Liljevalchs vårsalong 2012: ”Vem skulle ana…?”

feb042012
Skrivet av Yohanna Nordh
PDFSkriv ut

 Liljevalchs konsthall, by night. Konsthallen på kvällen. Foto: David Magnusson  Liljevalchs konsthall, by night. Konsthallen på kvällen. Foto: David Magnusson Liljevalchs årliga jurybedömda utställning är i full gång. Vårsalongen drar till sig etablerade och aspirerande konstnärer runt om i landet och många är de som söker varje år. Till årets upplaga antogs 130 – och en av dem är Yohanna Nordh, ung låtskrivare från Ängelholm, som här berättar om sitt verk From a Heart to Another och intrycken från förhandsvisningen och vernissagen.

Vem skulle kunna ana att den över 100-åriga leksakshunden en dag skulle vakna till liv igen och få huvudrollen i en film som visas på Liljevalchs i Stockholm? I december 2011 fick jag det glädjande beskedet att jag hade blivit antagen till Liljevalchs vårsalong 2012. Mitt bidrag From a Heart to Another – en stop motion film som jag även gjort musik till – och jag skulle till Stockholm i januari!

Första gången jag fick syn på den 100-åriga leksakshunden, stod den på ett golv i ett hörn. Hundens sorgsna min och slitna kropp utstrålade en känsla av övergivenhet. Den tillgivna leksaken bar på en historia och jag visste direkt vad jag skulle göra för att väcka den gamla veteranen till liv igen. Med en lånad systemkamera och hunden under armen gick jag hem för att göra en stop motion film. I filmen gör hunden en kärleksförklaring till sin käresta som han längtar efter. Jag sjunger från hundens perspektiv och anpassar min röst för att lättare leva mig in i situationen.

Musiken växte fram i takt med filmen och avspeglar berättelsens nostalgiska stämning. Jag experimenterade oerhört mycket med min röst och insåg att jag ville variera och leka med den för att blåsa liv i hunden. I varje detalj ville jag väcka en nyfikenhet då jag inte räds att framhäva det triviala i sin enkelhet eftersom det är där den äkta skönheten sitter. Ty det vi åtrår, är det vi ser varje dag. När jag skapar vill jag frambringa en kontrast av allvarsamhet och lekfullhet, där man i den melankoliska undertonen kan finna en portion humor inbakad.

Filmen är gjord från något gammalt, något lånat och något sparat. Intresset för filmskapande är relativt nytt för mig och uppstod för cirka ett år sedan. Jag njuter av att kunna kombinera de flesta av mina kreativa sidor i mina filmer, där bild, form, färg, textil, rörelse, ord och musik samspelar. Kärnan av dessa sammanflätande uttryck har jag försökt införliva i filmen. Inspiration är inget som jag söker efter utan den kommer till mig självmant. Därefter låter jag fantasin flöda och skaparkraften leka sig fram.

Eftersom jag inte hade några förhoppningar alls om att bli utvald blev det givetvis en överväldigad känsla av tacksamhet när jag väl fick beskedet. Det är i högsta grad en bekräftelse, och jag tror att Liljevalchsjuryn, bestående av Annika von Hausswolff, Ernst Billgren, Peter Johansson samt Liljevalchs juryordförande Mårten Castenfors, fastnade för filmens enkelhet och lekfullhet.

Ur ”From a heart to another”, 2011. Foto: Yohanna NordhUr ”From a heart to another”, 2011. Foto: Yohanna NordhPå torsdagens förhandsvisning strömmade jag, tillsammans med andra människor in på Liljevalchs där musik, mat, dryck och mingel välkomnade oss. Liljevalchs chef Mårten Castenfors höll tal och Ö-kören sjöng in våren. Först gick jag runt och betraktade andras konstverk men sen blev jag nervös och otålig och var tvungen att leta upp mitt eget verk – för att försäkra mig om att det faktiskt var där och att detta var på riktigt. Även om jag letade efter det, blev jag förvånad över att plötsligt se min film visas där offentligt bland folkskarorna som flanerade genom salongen. Filmen visas på en 42 tums skärm med två hörlurar som hänger på väggen där man kan lyssna på musiken.

Det var mycket spännande att se de andra konstnärerna, deras verk och få juryns sammanfattande tankar och en uppfattning om hur de gjort sitt urval. Inne i konsthallen kunde man beskåda tavlor, teckningar, skulpturer och i år var det ovanligt mycket broderier som juryn uttryckte det. Någon ställde ut ett rum där interiören bestod av papper (en soffa, en lampa, en TV, ett kök – allt gjort av papper). Det fanns även två dräkter (som en baddräkt med luva) gjorda av nespressokapslar med påklistrade Swarowski-kristaller, som var monterade på två skyltdockor. Någon annan hade gjort en dräkt av plastteskedar som också var monterade på en skyltdocka. Det var stor variation på konstverken. Det bästa enligt mig var givetvis det absolut enklaste. Det var en vanlig docka (samma storlek som ett spädbarn) med blont kortkrulligt hår, där ena ögat var öppet och det andra halvöppet (en riktig leksak som barnen verkligen lekt mycket med) och på dockans mage stod det med blå fet text: BARBIE. Jag tyckte att det verket var pricken över i:et.

Bredvid min film visades en aningen grotesk och inte så barnvänlig stop motion film. Det blev ganska lustigt att på avstånd se på min ”snälla” film och sedan föra blicken över på den andra blodiga och väldsamma skärmen. Det blev verkligen en kontrast, vilket är något som jag uppskattar. Jag strosade runt i salongerna ett par timmar och avrundade kvällen någorlunda tidigt med en trött kropp men ett glatt hjärta. 

Då dörrarna slogs upp för allmänheten på vernissagedagen (läs fredagen den 27 januari) var det en lång kö utanför. Det serverades korv i kylan i väntan på att komma in. För mig var denna dag ännu viktigare än gårdagen eftersom det var nu som jag skulle möta den riktiga publiken – inte bara konstnärer från gårdagen som också ställde ut. Och det blev fantastiskt. Jag hade inga förväntningar innan jag kom upp till Stockholm mer än en önskan att få minst ett leende hos alla som tittade på filmen. Även denna dag hölls det ett invigningstal av Castenfors som presenterade två av jurymedlemmarna Annika von Hausswolff och Peter Johansson (Ernst Billgren kunde inte delta denna dag). Vårsalongen invigdes med att vi gjorde raketen och en fanfar utfördes.

Jag smög omkring som en katt i salongen under tiden som jag betraktade andras reaktioner på filmen. Det som var så underbart var att den breda åldergruppen (allt från barn till äldre) reagerade på samma sätt – med ett leende. Ett starkt minne och en speciell känsla jag sent kommer att glömma var när jag satte mig på bänken för att själv uppleva min film på plats, samtidigt som en liten flicka också tog ett par hörlurar och satte sig bredvid mig och vände sig mot mig och log. Det var obeskrivligt och det bubblade av glädje i hela mig.

Jag kände att det var lägligt att ta kontakt med juryn och tacka dem för att de valt ut mig till denna minnesvärda tillställning. De uppskattade det lika mycket som jag och jag fick till och med den gula tulpanen som Peter Johansson fått av Castenfors minuterna innan, för att han suttit i juryn detta år. Jag avslutade mitt besök på Liljevalchs för denna gång genom att en sista gång gå bort till min film och se ett gäng ungdomar i 25-årsåldern sitta och le stort. Min önskan var därmed uppfylld och jag lämnade salongen upprymd och nöjd med att ha deltagit på Liljevalchs anrika vårsalong.

Yohanna Nordh

Liljevalchs vårsalong 2012 pågår mellan 27 januari - 25 mars

 

Inline article positioning by Inline Module.

Essäer om konst

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

Publicerad i Essäer om konst

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade den revolutionäre adelsmannen, konstnären och tillika flaggskändaren De Geer in ...

Hopper och Baertling som konstgrepp

Publicerad i Essäer om konst

Oljemålningar och textiltavlor ‒ vad har de gemensamt egentligen? Ofta hamnar oljefärgen på en målarduk och är ingenting annat än oljefärg på duk. Färgade dukar som sys samman är ingenting annat än sammansydda färgade dukar.

Det måste till något mer för ...

Syndabocken som offer

Publicerad i Essäer om konst

Det är befriande att utse någon till syndabock. Skönt att ha någon att skylla på - så länge jag inte själv är syndabocken!

Uttrycket har sitt ursprung i Bibeln. I Tredje Moseboken (Leviticus/Prästskriften) kapitel sexton står om hur det gick till ...

Mexiko. Konst. City

Publicerad i Essäer om konst

Interfolierade aspekter av samma kuratoriska fråga blir högaktuella varje gång konstnärer från en världsregion anhopas till en gemensam utställning i en annan, om än i välmenande syfte. Kan man stå på egna ben en bit ifrån det nationella paraplyet? ...

Temperament och verklighet: angående psykoser och utveckling

Publicerad i Essäer om konst

Hos en konstnär med drivkraften att verkligen nå igenom bilden, att spränga något, spelar motivet mindre roll. Det blir endast som en ram inom vilken man väljer att uttrycka sig. Verkligheten sedd genom ett temperament, var det inte så ...

Den ljusa linjen av en dröm: Monticelli och van Gogh

Publicerad i Essäer om konst

.

Det fanns en konstnär som Vincent van Gogh beundrade mer än andra: den idag nästan okände Adolphe Monticelli.  

Under Vincent van Gogh levnad publicerades bara en enda artikel om hans ...

Supermarket: en rapport från konstmässan

Publicerad i Essäer om konst

När konstmässan Market började sin verksamhet på Konstakademien kontrade Konstnärshuset i Stockholm med mässan för konstnärsdrivna gallerier Mini-Market. Konstnärshuset, som startades som en reaktion mot Konstakademien i slutet av 1800-talet, kändes till en början som en naturlig plats för Mini-Market. ...

Tyra Lundgren ─ Hon med fåglarna

Publicerad i Essäer om konst

I likhet med många har jag alltid fascinerats av lera, detta fantastiska och härligt formbara material. Keramik är en sammanfattande benämning på alla föremål av lera som bränts till så hög temperatur, att de blivit hårda och olösliga i vatten. ...

Konstmässan Markets natur

Publicerad i Essäer om konst

Konstmässan ”Market” håller på att bli institution. Det är bara en kort tidsfråga innan 10-års jubiléet står för dörren. Men där är vi inte än, detta är sjunde upplagan av de nordiska galleristernas fackmannaklubb som är öppen för konstpubliken. ...