Collografi gör gott för själen

feb162012

Skrivet av Marit Jonsson, Formom

Konst - Essäer om konst

Då-Nu, Sonja TolanderKärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- och grafikteknik också heter. Färgetsningar, limtexturer, papper, kartong som skapar taktila formuleringar; allt så experimentellt och samtidigt behärskat, lager ovanpå lager som berättar.

En försynt liten konstutställning vid Åhuset, Walmstedtska gården i Uppsala visade under januarimånad dessa uttryck – uttryck som gjorde stort intryck på mig. Det var Konstnärernas Kollektiv Verkstad i Sörmland som gästade Åhuset, ett besök i hög grad färgat av dessa tryckformer. Flera av gruppens medlemmar arbetar i tekniken, vilket gav utställningen dess sammanhållna språk. 

Förutom uttrycksgemenskap i teknik, förenade en upplevelse av mystik; något inre, ett fjärran, okänt, förgånget eller drömskt tillstånd som tycktes bo i många av motiven. Målningar, verk i blandteknik och gravyrer gav utställningen en narrativ balans. Färg och motiv, återigen lager på lager där bildspråket tycktes vara besläktat, eller åtminstone associativt förgrenat, renderade en möjlighet att vandra omkring i limtryckens sagolika miljöer. Möjligen utgjorde målningarna av Peter Dewoon en alltför stor kontrast i detta exotiska sammanhang – eller också tillförde de något genom att abrupt bryta mystikkänslan och väcka en ur drömmen.

I galleriets två utställningsrum samspelade främmande fåglar, emblematiska för en fjärran kultur, med mäskliga siluetter och rörelser, symboler, mönster, växter och arkitektoniska formationer. En bildberättelse, kanske en saga, skulle med lätthet kunna springa ur ett samlat antal av de utställda verken. Sonja Tolanders collografi Då-Nu hörde till de första och starkare uttrycken jag mötte. Siluetter av ansikten i profil, gröna mot orange och vit bakgrund med inbyggda mönsterstrukturer. Tre ansikten, olika framträdande med varierande bakgrund. Två av profilerna vända i olika riktningar. Titeln, Då-Nu, angav bara två tidsbestämningar, vilket fick mig att reflektera över vad ett ”tredje” ansikte skulle kunna berätta. Vem är det sanna jaget?

Den frusna trädgården, Agneta ÅhlLimtrycken Den frusna trädgården och Någonstans inom oss av Agneta Åhl förde spåret av inre upplevelse vidare; mystiska eller mytiska fågeluppenbarelser ledde mig i stilla begrundan till inåtvänd skönhet. Och sedan uppenbarade sig fler bevingade varelser och symboler från fjärran tid och kultur, avskärmade i en glasförsedd låda, som i Lizzie Engströms Forntid 1. I hennes bildspråk på det handgjorda pappret andades Egypten och papyrer. Det arkitektoniska inslaget i min upplevelse härstammade från några av Inga Bergs motiv, där formen gav mig förknippningar till boningar, hus och hyddor. Mest fantasitilltalande här var collografin Lerhug. Hyddornas strykjärnsform och himlaspelets mönstrade bakgrund tillhörde en annan verklighet. Går det över huvud taget att existera där?

Agneta Åhls Till minne av var för mig det ståtligaste verket. Två gestalter som utför en rit, ett framförande. Motivet är högtidligt, atmosfären kring figurerna är fylld av rörelse och befolkad av väsen, allt inneslutet i en metavärld bortom vårt här och nu. Men egentligen både börjar och slutar den berättelse jag har gav mig in på i Katarina Divanders gravyr Nostalgi, med konturerna av ett barn. Kroppspråket visar förhoppning, hopp, ett fruset ögonblick, och i barnets uttryck finns en dimension av längtan. Två skepp avtecknar sig, ett tydligt och ett diffust, kanske befinner sig det senare i dimma eller i ett fjärran minne.

Marit Jonsson, Formom