Je est un autre – Cerebral konst

jun182012

Skrivet av Fredrik Bernholm

Konst - Essäer om konst

Spiral Sound Coil. Foto: Fredrik SvegerDel två i utställningsserien Psychosis på Färgfabriken i Stockholm har undertiteln ”I is Someone Else”, efter den franske poeten Arthur Rimbauds välkända fras ”Je est un autre”. Titeln är passande, konstverken och texterna kan alla på ett eller annat sätt förstås i förhållande till Rimbauds sats, förutsatt att de betraktas med titeln och introduktionstexten i minnet. Och de gör de, för som vanligt ramas utställningen in av en katalogtext som förklarar vad det ska handla om, så att man inte ska missa det. Jag ska inte fördjupa mig i de problem som dessa pedagogiska undertexter utgör, bara konstatera att tanken om en autonom konst verkar svår att förena med curatorrollen (när reduceras konsten blott till illustration?).

Temat är i alla fall psykosen, inte främst som sjukdomsdiagnos utan som ”utgångspunkt för att berätta om jagets förvandlingar”. Ett jag som, fortsätter texten, varken är tydligt avgränsat eller fast i konsistensen: människan ”härbärgerar en hel uppsättning av möjliga jag”. Trots att psykosen beskrivs i huvudsakligen psykoanalytiska termer, som ett tillstånd där den integrerande jag-funktionen kollapsar, reduceras psykoanalysen till “Freuds idéer om existensen av en ursprunglig sanning om en människa”. Ett påstående som möjligen kan tillskrivas ett par av uttolkarna men knappast Freud själv. Jaget är för den sene Freud ”inte bara ett ytväsen utan är självt projektionen av en yta”, som det lyder i Jaget och Detet, en formulering som vittnar om den komplexitet jaget tilldelas i Freuds topografi över psyket.

Tanken utvecklades senare av Jacques Lacan, där jaget framträder som effekt av vad han kallar ”spegelstadiet”. Idén är här att jaget (det psykoanalytiska) bildas i förhållande till en bild av sig själv, och därför kan det inte skiljas från en imaginär föreställning om detsamma. Alltså: jaget är per definition också alltid en annan, men förstås inte alls psykotiskt för det. Man kunde dessutom invända mot den engelska översättningen av Rimbauds citat. ”I is an Other” skulle i högre grad anknyta till och inkludera ett begrepp, ”den andre”, som spelat en stor roll i den senare delen av 1900-talets filosofi.

Satsen tjänar hur som helst väl som titel för utställningen och bildar en figur som kan skönjas i flera av utställningens verk. I Andreas Gedins film Gemini, 2000, läses ett stycke ur boken med samma namn högt av ett par enäggstvillingar, halva ordet var. Tvillingarnas utseenden, knappt men ändå skiljbara från varandra, ger tillsammans med talets uppbrutenhet ett vad man måste kalla kusligt intryck. Varje ord och varje mening hörs som helheter, men på samma gång ljuder deras obegripliga beståndsdelar. Effekten blir, åtminstone med lite god vilja, att språket tillfälligt avnaturaliseras, främmandegörs. Som att upprepa: potatis po ta tis pota tis po tat is … tills ordet släpper från tinget.

Den så kallade språkmaterialismen sysslar ju delvis med detta, men effekten blir påtagligare som tal. Om ”jag är någon annan” här, är det för att Gemini visar att jaget är taget i besittning av ett språk som aldrig till fullo är dess eget, att jag blir jag i kraft av ord och betydelser som alltid från början är någon annans. Man förlorar snabbt förmågan att uppfatta det där, ordens främlingskap, självklart för alla barn; i Gemini går det åtminstone att upptäcka spår av det. Men det blir snabbt trist, även för teoretiker.

Crowning of Homunuculus. Foto: Matti KallioinenI Matti Kallioinens Crowning of Homunculus, 2012, har man det däremot både roligt och angenämt. Med hjälp av massagestol, hårfön, hörlurar och videoglasögon försöker verket minimera avståndet till det betraktade (ja, det visuella är fortfarande centralt), och tränger sig på åskådaren inte bara med syn- och hörselintryck utan också taktil stimulans. Poängen går fram, psyket rår också över kroppen, drömmen eller hallucinationen kan inte helt och hållet skiljas från somatiska fenomen; att i dessa tillstånd krönas som homunculus är inte detsamma som att föreställa sig det (eller betrakta det). Kallioinen påminner om att gränsen mellan inre och yttre, mellan jaget och det andra, inte alltid är given, att upplevelsen av en yttre värld betingas av en inre värld (och vice versa…).

Ytterligare en yttring av figuren jag är en annan hittas i Sara Stridsbergs katalogtext ”Anteckningar omett stjärnfall (om främlingen, om att skriva)”. Tiggaren, alkoholisten, utlänningen, horan är alla namn på det som inte desto mindre är ett jag, så att säga från andra sidan. Stridsberg påpekar i sin text det självklara faktum att jag alltid är en annan i kraft av de kategorier jag kan ordnas under. Rosa Parks är, sittandes i bussen, framförallt svart. Så blir hon en representant för en kategori, exemplifierar den, och något jag kan knappast längre skymtas. Subjektet (där jaget ingår men som inte ska förväxlas med det) kan aldrig fullständigt identifieras i en objektiv kategori, subjekt och objekt är icke-identiska: alkoholisten är förstås aldrig bara alkoholist, den svarta aldrig bara svart, den bipolära aldrig bara bipolär.

Att förklara ett subjektivt beteende med hjälp av objektiva begrepp är i bästa fall vägledande, i värsta fall förläggs orsaken till begreppet. Alkoholisten dricker för att den är alkoholist, den bipolära har humörsvängningar för att den är bipolär. Detta resulterar inte bara i rena cirkelresonemang (där verkan förväxlas med orsak), utan täcker dessutom över de subjektivt upplevda orsakerna. I den bemärkelsen riskerar den objektiva kategorin att bli en fetisch, i Marx mening, det vill säga en föreställning som döljer de relationer som ligger till grund för den. Bara de yttre uttrycken, effekterna och symptomen, blir synliga, de som tillåter sig ordnas under objektiva kategorier, medan de inre istället osynliggörs.

Installation Psychosis part II. Foto: Fredrik SvegerSerotoninhalter då, det måste väl ändå räknas till subjektet, till jaget, eftersom de återfinns i hjärnan? Robert Stasinski, som är en av utställningens curatorer, tangerar frågan i sin text “The Synaptic Self: Towards a Neurocultural Perspective of Art”. Stasinski gör ett par nedslag i den framväxande neuroestetiken, som bland annat sysslar med neurologiska analyser av konstens effekter, och texten för på tal en diskussion om huruvida själen kan reduceras till hjärnans nervceller eller inte.

Förutom ett par fräcka och dåligt underbyggda påståenden – som att konst under de senaste tvåtusen åren kan förstås som ett ständigt pågående experiment med människans psyke, och att först de senaste årens hjärnforskning har potential att kasta nytt ljus över saken – sätter Stasinskis text fingret på det problem som ovanstående fråga pekar mot. Jaget kan såklart inte reduceras till hjärnan för att hjärnan alltid interagerar med en omvärld, som Stasinski påpekar i en referens till filosofen Alva Noë. Men påpekandet missar ändå något, för är det inte så att låga serotoninhalter, för att radikalt förenkla saken, ändå hänger ihop med depression, och att hjärnans neurologi på det sättet uttrycker jagets tillstånd?

Det verkliga problemet ligger inte i om huruvida själen kan reduceras till hjärnan eller inte, snarare i tendensen att biologisera själen, för att sedan tilldela de objektiva observationerna kausalitet, som om depression skulle orsakas av för låga halter av serotonin. Detta påstående ter sig förstås absurt för alla utom den som tänker sig en hjärna i vakuum, isolerad från omvärlden. Serotoninhalter har inget med jaget att göra, inget med subjektet att göra, neurologiska kategorier är objektiveringar av ett subjektivt psykiskt varseblivande. Visst kan neurologin uttrycka jagets tillstånd, men bara för att nervsystemet utgör ett fysiskt korrelat till den subjektiva erfarenheten, ett korrelat som, återigen, på intet sätt är identiskt med erfarenheten (och det här påståendet har inget med hjärnforskning att göra). Stasinskis hänförelse över neuroestetiken ter sig därför överdriven, för vad skulle neurologin vara utan en korrelerande subjektiv erfarenhet, som berättar för neurologen vad observationerna betyder?

Det framgår kanske av min framställning att utställningen på det hela taget, trots Kallioinens bidrag, lider av en obalans mellan känsla och tanke, med övervikt för den senare. Men trots den lite tveksamma utgångspunkten i det allmänna och luddiga bruket av begreppet psykos, lyfter utställningen flera brännande och i högsta grad aktuella frågor.

Fredrik Bernholm

Psychosis part II: I is Someone Else, Färgfabriken, Stockholm, 14 april – 21 juni 2012