Spegelvärldar, eller: Ragnar Östberg vandrar västerut.

feb122012

Skrivet av Ivo Holmqvist

Konst - Essäer om konst

Palazzo ducale i Venedig. Foto Pilecka, WikipediaOm jag hade gränslöst med pengar skulle jag genast skicka efter arkitekturhistorikern Ann Katrin Pihl Atmers nya bok ”Stockholms stadshus och arkitekten Ragnar Östberg” (Natur och Kultur). Men eftersom den väger drygt fem kilo skulle portot bli minst lika dyrt som själva boken som man får ge tolv hundralappar för (av någon anledning är den tolv kronor billigare på engelska). Så det får anstå, och jag nöjer mig med att med nöje bläddra i ett par av hennes tidigare böcker, dels avhandlingen från 1987 om ”Sommarnöjet i Skärgården” (dvs. den stockholmska), dels ”Sommarnöjen vid vattnet” (dvs. västkusten, de skånska stränderna, ostkusten, trakterna kring Siljan och Norrlandskusten) som kom 2001.

Med de böckerna, Per Wästbergs ”Sommaröarna” och några av Bengt Söderberghs romaner kan man lätt drömma sig tillbaka i tiden, till skärgårdens sommarliv på de snickarglada grosshandlarvillornas punschverandor. Mot slutet av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” sitter matriarken i teaterfamiljen Ekdahl (Gunn Wållgren) inregnad på en sådan glasveranda medan sommaren är som en grön vinter utanför fönstren – det är mycket nordiskt och mycket svenskt. 

Hur mycket kulturhistoria kring stadshuset som Ann Katrin Pihl Atmer smugit in i sin byggnadsbeskrivning vet jag alltså inte, men jag kan tänka mig att både Birger Sjöberg och Sigfrid Siwertz nämns. Till invigningen vid midsommartid 1923 hade den senare skrivit ett särskilt festspel, ”Taklagsölet”, och den förre framträdde fast han snart skulle avsky att uppträda offentlig och äcklas inför det. Läget för stadshuset är suveränt, på den stadsäga där Eldkvarn låg tills den brann, en eldsvåda som blev en punkt i tiden för alla stockholmare att hänga upp händelser på: ”Det var tio/tjugo/trettio osv år efter Eldkvarn brann…” 

Att Ragnar Östberg hade tagit intryck av dogepalatset i Venedig ser man genast, men också att han förde vidare och fulländade den inhemska nationalromantiska traditionen. Ett lika vackert tegel, säkert handslaget, går igen i Lärkstaden med Lars Israel Wahlmans Engelbrektskyrka som dominerande mittpunkt. Stockholms stadshus blev snabbt berömt och fick sina avläggare utomlands, det upptäcker man så fort man hamnat i Norwich. Den som är van vid den vackra silhuetten av Stockholms stadshus mot kvällshimlen känner sig genast hemmastadd här i Norfolks huvudort. Denna City Hall blev färdig 1938 men hade ritats flera år tidigare av Charles Halloway James och Stephen Rowland Pierce – depressionen kom emellan. 

Det är en ståtlig byggnad, fast kanske mera av art déco än nordisk nationalromantik. Hursomhelst är den alldeles tydligt inspirerad av Ragnar Östbergs mästerverk, som också påpekas i uppslagsartiklar om de båda brittiska arkitekterna. Nedanför rådhuset har den livliga torgkommersen i öppna salustånd pågått oavbrutet sedan medeltiden. Därovan finns Forum, ett nytt kulturhus som ersatt ett stadsbibliotek som brann 1994. Det har stora inglasade ytor och föralldel också en hel del böcker. I fasaden speglar sig en gotisk kyrka, gammalt ställs mot nytt.

Alldeles identiska är dessa båda stadshus alltså inte, men stockholmare på besök i Norwich drabbas av en aha-upplevelse, liksom folk från Norfolk gör det när de seglar in på Stockholms ström. På samma vis kan kanadensiska turister som reser runt på Nya Zeelands Nordö känna sig märkvärdigt hemma när de tar in på det ståtliga högfjällshotellet The Chateau mitt i National Park, just nedanför vulkanen Mount Ruapehu som ofta är snöklädd och som vi en gång sett spruta lava och glödande stenblock, det var spektakulärt. 

Om de tycker att byggnaden påminner om det gamla CPR-hotellet i Banff i Klippiga Bergen så har det sin naturliga förklaring: samme arkitekt som arbetat för Canadian Pacific Railways fick i uppdrag att rita The Chateau – det gjorde han bra. 

Stadshusen i Stockholm och Norwich är lika varandra liksom högfjällshotellen i Banff och Tongariro National Park, om än inte identiska. Om tre byggnader som däremot är det skrev jag följande rader medan jag ännu höll till på Universiteit Gent och hade Henry Van de Veldes ståtliga sextiometershöga boktorn som är del av universitetsbiblioteket på Blandijnberg utanför fönstret:

Buenos Aires på en söndag är sömnigt, kan jag intyga efter att ha tillbragt fem timmar där, mellan plan. Jag strövade långsamt längs centrala affärsgator, samman med det bättre borgerskapet, men alla butiker var stängda, ståljalousierna nerdragna, promenadtakten maklig. Nästa dag var det förstås mycket livligare, det var det säkert redan på söndagskvällen, men då hade jag hastat vidare, upp genom luften, hän över haven. Kanske skulle man se annat på den kontinenten? I en byggnad i Montevideo känner jag mig dock hemma, där hittar jag i varje rum och prång och städskrubb utan att någonsin ha satt min fot i staden eller landet. 

Hur kan det komma sig? Jo: häromdagen vandrade jag längs en Brysselgata där man satt ut tidningar och papper i väntan på sopbilen. En bok i folioformat hade man också slängt, den tog jag hand om. Det är en uppslagsbok över den sydamerikanska kontinenten, full av vackra om än lätt inaktuella bilder, de var nytagna 1957. På sidan 95 finns ett foto på universitetet i Montevideo, ”av högt anseende på hela kontinenten” påstås det på spanska. Jag kände mig med ens märkligt hemma: byggnaden är en exakt kopia av humanistiska fakulteten på Gents universitet! Den i sin tur går tillbaka på en polyteknisk anstalt i Berlin från förra sekelskiftet.

Samtidigt som man sparade på arkitektkostnaden fick man tre grandiosa palats som med pompös tyngd visade den akademiska lärdomens centrala betydelse i både den gamla och den nya världen. Men åtminstone i Gent är det en numera betydligt flagnad elegans. Kanske är Emanuel Swedenborgs korrespondenslära inte så stollig, föreställningen att det finns parallella spegelvärldar, en på jorden, den andra i himlen. I Uruguay, Tyskland och Belgien finns redan dessa identiska världar – jag undrar om mina båda övriga trillingar har sina kontor längst bort i övre korridoren i Montevideo och Berlin, liksom jag i Gent: tanken svindlar…

PS. Sedan dess har huset i Gent rustats upp och moderniserats, fast man farit varsamt fram med fasaden. Hur det ser ut numera i Berlin och Montevideo undandrar sig dock min bedömning.

Ivo Holmqvist