Allegorier. Om Ylva Ogland och Velazquez

jan102012

Skrivet av Allan Persson

Konst - Konstens porträtt

Speglad källa, Snöfrid et les contre espaces, 2011Parallellutställningar hör till ogländsk praktik och därför förvånar det inte att ”Speglad källa, Snöfrid et les contre espaces”, på Galleri Charlotte Lund i Stockholm, och ”Källa, Snöfrid et les contre espaces” på närbelägna Fruit and Flower Deli, är aktuella samtidigt. Utställningarna brukar synkront utgöra stommen för såväl personligt berättande som mer imaginära och idiosynkratiska uttryck där även pregnanta reflektioner kring avbildandets skeenden och vara ingår. Ylva Oglands grundtanke tycks vara att kunna erbjuda betraktaren en konsthistorisk ingång till interiörerna som hennes simultana bildvärldar framkallar. 

En sådan öppnande gest är Oglands val av allegorier. Ogland har onekligen en livskraftig förkärlek för både barocka koder och hovkonstnären Diego Velazquez. Särskilt den senare har befäst sig som ett alltmer beprövat grepp i hennes konst och hans roll som musa ser inte ut att försvagas inom överskådlig framtid. Det sätt på vilket Velazquez aktualiserar aspekter hos Ogland och tvärtom, har visat sig vara fruktbart och lyckat sett ur betraktarens synvinkel. Hennes subtila hänvisningar till dennes allegorier är ofta det som skapar helhetskänslan och binder ihop verk och rum till en enda gränsupplösande totalinstallation. ”Speglad källa, Snöfrid et les contre espaces” (i fortsättningen ”Speglad källa”) är inget undantag och utställningstiteln tillika verktitel, avser rummets måleriinstallation i tre delar. Resonansbotten här är Velazquez Las Meninas (1656) – ett verk som hon inkorporerar med tanke på dess allegoriska kraft. 

Ofta i hennes konst samverkar flera dimensioner såsom kanoniska referenser, vemodiga barndoms- och pubertetstablåer och en symbolvärld där hennes alter ego Snöfrid är galjonsfigur. Oglands konstprojekt utgår från vitt skilda kontexter, och första gången detta konsoliderades på allvar var 2009 med utställningen ”Venus vid sin spegel” (i fortsättningen ”Venus”) som hon ställde ut i det egna hemmet. Då som nu pågick en annan av hennes utställningar på Galleri Brändström. Teman som intimitet, plats, spegelvärldens medium och gränsen mellan konst och liv förenades och stod tillsammans för en mycket välkoreograferad estetisk upplevelse. Konnotationen till Velazquez genom lånad utställningstiteln, tillförde givetvis också ett öppnande perspektiv.

Källa, Snöfrid et les contre espaces, 2011Filip IV:s hovmålare Diego Velazquez målade mellan åren 1647 och 1651 Venus vid sin spegel. Motivet är allbekant. Tillsammans med dess mest direkta förlaga, Tizians med samma titel från 1555 – men även tillsammans med äldre klassiska och barocka förebilder, utgör motivet ett välkänt inslag i den europeiska konsthistorien. Posen är berömd. Venus, kärlekens gudinna, ligger naken med ryggen mot betraktaren, medan sonen, Cupido, håller toalettspegeln åt henne. I spegeln antyds det reflekterade anletet: men spegelbilden av Venus visar en annan tid. Förutom enigmatisk, är avbildningen även erotisk. Kvinnokroppen vilar graciöst på ett grått sammetsskynke, och i bakgrunden fyller den röda färgen ut. Många konsthistoriker är idag ense om att Velazquez, genom kompositionen – ryggen kontra anletsreflektionen, valde att utforska själva måleriets möjligheter: förhållandet mellan verklighet, reflektion och avbildning. Målningen kan ses som en allegori för själva måleriet som medium, likt Vermeers Målarkonsten (1666-1673).

Skickligt och utan att kännas som onödig parafras, använde Ogland allegorin den gången.

Årets uppsättning på Charlotte Lund tar hela rummet i anspråk, och är på så vis en fullföljning av ”Venus”. Det fjärmande och intima uppgår i något homogent. Ömtåliga skenmanövrar och mångbottnad subjektiv temporalitet kännetecknar utställningen, en följd av dess spegelvända relation till ”Källa, Snöfrid et les contre espaces”. Likväl är den autonom, och utgör en bildlig scen i egen rätt. Men vari ligger den allegoriska ansatsen?

Verket Speglad källa, Snöfrid et les contre espaces, 2011, är en spatial triptyk vars första del består av ett blandtekniskt barntält, ett tipi med en öppning som fälts upp. Den triangulära urboningen, liksom det levande ljuset som placerats på insidan, erinrar om det rituella och fornnordiska som alltid finns närvarande i Oglands konst. Barndomen är också infälld någonstans, i kojans form. Den figurativa framställningen av hennes livshistoria återges i målningarna, de två kolossala dukarna i rummets mitt. Bildplanen står riktade mot varandra, i en till synes ömsesidigt bespeglande relation. (Det snäva utrymmet mellan dem blir en kinestetisk korridor för betraktaren. Känslan att beträda Oglands värld förstärks och här, i skärningspunkten, är installationen klart intensivast.) På dukarna, som är identiska, varvas rosa toner och gråa färgfält, målerisk platthet och spartansk djupverkan, med olika igenkännbara motiv från hennes tidigare produktion, som de pubertala självporträtten ur Ylva -85 serien. Oljecollagen väver melankoliskt samman minnenbilder och tecken, och det egna barnanletet lever sida vid sida med stiliserade objekt från en inre symbolvärld.

Speglad källa, Snöfrid et les contre espaces, 2011 Även om detta yttre formspråk, det självbiografiska, är tilltalande, så är det just andra infallsvinklar som gör verket allegoriskt intressant. Genom hermeneutiska ledtrådar exponeras det begreppsmässiga släktskapet med Velazquez Las Meninas. Den dominerande ryggsidan till en av dukarna, som betraktaren möter först, är den mest markanta anspelningen, men även spegelmotiven i tavlorna hänvisar till den spanske konstnärens mest berömda verk. Men analogin är inte självklar – snarare enigmatisk som förlagan. 

Exakt hur gåtfull originalet är behandlar Michel Foucault i Orden och tingen (1966), och hans eleganta analys av Las Meninas agerar som konceptuellt manus åt den allegoriska tolkningsmöjligheten. Indirekt kastas ljus över installationsdelarnas inre relationer. En text, där Foucault undersöker representationens renaste former och dekonstruerar det framställda regala rummet utifrån optiska aspekter, blir meningsskapande på ett ytterst raffinerat sätt. En av de främsta orsakerna till varför Ogland abstrakt citerar Foucaults text, går att utläsa i den senares slutsatser angående kungaparets presumtiva position utanför bild. Enkelt uttryckt visar hans läsning av verket att något utanför ger mening åt det som befinner sig inuti bilden, vilket också är sant i ”Speglad källas” fall, då ett annat rum (den andra utställningen) genererar mening åt det utifrån.

Härigenom blir Las Meninas, liksom Venus vid sin spegel, ett allegoriskt emblem för den komplicerade, ibland paradoxala, relationen mellan verklighet och avbildning. Och återigen visar ”Speglad källa”, liksom Oglands ”Venus vid sin spegel”, att det förutom kontinuitet i hennes konst – återkommande personliga hågkomster, finns något tyngre. En stabilitet uttryckt i den fundamentala och värdefulla oviljan att släppa representationsproblematiken ovan. Detta måste betraktas som en av Oglands styrkor som konstnär.

Allan Persson

Ylva Ogland
Speglad källa, Snöfrid et les contre espaces
Galleri Charlotte Lund, Stockholm
pågår till 21 januari 2012