Den underbara Agda Holst

dec162011

Skrivet av Lena Månsson

Konst - Konstens porträtt

Men vem var Agda Holst?Den officiella svenska konsthistorien är männens historia. På artonhundratalet ansågs kvinnor som målade på sin höjd vara pittoreska. Runt förra seklet var det snarare regel än undantag att kvinnliga konstnärskap motarbetades. Man kunde förvänta sig en förbättring i början av 1900-talet, men det blev tvärtom sämre. Många manliga konstnärer såg kvinnor som konkurrenter. De använde då de maktmedel som stod till buds; förtala, förlöjliga. Att föra fram, kvinnliga konstnärer som i långa tider förbisetts och försummats av publik och kritik känns därför angeläget. Av någon anledning är det ofta skånska kvinnor som glömts bort. Birgit Rausing har ägnat sin forskning åt en kvartett sydsvenska kvinnliga modernister, aktiva under 1900-talets första hälft och länge okända norr om Hässleholm. Rausing kom först ut med en omfattande monografi om Tora Vega Holmström, därefter Ellen Trotzig, Ester Almqvist och senast Agda Holst. Det har tidigare skrivits en del artiklar och även en uppsats men denna rikt illustrerade biografi är den första boken om henne.

Agda Holst föddes 1886. Föräldrarna, Elna och Nils Holst hade året före Agdas födelse flyttat ut till landet till Nosaby strax norr om Kristianstad. Där gick hon i småskolan i två läsår och fortsatte sedan folkskolan i ett år. Fadern, Nils Holst handlade med skånsk bladtobak från odlingar i trakten. Våren 1895 flyttade familjen tillbaka till Kristianstad och bosatte sig med sin nioåriga dotter Agda. Hennes äldre syster Frida avled följande år men brodern Valfrid, som föddes 1897 kom att bli hennes vän genom åren. Nils Holst hade öppnat en garn- och vävnadshandel och sålde dessutom tobak i husets bottenvåning. Efter makens bortgång 1899 övertog Elna Holst ansvaret för affärsverksamheten och bodde tillsammans med dottern Agda ända till sin bortgång 1930. Vid sidan av sitt konstnärskap kom alltså Agda Holst, i likhet med Ester Almqvist, att leva som kringskuren hemmadotter med modern som centralgestalt långt upp i mogen ålder. Både Ester och Agda var 44 år när deras mödrar avled.

För Ester ledde förlusten till uppbrott mot en konstnärlig frigörelse medan Agda däremot kunde fortsätta som förut, åtminstone till en början, eftersom affären fanns kvar in på 1940-talet och hon hade privilegiet att ha en plikttrogen trotjänarinna som svarade för hushållet och gav henne möjlighet att helhjärtat ägna sig åt sin konst större delen av livet. Periodvis var hon dock hemma och hjälpte till i garnaffären, när hennes mor behövde hjälp. Till skillnad från sin yngre bror Valfrid som disputerade för doktorsgraden och blev läroverkslektor, lär Agda aldrig ha varit särskilt intresserad av sina studier under skoltiden. Man kan förvånas över hennes korta skolgång som väl hängde ihop med tidens kvinnosyn. Vid åtta års ålder fick hon en färglåda i julklapp som spelade en stor roll för hennes inriktning. Säkert visste hon tidigt att det var målare hon ville bli. Sina första lektioner fick hon av målarinnan Emilia Lönnblad som hade tjänstgjort som teckningslärarinna i stan innan hon reste till Paris. Där debuterade hon 1897 på Parissalongen och kom sedan att syssla med porträtt och genrebilder.

Agda bestämde sig för att deltaga i undervisningen på Kristianstads tekniska skola men efter ett år var det dags för vidgade vyer och fortsatt utbildning. Den 21-åriga Agda satte sig på tåget i Kristianstad och for enligt uppgift ensam till Paris, vilket väl inte var helt naturligt för en familjeflicka på den tiden. Förmodligen var det Axel Kleimer, en av hennes tidiga lärare, som själv studerat på Academi Colarossi som föreslagit henne att söka sig dit. Detta var skolan på modet i synnerhet som norrmannen Christian Krogh undervisade där. Vårterminen 1907 fanns även Tora Vega Holmström och Ellen Trotzig bland eleverna som gick och tecknade croquis om kvällarna, men Agda Holst anlände senare på året och kom att tillhöra en annan kamratkrets, där hon snabbt blev medelpunkt som enda kvinna. Gunnar Cedersköld beskriver i sin bok från 1949 ”Efter levande modell” hur de manliga kollegerna flockades kring den stiliga flickan från Kristianstad. 

Agda Holst Stadsbild med manniskor vid kanalTill kretsen hörde även Gösta Sandels och Carl Friesen-Dahl, men det var norrmannen Ludvig Karsten som allra intensivast uppvaktade Agda och vägledde till vad hon subjektivt uppfattade som den moderna konsten. Han var tio år äldre än sin svenska kollega och hade redan ett konstnärligt förflutet. Hans samvaro med Edvard Munch hade gett honom impulser som skulle bli bestämmande för hela hans utveckling. Med tiden kom han att räknas som en av Norges största kolorister. Berömd blev han speciellt för sin kopia av Riberas Kristi begravning. Kanske bör man hellre kalla denna koloristiska och högst personliga tolkning av motivet för parafras, vilket innebär en fri återgivning med egna penseldrag. Parafrasen tydliggör därför något som egentligen finns i all konst; det obeständiga det föränderliga som kanske ytterst är en spegel av det obeständiga och föränderliga i själva tillvaron, ja i livet självt.

Kanske var det just detta som han ville lära sin unga väninna, värdet av en fri och personlig uttrycksform. Men Agda tycktes inte vilja ta intryck av Karstens livfulla och djärva färgbehandling. Enligt Rausing beroende på att deras konstnärliga temperament var så vitt skilda. Inför Karstens heta och våldsamma temperament förblev hon sval och behärskad, vilket också stämde med hennes reaktion inför de glödande beundrarbrev som han skrev sedan hon lämnat Paris. Av allt att döma hade han inte varit helt utan uppmuntran, men deras rent mänskliga reaktioner torde ha blivit tämligen komplicerade, vilket framgår av den intensiva brevväxling som utspelades under våren och sommaren då Agda vistades i sitt hem i Kristianstad. Hennes egna brev är till skillnad från Karstens inte tillgängliga.

Agda Holst var i Paris redan 1907 men då inte mogen för de nya strömningarna med fauvism och kubism. Först när hon återvände på 1920-talet för att gå i lära hos André Lhote tog hon till sig en mer modifierad form av kubism enligt klassiska kompositionsregler. I hennes mogna konst skulle framför allt det franska inflytandet göra sig gällande, även om hennes utbildning också omfattade perioden kring 1910-11 vid den ålderdomliga konstakademin i München som sedan gammalt var känd för sin undervisning i figur -porträtt och genremåleri. Där fick hon en grundlig utbildning i teckning och enligt egen utsago lär hon ha funnit studierna nödvändiga men föga inspirerande. När den skånska modernismen här började göra sig gällande, kände hon sig troligen ännu alltför omogen för att kunna deltaga annat än som passiv åskådare, men hösten 1916 debuterade hon på Skånes Konstförening.

Det skulle dock dröja tre år innan hon upptäcktes av kritikern Hedeman - Gade som i Lunds Dagblad beskrev henne som en typisk representant för den moderna konsten.

Två oljemålningar från detta år Busstorget och Brandstationen känns fjärran från vad som senare skulle känneteckna hennes stil. De tycks målade med genuin berättarglädje och med den kunskap hon hade kvar, när hon glömt vad hon lärde sig i Paris och München. Någon har sagt att för en konstnär gäller det främst att tillägna sig tekniska färdigheter som utarbetats under tidigare epoker. Man tillägnar sig då inte bara en teknik utan ett konstnärligt språk. Men för att komma fram till en egen stil är det nödvändigt att ”glömma bort” det man lärt sig även om glömskan förstås är endast är skenbar. Därför finns inte någon konstnär som helt och hållet har sin egen stil. Den egna stilen kan ses som en pålagring av nya sediment som i förstone är det mest särpräglade, men skrapar man på ytan kommer det fram gamla lager av traditioner och influenser.

Färgbehandlingen i denna målning är kompakt men ändå livligFärgbehandlingen i dessa två målningar är tung och kompakt men ändå livlig. Den röda brandstationen med sitt höga smala torn får växa till ett centralt monument ovanför torget med dess fordon och figurgrupper och en gyllene trädkrona får berätta om höstens fägring. Här finns en förkärlek för motivets mångfald och detaljrikedom som efter den senare Parisvistelsen fick ge vika för en fastare mer förenklad komposition i den nya saklighetens anda, sådan vi till exempel upplever den i Vy över hustaken 1929, en Kristianstadsutsikt mot Trefaldighetskyrkan från sydost. Här finns klarhet och skärpa i detta mogna konstnärskap. Bilden är målad med ett fotografi som stöd men bär ändå vittne om mötet med André Lhote i de så klart redovisade hustakens placering över bildytan. Om Brandstationen och Busstorget var avsedda att behaga hemstadens publik fick Agda en motgång via den lokala pressen som skrev: ”Fröken Holst behandlar sina färger med stor säkerhet, medan perspektivbehandlingen i ett par stadsbilder verkar mindre förtroendeingivande.” Här måste sägas att all kritik förvisso är subjektiv, denne kritiker återger en bit av tillvaron sedd genom hans temperament. 

Han väljer i tillvaron och just hans val är unikt för honom och avviker i någon mån från andra kritikers urval. Det kan vara av intresse att jämföra Agda Holsts bilder med en samtida kollegas Ester Almqvist som var närmast orörlig på grund av ett svårt handikapp och därför hänvisad att måla sina utsikter från fönstret i sin bostad i Lund. Men hon ger sina stadsbilder med figurer en sorts expressiv magi som svarar mot hennes temperament. Där Agda bibehåller sin reservation överdriver Ester gärna dynamiken. Som helhet utgör Agda Holsts stadsbilder en viktig del av hennes verk, inte minst eftersom de visar hennes kärlek till hemstaden.

Saklighet var hos Agda Holst något medfött och även om hon hunnit se och ta ställning till mycket i de moderna konstströmningarna innan hon i början av 1920-talet kom i kontakt med vad som då var aktuellt, den nya sakligheten, hade hon turen att smälta in som en naturlig länk, en konstnär i tiden. Den nya tongivande riktningen stämde väl överens med hennes egna ideal. På grundval av kubismens disciplinerade formbyggnad kunde man hålla fast vid sin klara verklighetsbild. Den tekniska skickligheten är särskilt påfallande i en målning som det ofta reproducerade självporträttet från 1925 i Malmö Musei ägo. Detta självporträtt är fotografiskt och kyligt registrerat helt i nysaklighetens anda, men den har flera andra bottnar. Allt är sakligt redovisat, endast ansiktsuttrycket förblir en smula gåtfullt reflekterande och svårtolkat. Mot bakgrund av att kvinnliga konstnärer många gånger förminskades och förlöjligades av sina manliga kolleger visar Agda här upp en förbluffande självmedveten och stark personlighet. Hennes blick är både uppfordrande och lite spefull men samtidigt inåtvänd och lite frånvarande. Hon är både närvarande och frånvarande samtidigt. Trots det oroliga zickzack -mönstret på klänningen andas bilden lugn och harmoni. Dörren bakom är på glänt och symboliserar kanske en öppning mot något nytt och outforskat.

Efter sin första separatutställning i Lund 1927 blev Agda Holst kallad att ingå som enda kvinnliga medlem i den nybildade konstnärsgruppen i Aura 1928. Där gjorde hon sig allmänt uppskattad både som konstnär och kollega och utställde flitigt med gruppen och med Skånes konstförening. Hon blev t.o.m. inbjuden att visa sina stilleben och porträtt på Salon des Indépendents i Bordeaux, det välkomponerade självporträttet tycks ha väckt de franska kritikernas intresse. Den stora popularitet som hennes konst måleri åtnjöt på 1930 och 40-talen framför allt hennes blomsterstilleben gav henne möjlighet att i snabb takt producera vad hon kallade ”säljetavlor” som inbringade välbehövliga bidrag till den hårt pressade familjeekonomin, där inkomsterna från moderns lilla manufakturaffär uppslukads av kostnaderna för broderns akademiska karriär.

Agda Holsts självporträttAv några dukar från 1930-talet framgår att Agda Holsts intresse för stadslivet och yttervärlden hålls levande. I Torgvagnar, troligen målad i Köpenhamn, visar hon en nästan naivistisk glädje i att sprida figurer, ensamma, eller i grupper över en öppen yta i en återhållsam vintrig kolorit. Men det var inom stilleben- och porträttmåleri som hon gjort sin viktigaste konstnärliga insats. Redan tidigt visade hon sitt intresse för människor. Modeller fann hon på nära håll. Med Axel Kleimer som lärofader hade hon målat sin mors porträtt 1905 men det är drygt tjugo år senare som hon genomför den mästerliga målningen av modern sedd i profil vid fönstret. Brodern Valfrid och vännen Hjalmar Gullberg hörde också till favoritmodellerna. Även kollegan Tora Vega Holmström kom att sitta modell och hon poserar som elegant dam i profil, utsträckt på en blå divan i svart urringad klänning mot en röd kudde och ett gult draperi. På tidstypiskt manér tar målarinnan hjälp av kuddar och textilier för att rytmisera bakgrunden. Blandningen av intimitet, distans, elegans och värdighet som hennes porträtt utstrålar kan upplevas främmande för vår egen nutid, men även tilltalande, som konst men även som stil, där hennes färger och former visar tidens smakideal i såväl inredning som mode.

Agda Holsts stillebenmåleri som redan på 20-talet vittnade om målarinnans säkra, raffinerade smak och sinne för proportioner och balans utvecklades under 30-talet mot en friare koloristisk stil som ofta kom att ge bilden ett nytt stämningsinnehåll, en ny dimension. Symfoni i grönt skulle komma att väcka stor uppmärksamhet och beteckna början till en ny fas i Agda Holsts måleri. Det rör sig om en monokrom uppställning som tar avstånd från en alltför tydlig förankring i verkligheten. Hon visar sig här vara på väg mot en ny konstnärlig inriktning, där färgen får spela en viktig och helt annorlunda roll än tidigare och där även bildens innehåll kan få en ny innebörd och ge plats för en lyrisk känsla bortom det sakligas snäva gräns. Man anar här en stämningsbärande meditativ fantasi. Bordsytan ställs på kant, ett konstnärligt grepp som kulle återkomma i många stilleben både hos Agda Holst och hos Tora Vega Holmström. Hedemann - Gade uttrycker sig i SDS på följande sätt: ”Denna konstnärinna har ju tidigare röjt en viss svaghet för pariselegans och ofta blivit stående vid det smakfulla och behagliga. Här går hon djupare och riskerar allt vad publiktycke heter. Detta på grönt stämda stilleben äger verklig originalitet. Det är byggt på trots mot alla regler om färgkontrast, stiger upp från ett relativt konkret bottenplan under tilltagande dematerialisering för att slutligen upplösas i en dröm av grönt ljus. Underligt - men vackert!”

Hedemann - Gade torde ha underskattat Agdas såväl dåtida som nutida publik. För en nutida betraktare ligger det nära till hands att tro att en omedelbar upplevelse av Cézannes måleri låg till grund för detta stilleben, men det kan även vara André Lhote som inspirerat till denna målning. Enligt Rausing kan det även vara Ludvig Karstens nature mortes som varit inspirationskällan. Han målade 1913 två monokroma målningar; Det röda köket och Det blå köket som hon kunde ha sett och tagit till sig. Ragnar Josephson skriver i boken Konstverkets födelse att konstnärer lånar av föregångarna och att efterföljaren använder grundläggande och väsentliga drag hos modellen, vilka sedan behandlas utifrån konstnärens eget syfte.

Även om man inte vet vem eller vad som påverkat Agda Holst så är det ett faktum att hon nu tar avstånd från 20-talets skarpa konturer. Hon sveper i stället in sina bildelement och föremål i en atmosfäriskt diffus kontur som skiljer dem från bakgrunden. Färgen har tilldelats en ny roll i hennes måleri. Ros i grå skuggor från 1943 kunde stå som en samlande vinjett- den rymmer i sin enkla framtoning Agdas reaktion inför kriget. Skönheten lever i en grå värld.

Agda Holst, SunsetAgda Holst förblev produktiv långt upp i åren även om hennes hälsa ibland fordrade ett lugnare tempo. Av denna anledning vistades hon periodvis i Tyringe, där hon kom i kontakt med flyktingar, vilkas människoöden grep henne mycket djupt. Hon målade bland annat den överfyllda Flyktingbåten, ett motiv som var aktuellt för flera av tidens målare, när de sökte ge uttryck för sin empati. Agdas flyktingbåt gungar under röda svällande segel över ett mörkt, upproriskt hav, men vid horisonten skymtar en ljusgestalt, kanske en symbol för räddningen. Som en logisk följd av flyktingmotiven kan man betrakta hennes val av bibliska motiv t.ex. Flykten till Egypten och Jesus välsignar barnen. En bidragande faktor var säkert också den djupa religiositet och bibelkunskap som följt henne sedan barndomen. Att publik och kritik förvånades och förhöll sig avvaktande är förståeligt.

En kritiker talar om patos, värme och intensitet. Man undrade om det kunde röra sig om ett nytt kapitel eller bara ett fascinerande mellanspel. Birgit Rausing menar att det snarast rörde sig om konstnärlig utveckling som innebar ett djupare känsloengagemang än som tidigare kommit till uttryck i Agda Holsts konst. En liknande utveckling finns även i Tora Vega Holmströms måleri. Båda beundrade den skånske målaren Hans Larsson och hans uttrycksfulla måleri, men kanske kände de båda kvinnliga kollegerna framför allt av sitt åldrande. De kunde fängslas av lärjungarnas bävan inför Emmauskvällens djupa mystik och kanske fanns tankar på att deras egna dagar var räknade och en viss fruktan inför detta slutgiltiga. I konsten liksom i andra delar av verkligheten finns det heliga, det som obetingat angår oss närvarande, det sublima.

En kritiker talar om patos, värme och intensitet.Det nya sättet att måla utan skarpt avgränsade konturer men med färgen som form - och stämningsbärande element skulle i fortsättningen bli kännetecknande för Agda Holsts måleri som därigenom miste sin kyligt objektiva prägel. Hon kunde med färgens hjälp skapa rum och rytm och hon lät nu impulserna bestämma och inspirationen flöda. Med åren hade hennes förkärlek till blommor överskuggat det mesta. Döda ting i hennes nature morte kunde få liv men blommorna fick ofta en själ. Som en av höjdpunkterna i hennes måleri från 1950-talet framhålls Födelsedagsbuketten. Denna målning har under årens lopp blivit föremål för starkt intresse hos olika kritiker, varav några betonat koloritens sötma, andra det romantiska draget och undrat vilka franska förebilder eller vad som kunde ha inspirerat målarinnan till en sådan bild. Födelsedagsbuketten växte ur sin kantiga vas till en svävande flamma i vinddraget påminnande om Chagall. Den hade gjort henne lycklig, men ålderdomen fördunklades av sorgen och saknaden efter lillebror Valfrid, vännen Hjalmar Gullberg och kollegan Astrid Almqvist som alla var döda. Måleriet var och förblev hennes livselixir och att få dö med penseln i hand hade säkert varit hennes hemliga önskan som även uppfylldes. Hon kom att bli 90 år gammal, målade och bevarade sitt klara intellekt så länge hon levde.

Men vem var Agda Holst? Frågan har visat sig svårbesvarad. Enligt Birgit Rausing hade konstnärinnan inte skrivit några dagböcker och väldigt få brev så det fanns inte mycket material att bygga en biografi på. Hon säger inte mycket om sig själv och är därför väldigt svår att få grepp om. Det har i olika sammanhang skrivits en del om Holst bland annat en uppsats, men detta är första boken. Under en utställning på Säftaholms slott 2008 kom Rausing i kontakt med släkt och vänner som gav henne tillgång till kvarlåtenskap med brev, skisser och tidningsintervjuer. Först då kunde Rausing ”höra” hennes röst. Genom breven kunde hon även nyansera förhastade slutsatser om att Agda var tryggt försörjd genom familjens manufakturaffär, i stället kan det s.k. fattigdomsspöket förklara brödmåleriet. Agda Holst vara 40 år gammal när hon slog igenom på allvar och släppte loss först senare när försörjningsansvaret för brodern släppte. Agda Holst kände sig aldrig förfördelad som kvinna till skillnad från de andra i Rausings kvartett. Hon kände sig allmänt respekterad av sina manliga kolleger och omhuldad av tidens ledande kritiker. En sentida bedömare har kallat henne en modest modernist, vilket stämmer med Agda Holsts anspråkslösa syn på den egna insatsen i förhållande till modernismen.

Birgit Rausing framhåller äktheten i hennes personliga läggning, en viss reservation, en objektiv svalka, ett sinne för måttfullhet och estetisk balans som kom henne väl till pass då hon väckte uppseende med sina 20-talsporträtt och stilleben, målade helt i tidens anda. Även om den konstnärliga tyngdpunkten finns att söka här bör man, enligt Rausing, inte underskatta de bästa av hennes verk från senare år, då hon gör avkall på sin formdisciplin och unnar sig lusten att dikta i färg och bildinnehållet får en mer emotionellt präglad inriktning och ett djupare känsloengagemang.

Agda Holst debuterade på Skånes Konstförening hösten 1916Ibland kan man undra man varför en viss konstnär är framgångsrik medan andra som producerar något för lekmannen liknande inte är det. Kanske överlever endast den konst som är sann, ett konstverk som framkallar en känsla som åskådaren upplever som äkta.

Men trots tillgång till en del brev förblev Agda Holst gåtfull. Hon var inte lika verbal och självutlämnande som ex. Tora Vega Holmström och Ester Almqvist och Rausing ligger lågt med analys och problematisering. Ändå ser hon konstnärens svagheter. Agda Holst förblir en modest modernist, men som sådan alltid självmedveten, stilsäker, tonkänslig och med integriteten i behåll. Modern konst både inom litteraturen och inom bildkonst motarbetar ofta sådant som uppfattas som lögn eller illusion. Konsten kännetecknas av en dragning till ursprunget. Ofta ställs frågorna i konsten, men svaren ges inte. Även om Agda Holst var mån om sin personliga självständighet yttrade det sig inte i att hon var tillbakadragen och valde ensamheten. I motsats till Ellen Trotzig som drog sig undan människor hade Agda Holst liksom Tora Vega Holmström stort umgänge och var mycket social och sällskaplig.

I Birgit Rausings levnadsbeskrivning av Agda Holst framträder en på många sätt ovanlig kvinna med stark personlig integritet och med konsten som sitt livsändamål. Genom att välja konsten före äktenskap hävdade hon rätt till ett fritt yrkesverksamt liv. Det tycks som om biografier och självbiografier har fått ett enormt uppsving just nu troligen beroende på att människor längtar efter det autentiska, det sanna. Rausings specialkunskaper om kretsen av kvinnliga modernister hakar i varandra och bildar en sammanhållen fyrklöver. Hon har gjort en kulturgärning genom att lyfta fram fyra försummade skånska konstnärinnor som inte fått så mycket uppmärksamhet som de förtjänat.

Man kan undra vad som menas med skånsk konst. En traditionell tolkning av skånsk konst är att det är slättlandskap, provinsiella stadsmotiv eller liknande. En annan infallsvinkel är att skånska modernister blir sammankopplade med ordinära landskapsmålare och då blir skånsk konst något negativt. Som lysande undantag från dessa stereotypa tolkningar av skånsk konst ser jag Birgit Trotzigs kvartett bestående av Tora Vega Holmström, Ellen Trotzig Ester Almqvist och slutligen Agda Holst. Jag ser dessa fyra som en helhet, men trots många likheter i stil och sätt att måla är de som människor särpräglade personligheter och Agda Holst var dessutom annorlunda än de övriga tre. Alla fyra förtjänar dock att äntligen bli uppmärksammade och få sin självklara plats i den svenska konsthistorien.

Lena Månsson