Vem är Jørgen Leth?

jul192012

Skrivet av Per Brunskog

Konst - Konstens porträtt

Jørgen Leth. Fotograf: Max StirnerTillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande kulturpersonerna i Norden och en personlighet närmast alla i vårt sydvästliga grannland har någon relation till. I sommar fyller Leth 75 år och hyllas samtidigt med en stor utställning på GL Strand i hjärtat av Köpenhamn. En utställning som dock skulle varit tvärt omöjlig att visa för bara några år sedan. Då ville ingen ha med honom att göra. Orsaken var att han kommit ut med första delen av sin skandalomsusade självbiografi Det uperfekte menneske. En bok som förutom att beskriva hans uppväxt, familjeliv, karriär, möten med storheter från så väl kulturvärlden som sportvärlden, hans många resor och de liv han på senare år levt på Haiti, också innehöll möten med prostituerade, hur han på 70-talet smugglat in stora mängder narkotika till Danmark bara för att uppleva spänningen; men framför allt beskrev den i kolonial anda att han hade sex med sin kokerskas sjuttonåriga dotter på Haiti.

Vem är Jørgen Leth? För många danskar är han mest förknippad med Tour de France, ett cykellopp som mängder av danskar sätter sig i TV-soffan vid denna tid på året och följer dag för dag, ett TV-drama där Leth som expertkommentator närmast blir huvudpersonen. Många känner honom också som journalist och på senare år krönikör för en rad olika danska tidningar. Han var en del av avantgardepoesiscenen på 60- och 70-talen. Som skribent var han även en känd figur i de likaledes avantgardistiska jazzkretsarna under samma period. Men framför allt är han en formöverskridande filmare, där han vandrar mellan existentiella betraktelser, reseskildringar och porträttfilmer.

Att Leths självbiografi fick titeln, som om den utgivits på svenska skulle blivit ”Den operfekta människan”, är ingen slump. Inte heller har titeln enbart att göra med att han öppet beskriver sidor av sig som han visste skulle skapa avsmak. Titeln anspelar också på en kortfilm han gjorde 1967, Den perfekta människan. Denna film låg sedan till grund för en film han 2003 spelade in tillsammans med Lars von Trier, De fem benspænd (De fem hindren). En film som av någon märklig anledning aldrig heller den gått upp på svenska biografer. I De fem benspænd sätter von Trier upp regler för sin gamle läromästare Leth. Om hur denne ska spela in nya versioner av sin sextiotalsfilm. Var gång Leth blivit klar med en ny version sätter von Trier upp allt omöjligare regler för nästa film. Regler som får Leth att hela tiden öka sin kreativitet för att komma runt hindren. Filmen blir om inte annat en fascinerande resa in i hur dessa två filmskapares kreativa process fungerar.

Mit navn er Jørgen Leth, 2012. Bild från installationen. Foto Jess AndersenUtställningen ”Mit Navn er Jørgen Leth” fyller alla de tre våningar på GL Strand. Till större delen består det av TV-skärmar och projektorer som visar hans 42 filmer. Varje rum har tilldelats ett tema från Leths breda repertoar.

Besvikelsen jag känner när jag lämnar utställningen är lika stor som den entusiasm jag hade när jag gick dit. Orsaken till detta är inte att man på detta sätt hyllar en amoralisk person av stora mått, en man med en kvinnosyn som får så väl Johnny Bode som Michel Houellebecq att framstå som politiskt korrekta utifrån ett svenskt medelklass-feministiskt perspektiv. Det handlar om hur utställningen är utformad.

Det var länge sedan jag såg en utställning som så missat storheten i ett konstnärskap. På GL Strand har man försökt få med allt och kvar blir närmast ingenting. Det är nästintill omöjligt att få ut något av ett enskilt verk. Leths styrka som konstnär är förvisso en nedbrytning av ämnen och värderingar, samt experimenterandet med format och berättartekniker där han låter tingen krocka med varandra. Men lika respektlös som han är på detta plan, lika respektfull är han gentemot de ämnen han ställer sig själv inför. Då är hans fokus totalt.

Ett av de bästa exemplen på detta är hans dokumentära film om det extrema cykelloppet ”Paris runt” i filmen En vårdag i helvetet. Men på GL Strand är det helt omöjligt att som betraktare fokusera på något. Istället blir det bara hur bred Leth är i sina val av ämnen som framträder. Förvisso är bredden intressant, men långt mindre unikt än hans exceptionella närvaro, hans skarpa betraktande och inte minst entusiasm han har för ämnena han tar sig an. Kryddat med hans fullständiga respektlöshet för vad som räknas som högt och lågt: bordtennis, cykling, poesi, jazz, tidningsläsning, existentiella frågor, allt behandlas med samma auktoritet och intensitet.

Jørgen Leth må tillhöra den generation av konstnärer som inte helt kunnat släppa genitanken. Men att så som här behandla honom som ett geni får honom mer att framstå som lätt patetisk. Varför låtsas att allt är lika intressant när det inte är det? Varför ställa upp filmer så att man inte kan ta till sig dess innehåll? Varför på detta sätt lyfta upp Leth på en piedestal istället för att lyfta fram det i konstnärskapet som gjort att han nått den position han uppnått. Vad vill man ge betraktarna med de rum där man låtit förstora upp gigantiska stilbilder ur hans filmer och sätta samman de till ett kollage? Lika frågande blir jag till de rum där man klämt in nästan alla hans mest kända filmer och dessutom visar två-tre filmer på samma projektor efter varandra. Det enda rum som fungerar är där ett litet urval av Leths poesi presenteras, där det lyckligtvis går att fokusera på innehållet.

Per Brunskog

Mit Navn er Jørgen Leth, GL Strand, Köpenhamn, 28 april - 12 augusti 2012