Diane Arbus genom en personlig lins

jan172012

Skrivet av Signe Lundgren

Konst - Konstens porträtt

Diane Arbus A woman with her baby monkey N J 1971För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som för närvarande huserar, istället för upprörda ledamöter, foton av amerikanen Diane Arbus (New York, 1923-1971), åtminstone fram till den femte februari. Arbus är en av nyckelfigurerna i 1900-talets konsthistoria; detta är hennes första stora retrospektiva utställning i Frankrike som består av cirka 200 fotografier från såväl museer som privata samlingar. Bland verken finns hennes mest berömda fotografier och porträtt, men även mindre kända och till och med tidigare opublicerade sådana.

Utställning är tämligen svårkategoriserad, det rör sig varken om en kronologisk, tematisk eller akademisk exposition, istället ska den erbjuda en slags resväg utmed vilken verken själva ska guida åskådarens blick. För att förhöja upplevelsen av individualism hos besökaren presenteras fotografierna endast med Arbus egna titlar, på så sätt kan de som är noggranna iakttagare möta dem genom en lins av sina egna erfarenheter.

Med den tanken i bakhuvudet inser jag hur pass mycket ens egna fördomar och tankar påverkar uppfattningen av fotografierna; genomgående för utställningen är en känsla av melankoli, vemod och sorg, människorna bär spår av någon slags olycka och kanske till och med tragedi. Åtminstone är det så de framstår genom min personliga lins.

Huruvida den blå stämningen i verken är en fabrikation av mina fördomar, tankar och upplevelser eller en verklig sanning är svårt att avgöra. Jag går dock genom rummen med en skavande känsla i mig; på porträtten ser man slarvigt påmålad eyeliner, något utsmetat läppstift och en introvert eller vild blick. Vissa, något suddiga, fotografier av en familj på en badstrand blir för mig suggestiva bilder som för tankarna till krig på grund av något slags kornighet. Genom att studera fotografierna kan man nog upptäcka saker och drag hos sig själv som man inte vill se eller inse; med en total avsaknad av försköning och finputsning blir verkligheten stundtals för verklig. Realismen gör ont och människors ensamhet blir oerhört påtaglig.

Diane Arbus: Eddie Carmel and parents 1970Om jag ska ta mig friheten att på eget bevåg tematisera utställningen skulle det landa i rubriken Ensamhet. Fotografiernas objekt är människor som i mångt och mycket avviker från den samhälleliga normen; man finner ett flertal transvestiter, nudister, burleskdansare, hermafroditer, dvärgar, jättar och utvecklingsstörda.

Det är en ensamhet som läggs till grund av någon slags missanpassning eller snarare diskrepans; anledningen till att jag tolkar det som ensamhet har nog att göra med den oerhörda integritet som finns hos samtliga personer på fotografierna. Utan att egentligen vara ensamma på bilderna finns det en distans i blick och kroppshållning, hos många finns det även ett slags drömmande uttryck.

Just det drömmande är extra påtagligt i The 1938 Debutante of the Year at home, Boston, Mass. 1966, jag tycker mig se en reminiscens av den tid som flytt och hur man kan se tillbaka på sitt liv och inse att allt inte blev som man först hade tänkt sig. I nästa stund börjar jag att ifrågasätta vad jag egentligen ser, det finns egentligen inget i nyss nämnda bild som indikerar någon typ av ånger eller nostalgi från kvinnans sida; det är den späda kroppen, cigaretten och titeln som tillsammans får min fantasi och förutfattade meningar att dra ogrundade slutsatser.

De två sista rummen är dedikerad åt en biografi och dokumentation över Diane Arbus liv och samlade verk. Man upptäcker då hur kontroversiellt Arbus arbete var, författaren Norman Mailer har till och med sagt att "Giving a camera to Diane Arbus is like putting a live grenade in the hands of a child." 1971 avslutade dock Diane Arbus sitt liv på ett mycket abrupt sätt, under sin livstid hade hon lidit av depressioner och sa själv att "I go up and down a lot" (1968). För min del blir Arbus tragiska död ytterligare ett filter av sorg och vemod som läggs på fotona. När jag lämnar Jeu de Paume och Diane Arbus är det med en fundering över varför jag uppfattar tavlorna som mörka och sorgsna, är det till följd av vetskapen om Arbus död eller får Arbus död ytterligare en dimension av mörker på grund av skavet från fotografierna?

Signe Lundgren