Hopper och Baertling som konstgrepp

apr132012

Skrivet av Carsten Lindström

Konst - Essäer om konst

Ylva Ceder, Fyra små rätter, 2011. Courtesy Wetterling GalleryOljemålningar och textiltavlor ‒ vad har de gemensamt egentligen? Ofta hamnar oljefärgen på en målarduk och är ingenting annat än oljefärg på duk. Färgade dukar som sys samman är ingenting annat än sammansydda färgade dukar.

Det måste till något mer för att resultatet ska uttrycka något utöver materialet. Uttrycket, eller den konstnärliga ”Gesten”, utgörs av kompositionen, denna ”Gest” som laddar en bild med sinnesretningar som vi människor sedan väljer att tolka. Denna icke rationella situation som uppstår i dialogen mellan motivet och betraktaren. Motivet berättar inte sin historia utan den gestaltas och uttrycks med gesten.

Vid första anblick ser betraktaren inte mycket till likhet mellan Ylva Ceders oljemålningar och Sarah Crowners textiltavlor. Konstnärerna är sjuttiotalister och födda i Lund respektive Philadelphia och borde inte ha något gemensamt förutom födelsetalen och att de är kvinnliga västerländska konstnärer. 

Båda ställer ut under samma period på två av Stockholms mest kända konstgallerier, Ylva Ceder på Wetterling Gallery med ”Close to the Grove” och Sarah Crowner på Galerie Nordenhake med ”Rehearsal”.

Det är några av de gallerier i huvudstaden som förtjänar all heder för att de tydligt står bakom sina konstnärer och stöder dem mot framgångar. Exponeringen av respektives konstverk, som till synes har helt olika utgångspunkter, visar sig efter en stunds betraktande förenas i fler knutpunkter än redan uppräknade genus, ålder och utställningsort. 

Ylva Ceder arbetar ofta med olja på plywood som i målningen Fyra små rätter, 2011, där hon realistiskt illustrerar en enkel vardagsservering i form av en folktom asiatisk restaurang.

En inte alltför ovanlig syn i huvudstaden med sitt gedigna utbud av asiatiska matställen och pizzerior. Det intressanta är igenkänningsfaktorn av motivet, tekniken och den egenartade stämningen som infinner sig. Greppet att väl avvägt låta plywoodens säregna struktur omsluta serveringsdisken förmedlar en ödslig och rogivande känsla av materialitet. Sinnesstämningen förstärks av infallande ljussken, som påminner om Edward Hoppers ödesmättade målningar.

När jag betraktar Ceders färgskalor närmare är de likgiltigare än Hoppers vilket förskjuter ensamhetskänslan från mystik till oförutsägbarhet. Jag förnimmer något onormalt när solens ljus skiner så pass starkt utan att sprida hela sitt rika färgomfång. Denna känsla av vardagsrealism med underton av en förestående skrämmande upplevelse finns i flera av Ceders verk. Upplevelsen av något främmande förstärks av de vardagliga rummen med stora fönster där naturen vidgar sig. Dessa rumsmiljöer, som öppnas mot utomhusvärlden förstärker skönheten och obehaget. Konstgreppet är som hämtat från renässansens rum med utblick mot naturen utanför de glasade väggöppningarna.

Sarah Crowner, Kurtyna Fragments, 2012. Courtesy Galerie NordenhakeModernismen och i synnerhet avantgardets fokusering på själva fönstret som utsnitt av ett oändligt universum relaterar jag till Olle Baertlings öppna kompositioner som söker sig utanför målningens ramar. Naturen som visas genom fönstren är abstraherad för att fokusera på det väsentliga. En metod som modernismens anfader Paul Cézanne arbetade med för att komma ifrån det alltför hårddragna centralperspektivet i kompositionen. Istället förhöjer inredningen och storleken på välkända föremål intrycket av den rumsliga bilden.

Sarah Crowner tröttnade efter år av måleri och försökte sig på skulptur i keramik och fann att händernas arbete med leran öppnade för nya uttrycksmöjligheter. Metoden att arbeta med duken som ett tyg och sömnaden som verktyg öppnade hennes ögon för tygkompositioner av abstrakta former med stora färgfält. Hon är särskilt intresserad av modernismens avantgardistiska kompositioner från mitten av 1900-talet.

Hos Crowner förekommer följaktligen konstgrepp tagna direkt ur konsthistorien. Hennes centrala verk, Kurtyna Fragments, 2012, baserat på Maria Jaremas teaterridå, Kurtyna Teatru, är en omsorgsfull hyllning till den polska konstnären. Även den engelske konstnären Bridget Rileys Op-art har inspirerat henne, vilket leder tillbaka till Paul Cézanne och Henry Matisse. Och ur svenskt perspektiv finns stora likheter med Olle Baertlings öppna färgfält med abrupta passager. 

Utställningen i Stockholm visar liknande verk som de Baertling arbetade med, och det blir framför allt associationerna till svenskens säregna måleri och skulptur som gör djupast intryck på mig. Jag tänker även på Ann Edholms abstrakta kompositioner som bygger vidare på Baertlings öppna volymer. Den geometriska abstrakta konstformen, som har sina rötter väl rotade i modernismens tidiga årtionden, verkar vara kärnan i Crowners tygarbeten som oscillerar mellan gediget hantverk och genuint konstverk.

Vad hände med de knutpunkter som sammanbinder dessa disparata konstnärers verk? Båda är barn till modernismen, Cézannes abstraherade naturrealism och Hoppers kyla letar sig fram till Ceder medan Crowners färgtyger sammanväver abstrakta och geometriska uttryck. Båda grenarna är modernismens vägar och de sammanstrålar på svensk mark och dessutom med starka svenska referenser som Ann Edholm och Olle Baertling.

Carsten Lindström

Ylva Ceder, Close to the Grove, Wetterling Gallery, Stockholm, 30 mars-5 maj 2012

Sarah Crowner, Rehearsal, Galerie Nordenhake, Stockholm, 29 mars-6 maj 2012