Efterdyningar av en duven stämning. Om Francesca Woodman

feb062012

Skrivet av Matilda Södergran

Konst - Konstens porträtt

Francesca WoodmanFinns det en kvinnlighet bunden i sig själv? Är det fastslaget genom konventionella mönstringar hur kvinnan ska återspeglas av medierna och den någorlunda statiskt flödande omgivningen? Finns det skäl att tro det? Francesca Woodman trotsar den väv som kapslat in femininiteten med ett självgjort svärd, ett svullet svärd dolt i bilden. Dolken som får ytan att förblöda och lämnar kvar ett virilt inre.

Ett svärd som löper genom hennes fotoserier, hennes självporträtt - porträtt av livet.

Francesca Woodman föddes 1958 i Denver, Colorado och växte upp i en konstnärsfamilj där båda hennes föräldrar, samt hennes bror var konstnärer. Hon intresserade sig för fotokonst vid en tidig ålder och redan som trettonåring framkallade hon sina första fotografier. 1975 började hon studera vid Rhode Island School of Design i Providence fram till 1979.

Hon avlade ett års studier i Rom och flyttade därefter till New York. Där gav hon sig in i mer ambitiösa projekt som att designa sina egna fotoböcker. Den enda boken som blev publicerad under hennes liv kom ut i januari 1981 under namnet Some Disordered Interior Geometries.

Francesca Woodman arbetade mycket med sin egen kropp och egna omgivningar i fotografiet. Hon lyckades få dessa två att smälta samman till en kraftfull spegling ur ett inre landskap, en inre vildmark. Hennes egen kropp blev ett redskap för att utforska surrealistiska stämningar och ironiska betydelser. Hon använde sig ofta av lång slutartid och dubbelexponering så att hon kunde placera in sig själv i kompositionen. Fotograferade sig själv eller andra i rörelse som kontrast till en fullkomligt stillastående, skarpt återgiven miljö. Genom att fotografera med lång slutartid kunde hon förvandla en kropp till en utdragen dimma, en individ i kontakt med en annan sfär.

Francesca Woodman

De två sfärerna liv och död inkräktar allt som oftast på varandra i hennes verk och till och med i hennes tidigaste fotografier kan man upptäcka en hänförelse för hur människan kan framställas som en vålnad eller uppenbarelse. Woodman fortsatte använda den här tekniken genom sitt liv och kunde fotografera sig själv hoppandes, vinkandes, i rörelse, ofta  i tomt skrikande utrymmen.

Att kvinnokroppen är det centrala motivet i Woodmans verk kan tolkas som hennes reflektioner över materialism och det förekommande samt vagt befintliga. De mest erkända av hennes fotografier kan tyckas ha en feministisk innebörd. Hon trotsar det kvinnliga "innehållet" och utseendet, det bestämda kring kvinnlighet.

Frågeställningen: kan någon bestämma en form?

Omkastade grundsanningar.

Är detta ett förnekande av den egna stipulerade existensen?

Gestaltandet av en försvinnande individ, hur döden ter sig som kvävda melankoliska bortfall? Gestaltandet av ett löst landskap i trasor?

Francesca Woodman gav en förståelse för bland annat symbolism, barocken, surrealism och futurism i sina förföljande sensuella och stundtals makabert våldsamma självporträtt.

De symboliska laddningarna i hennes bilder återger en komplex och outhärdlig tystnad som ges röst i framkallningen.

Francesca WoodmanFotografierna hon hann skapa under sitt korta liv har gjort henne till en av konstvärldens tysta legender. Hon hann bli en märkbart influerande och betydande fotograf som fortfarande påverkar med sina budskap, sina odöpta inre rum skildrade i etsande brottstycken, kaotisk stagnation.

22 år gammal valde Francesca Woodman sin egen död, detta en kort tid efter publiceringen av boken Some Disordered Interior Geometries, genom att hoppa ut genom ett fönster ur sin ateljé i New York.

Frestelsen att definiera konst utifrån en konstnärs självmord är ett fenomen som gör sig bäst att avstås ifrån.

Bilderna som ofta är kala och tyngda är lika ofta lekfulla och sökande.

Genom att låta Woodmans självmord förbyta betydelsen i hennes fotografier är som att förneka det inre som skapade fotografierna.

Det sätt hennes liv avslutades är synligt som avtryck i hennes verk men är inte det enda avgörande för uttrycket.

Hennes bilder rör sig på gränsen.

På ytlinjer och i djupskarven mellan den expressiva existensen och avslagna reträtter.

En slocknad tillvaro med efterlämnade förslitningar.

Matilda Södergran