Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och Warhol

feb092012

Skrivet av Freke Räihä

Konst - Essäer om konst

Jag låter Basquiat representera språk…Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ganska slutna former tar fram varandras styrkor och öppnar upp för varandra och för tolkaren, att de breddar sin syn på vad som sägs, de talar tungor; tungomålningar. Som att det bildas en ny, bättre, konstnär – ett sista rop från den flimrande sammanfattade historien. Texten är det alltomfattande underliggande, språket i sig är det som används inom de specifika grupperingarna – kommunikationen – som ligger mellan koderna, dess växlingar, raderna i samspelet mellan dem. Det ena oanvändbart utan det andra. Texten är bara sammanhanget och kulturen. Språket är det som talar. Framför allt är det just det som slår mig. Egentligen samarbetet endast, det kollektiva arbetet – gruppen kanske – skapar något som få eller ingen klarar av att göra på egen hand.

Å andra sidan hade det västerländska U-landet, som konstnärerna befolkade, endast varit ”civiliserat” något dussin år då dessa två män föddes och verkade där. Men även nya strömningar får sin hunger mättad hos de som går före sin tid och in i den nya. Fast å andra sidan. Kan det kanske räknas som samarbete, hela den diskursiva informationsteorin kring en civilisation som – trots att det i en del fall är mer fall, och en kort historia, än faktisk realitet – är den ett ständigt återkommande till barbari. Kanske är detta samarbetande inbyggt i samhället, kanske är samhället i sig ett samarbete, en konflikt med eftergivande och avsaknad av den individualistiska post-sjukdomen, kanske är det svårt att inte samarbeta.

Jean-Michel Basquiat dog 27 år gammal 1988. Som en rockikon. Till synes är verksamheten en omtalat komplex historia med ett möte och flera möten och hopp om återuppståndelse och slutligen sjukhus och död, där även Paige Powell, vegan och metakonstnär, ingår tillsammans med en krans av New Yorks 80-tal. Omtalat, omskrivet, omtolkat. Ponera detta: graffitikonstnären samarbetar med Renhållningsverket om att köra runt vackra målningar över hela staden samtidigt som vi andra redistribuerar vårt avfall till andra, mer passande, användningsområden. En mycket trolig form av socialt samarbete där alla vinner. Exemplen är oändliga i sitt antal. Idag ser vi dessutom mängder av andra samarbeten, tydliga i textuell form, men jag kanske har ett snävt sätt att ta mig an världen. Inte minst i min mailkorg och bland andra, benägen till samarbeten som jag är. Samarbetsformen stärker och förskönar det egna språket, all text, hos mig och hos dig; som att något att förhålla sig till gjorde saken bättre och lättare att se. Som att verken i sig blir en dialog synliggjord. Texten språkar. Som att verken på Arken är en dialog delad med världen. Precis som om det krävs en kontext för att återskapa och synliggöra det egna. Ett samarbete för att samarbeta.

När jag var i en känslig ålder berördes jag mycket av de filmatiseringar som gjorts om konstnärerna och de reproduceringar av deras konst, den dokumentation, som jag sett – nu är jag dock markant hårdare – så jag var märkligt förväntansfull över att se vad Arken gjort med deras konst. Hur deras specifika lokalitet bar upp eller hur verken samman samarbetade för att skapa utställningen och vems moraliska produktion som låg bakom och vilka former det tog. Jag ville kunna sträcka ut handen och ”röra vid konstverken”. Detta var nog en bidragande orsak till att jag spenderade mer tid runtomkring och såg den andra konsten; för att bygga förväntningar; rädslan inför en eventuell minnesförlust, att i nostalgisk psykos förkasta den värme och fascination som konsten jag var ute efter lämnat som i mig som ett just återkallat minne av styrka och vilja att driva mig själv och andra aktörer mot ginnungagapet och för att betala 53 kronor för en latte, som inte direkt var värt sitt pris.

: …för att betala 53 kronor för en latte…Nästa gång tar jag med en termos. Förutom deras samarbeten hade det hängts en del av Warhols icke-massreproducerade – de som är som folkdrycken Coca marknadsförda, uppmålade till absurt igenkännande av redan fastsatta och färdiglagda symptom på den förhärskande ordningen, vilket också märktes i Arkens konstshop vid entrén – verk. Faktiskt var de andra verken också till stor behållning, avslöjande; bakom fasaden av kritisk produktion: en kännande konstnär med ett bräckligt uttryck. Basquiats konst var i sin tur precis som jag förväntat mig. Svart, hård, urban i sitt uttryck. Känns lite löjligt såhär i efterhand. Som att jag fallit för min egen fälla, den redan paketerade lösningen. Den inplastade, prissatta. Men nu, eller då, går jag runt i denna lokal; en lokal vars innanmäte mest ter sig som en industri. Grå. Betong mot lysrör. Vitt. Ett sjukhus för innanmätet. Sinnet. Som fisken i handsken för en del, visserligen, men mest för att upprepa mig. Större delen av tiden spenderade jag alltså med helt andra konstnärer i förundrad avund. Intrycket är därför mer splittrat än vanligt. Världen är en så rik plats och en så stor samlingslokal går att läsa som en tidskrift. Länge, om, ofta och igen. När sedan Basquiat och Warhol – för att återvända – sedan imponerats färdigt av varandra och det ohörda samtal de fört tystnat, då hänger de kvar här som ett eko av två röster som möttes grälade, älskade och aldrig mer.

Vad är då dessa begrepp som ligger som definit, Urban- respektive Popkonst som vi normalt sett förknippar med dessa två konstnärer. Jag tänker mig att det urbana, det innerstadsbaserade och innerstadskommenterande som endast ännu ett – språk; det popkulturella som i sitt textuella överflöd kritiserar det allmänna, samtexten vi skriver, den kultur som vi till hens konsumerar. Därmed är kanske tanken där. Staden, det spretiga och nedskräpade mot fond av det stela och polerade – samspel. En derridiansk cirkel. Ett hjul av sönderdelningar endast satta som nya normer att sönderdela, en livsprocess ämnad att undersöka sig självt.

Men det är något med den medvetna Basquiat, med sin ikonmålning, sin rättfärdiga ilska, behovet; det griper mig, allt det skiner igenom även i de mer återhållsamma verken han gjorde tillsammans med Warhol. Texten som kom ur in- och utbildning och språket som kom ur munnen på staden. Gatan är en tunga som slickar i sig unga och den kraft de besitter. Och precis som i alla samtal måste parterna stanna upp och lyssna. Kompromiss är en långsam process, som konst, demokrati och sömn.

Freke Räihä

WARHOL & BASQUIAT, Arken Museum of Modern Art, Köpenhamn

TOM 11 januari 2012