Diane Arbus genom en personlig lins

jan172012
Skrivet av Signe Lundgren
PDFSkriv ut

Diane Arbus A woman with her baby monkey N J  1971Diane Arbus A woman with her baby monkey N J 1971För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som för närvarande huserar, istället för upprörda ledamöter, foton av amerikanen Diane Arbus (New York, 1923-1971), åtminstone fram till den femte februari. Arbus är en av nyckelfigurerna i 1900-talets konsthistoria; detta är hennes första stora retrospektiva utställning i Frankrike som består av cirka 200 fotografier från såväl museer som privata samlingar. Bland verken finns hennes mest berömda fotografier och porträtt, men även mindre kända och till och med tidigare opublicerade sådana.

Utställning är tämligen svårkategoriserad, det rör sig varken om en kronologisk, tematisk eller akademisk exposition, istället ska den erbjuda en slags resväg utmed vilken verken själva ska guida åskådarens blick. För att förhöja upplevelsen av individualism hos besökaren presenteras fotografierna endast med Arbus egna titlar, på så sätt kan de som är noggranna iakttagare möta dem genom en lins av sina egna erfarenheter.

Med den tanken i bakhuvudet inser jag hur pass mycket ens egna fördomar och tankar påverkar uppfattningen av fotografierna; genomgående för utställningen är en känsla av melankoli, vemod och sorg, människorna bär spår av någon slags olycka och kanske till och med tragedi. Åtminstone är det så de framstår genom min personliga lins.

Huruvida den blå stämningen i verken är en fabrikation av mina fördomar, tankar och upplevelser eller en verklig sanning är svårt att avgöra. Jag går dock genom rummen med en skavande känsla i mig; på porträtten ser man slarvigt påmålad eyeliner, något utsmetat läppstift och en introvert eller vild blick. Vissa, något suddiga, fotografier av en familj på en badstrand blir för mig suggestiva bilder som för tankarna till krig på grund av något slags kornighet. Genom att studera fotografierna kan man nog upptäcka saker och drag hos sig själv som man inte vill se eller inse; med en total avsaknad av försköning och finputsning blir verkligheten stundtals för verklig. Realismen gör ont och människors ensamhet blir oerhört påtaglig.

Diane Arbus: Eddie Carmel and parents 1970Diane Arbus: Eddie Carmel and parents 1970Om jag ska ta mig friheten att på eget bevåg tematisera utställningen skulle det landa i rubriken Ensamhet. Fotografiernas objekt är människor som i mångt och mycket avviker från den samhälleliga normen; man finner ett flertal transvestiter, nudister, burleskdansare, hermafroditer, dvärgar, jättar och utvecklingsstörda.

Det är en ensamhet som läggs till grund av någon slags missanpassning eller snarare diskrepans; anledningen till att jag tolkar det som ensamhet har nog att göra med den oerhörda integritet som finns hos samtliga personer på fotografierna. Utan att egentligen vara ensamma på bilderna finns det en distans i blick och kroppshållning, hos många finns det även ett slags drömmande uttryck.

Just det drömmande är extra påtagligt i The 1938 Debutante of the Year at home, Boston, Mass. 1966, jag tycker mig se en reminiscens av den tid som flytt och hur man kan se tillbaka på sitt liv och inse att allt inte blev som man först hade tänkt sig. I nästa stund börjar jag att ifrågasätta vad jag egentligen ser, det finns egentligen inget i nyss nämnda bild som indikerar någon typ av ånger eller nostalgi från kvinnans sida; det är den späda kroppen, cigaretten och titeln som tillsammans får min fantasi och förutfattade meningar att dra ogrundade slutsatser.

De två sista rummen är dedikerad åt en biografi och dokumentation över Diane Arbus liv och samlade verk. Man upptäcker då hur kontroversiellt Arbus arbete var, författaren Norman Mailer har till och med sagt att "Giving a camera to Diane Arbus is like putting a live grenade in the hands of a child." 1971 avslutade dock Diane Arbus sitt liv på ett mycket abrupt sätt, under sin livstid hade hon lidit av depressioner och sa själv att "I go up and down a lot" (1968). För min del blir Arbus tragiska död ytterligare ett filter av sorg och vemod som läggs på fotona. När jag lämnar Jeu de Paume och Diane Arbus är det med en fundering över varför jag uppfattar tavlorna som mörka och sorgsna, är det till följd av vetskapen om Arbus död eller får Arbus död ytterligare en dimension av mörker på grund av skavet från fotografierna?

Signe Lundgren   
Inline article positioning by Inline Module.

Konstens porträtt

Helen Schjerfbeck – Självporträttens mästarinna

Publicerad i Konstens porträtt

Självporträtt har förekommit sedan antiken, men det var i samband med renässansen som de kom att utgöra en självständig genre. Självporträttet är en dialog mellan konstnären och den egna spegelbilden, det egna jaget. Det finns många skäl till att en ...

Efterdyningar av en duven stämning. Om Francesca Woodman

Publicerad i Konstens porträtt

Finns det en kvinnlighet bunden i sig själv? Är det fastslaget genom konventionella mönstringar hur kvinnan ska återspeglas av medierna och den någorlunda statiskt flödande omgivningen? Finns det skäl att tro det? Francesca Woodman trotsar den väv som kapslat in ...

Hilma af Klint och den manliga konstens pionjärer ─ en jämförelse

Publicerad i Konstens porträtt

Sveriges Konstföreningar har detta år 2012 ”Andlighet i konsten” som konstbildningstema. De framhåller att andlighet inte är detsamma som kristendom, utan att man kommer att arbeta med konstnärer och företeelser som på olika sätt speglar det andliga i konsten oavsett ...

Diane Arbus genom en personlig lins

Publicerad i Konstens porträtt

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som för närvarande huserar, istället för upprörda ledamöter, foton av amerikanen ...

Edvard Munch och det moderna ögat

Publicerad i Konstens porträtt

Den norske konstnären Edvard Munch föddes 1863 och anses vara en konstnär tillhörande 1800-talet snarare än 1900-talet, trots att han förverkligade större delen av sina verk under det senare seklet. Genom sin konst med symbolistiska eller pre-expressionistiska tendenser kan han ...

Allegorier. Om Ylva Ogland och Velazquez

Publicerad i Konstens porträtt

Parallellutställningar hör till ogländsk praktik och därför förvånar det inte att ”Speglad källa, Snöfrid et les contre espaces”, på Galleri Charlotte Lund i Stockholm, och ”Källa, Snöfrid et les contre espaces” på närbelägna Fruit and Flower Deli, är aktuella ...

Den underbara Agda Holst

Publicerad i Konstens porträtt

Den officiella svenska konsthistorien är männens historia. På artonhundratalet ansågs kvinnor som målade på sin höjd vara pittoreska. Runt förra seklet var det snarare regel än undantag att kvinnliga konstnärskap motarbetades. Man kunde förvänta sig en förbättring i början av ...

Ester Almqvist och hennes krets

Publicerad i Konstens porträtt

En återkommande fråga är varför äldre begåvade konstnärer ofta faller i glömska. Många konstnärer saknas i historiska översikter därför att de i sin tid inte sågs eller uppskattades av kritikerna och därför föll bort i nästa led. I synnerhet ...

Ellen Trotzig − Österlens första målarinna

Publicerad i Konstens porträtt

De flesta förknippar Ellen Trotzigs namn med hennes monumentala och storslagna landskapsmålningar med motiv från Österlen. Före hennes tid hade det funnits andra landskapsmålare i trakten, men hon var den första kvinnliga och den som först med hängivenhet och konsekvens ...