Konstens porträtt

Emma Kunz – abstrakt konstnär, visionär och healer

Konst - Konstens porträtt

Skrivet av Lena Månsson

maj182013

Emma Kunz mandala-liknande konstPå Moderna museet i Stockholm pågår fram till och med den 26 maj 2013 utställningen Hilma af Klint – abstrakt pionjär. Den sägs bli en av museets största publiksuccéer genom tiderna och har även hyllats unisont av kritikerna. Hilma af Klints banbrytande och epokgörande bilder skapades under 1900-talets första år före den abstrakta konstens genombrott i Ryssland och Europa. Frågan om den abstrakta konstens mening var en av de stora frågorna för de konstnärer som sökte sig bort från den föreställande konsten. Den nya tiden krävde att de imiterande konstformerna som enbart avbildade synintryck förkastades för att i stället ersättas av ett autentiskt och mer omfattande förhållningssätt till världen.

Hilma af Klints verk handlar inte om en abstraktion av färg och form för dess egen skull utan om att gestalta det icke synliga. Även Kandinsky, Malevitj och Mondrian intresserade sig för en andlig dimension men de hävdade inte likt af Klint att de agerade som medier i själva skapelseprocessen. Den upplevelsen delade hon i stället med konstnären Emma Kunz (1892-1963). Denna kvinna var för mig helt okänd när jag av en händelse råkade finna en omfattande monografi om henne med vidunderligt vackra abstrakta, geometriska bilder. Hennes konst har beskrivits som att den ger insikt i existensens olika dimensioner, där mikrokosmos och makrokosmos speglar varandra.

Emma Kunz föddes den 23 maj 1892 i Brittnau i Schweiz. Fadern arbetade som vävare och familjen levde i fattigdom under enkla och anspråkslösa förhållanden. Redan som ung flicka började Emma göra sina första teckningar i skolböcker som hon bar med sig ute i naturen. Tidigt blev hon medveten om sina konstnärliga och mediala gåvor, som att kunna se in i framtiden och bota sjuka. Hon påverkades även av sin äldre syster Hulda som var utbildad sjuksköterska och diakonissa.

Konst, Vadstena och Ungern – Intervju med Lajos Szelényi

Konst - Konstens porträtt

Skrivet av Guido Zeccola

maj152013

Bildkonstnären Lajos Szelényi.Lajos Szelényi är en bildkonstnär som föddes i Ungern för 70 år sedan. Han är verksam som målare och emellanåt även som musiker och samhällsdebattör. Lajos har haft flera utställningar i Sverige och utomlands, och snart visas hans målningar i en ny utställning i Vadstena. Jag träffade honom för en intervju.

Dina målningar växlar mycket mellan olika stilar och tekniker: porträtt, abstrakta målningar, symbolism. Det som är ständigt närvarande och som kanske kännetecknar din stil är färgen, tycker jag. Vill du kort berätta för våra läsare om din konst?

- Jag har varit verksam konstnär i drygt ett halvt sekel och det är ganska naturligt att jag under denna tid gått igenom en del stilar innan jag hittade ”min egen” stil, mitt visuella språk. Jag fick modernismen i Pécs direkt efter Ungernrevolten 1956, när kommunisterna började släppa in den konst som inte var socialrealism d.v.s. bolsjevikpropaganda. Medan huvudstaden Budapest fick visa mellankrigstidens ”ismer” först många år senare, öppnades den första moderna samlingen just i Pécs år 1957 efter andra världskriget. Då fick man som ung, blivande konstnär se expressionism, kubism, konstruktivism, symbolism m.m. i ungersk tappning.

När jag tillsammans med andra unga konstnärer bildade Pécs Workshop som s.k. avantgardegrupp, skulle var och en av oss vara självständig och söka sig fram i sitt konstnärliga uttryck. Mottot var att skapa ungersk konst med europeisk anknytning på självständig basis utan att efterapa trender. Ungern ligger ju i Europas mittpunkt och bildar en bro mellan öst och väst och några av oss var medvetna om detta. Men gruppen började orientera sig mot Bauhaus-konstruktivismen och op-art. Bägge stilarna har annars rötter i Pécs (Marcel Breuer, Victor Vasarely), och detta ledde till att jag lämnade gruppen. Jag ansåg att ens konst måste ha grunden inom sig själv, i sin egen personlighet för att vara trovärdig. Den personliga, existentiella insatsen är nödvändig som pant för att uppnå en allmängiltig, högre konstnärlig nivå utan kompromisser. Jag blev mer och mer figurativ och poetisk/symbolistisk. När min mästare – som är en betydande konstnär – i slutet av 60-talet sade att det spelar ingen roll vad man målar, det viktigaste är hur man gör det, tyckte jag att det var ren nonsens. Så tycker jag även idag. Jag arbetar som en poet gör, men med visuella medel. Mina tavlor har en egen identitet och när jag ställer ut dem får de klara sig själva inför betraktarens ögon, tankar och känslor.