Angående den absoluta illusionen

jan222012

Skrivet av Ida Thunström

Konst - Essäer om konst

digital illusionPå den gamla och mycket vackra gatan Keizersgracht i Amsterdam, ligger NIMK – Nederlands Instituut voor Mediakunst - dit jag tagit mig för att se en retrospektiv med en känd kompositör och ljudkonstnär.

På min väg genom lokalerna passerar jag video, några ensamma datorer, någon slags projicerad textinstallation och en del annat, och som oftast på NIMK är det mesta riktigt intressant.

Det slår mig dock att jag inte ser några tvådimensionella bilder som existerar bara för sin egen skull, inga som bärs upp av sin egen estetik, och jag inser i samma stund att jag inte saknar det.

Det kanske mest utmärkande när det gäller tvådimensionell digital konst är mediets inneboende möjlighet att nå en perfekt visuell återgivning av verkligheten. Väljer man som konstnär att avstå ifrån att använda sig av denna möjlighet till total kontroll sätter man självfallet mediet i ett helt nytt ljus. Och nu talar jag inte om små medvetet imperfekta detaljer, i sig felfritt utförda, utan om något som skulle kunna likna slarvfel, omedvetna helt enkelt för att man fokuserat på annat. I och med att de detaljer som handlar om teknisk fulländning blir meningslösa, infinner sig en ny betydelse. I utförande, och därav i upplevelse. Man lämnar mediet bakom sig när man låter något annat ta över.

Inom mer svårhanterliga material, eller åtminstone av den mer praktiskt mänskliga faktorn styrda, så att säga, finns det i sökandet efter den totala illusionen en naturlig felmarginal. Strävan efter att kunna återge verkligheten så realistiskt som möjligt är lika gammal som västerländska konsthistorien, och den har definitivt inte varit misslyckad. Det har dock blivit tydligt hur mycket närmre målet man kommer när man arbetar med faktisk materia.

Med den absoluta detaljrikedom som fotografiet införde i slutet av 1800talet ledde till en sådan förändring i konstnärernas möjligheter att man med rätta kallar den revolutionerande. Det tog inte lång tid innan man började tänja på mediets gränser, med mycket kreativa resultat, och så länge det tekniska motståndet fortsätter kommer detta tänjande att kvarstå. Med motstånd kommer viljan att fortsätta söka alternativa lösningar, att använda sig av de tekniska hindren och höja sig över dem, och på så sätt nå illusionen av något annat.

Med det digitala fotografiet och dess obegränsade möjligheter till att manipulera bilder tycks gränserna för kreativiteten sitta enbart i huvudet. Ett mått på frihet skulle man kunna tro, men det finns ett pris för att nå ända fram. Har man kontroll över den totala illusionen kan man förvränga återgivandet av verkligheten utan att det riktigt märks. Man kan luras och bygga upp något som inte finns, och detta sätt att använda den digitala bilden får sitt slutgiltiga användningsområde inom reklambranschen. Det ligger faktiskt den digitala bildvärlden i fatet att dess bildspråk i en sådan omfattande utsträckning tagits över av kommersiella syften. Om vi här får utgå ifrån att all konst på ett plan är konceptuell då den lyckas höja sig över sin materiella existens, blir marknadsföring, när den skapar en hel parallell värld som egentligen inte existerar, en fullkomlig illusion av den enkla anledningen att de vill sälja den, ett riktigt praktexempel. Jag kan inte komma på någon konstform som lyckats lika bra som reklam med att skapa något som inte finns, och sedan lägga ett materiellt värde i det. Åtminstone inte i en så pass omfattande utsträckning.

Nederlands Instituut voor MediakunstTeknikens utveckling handlar till stor del om ett sökande efter ökad skärpa, ökad tydlighet och exakthet, och ointresset för denna sista polering ligger - såtillvida det inte handlar om slarv – helt enkelt inte i den digitala bilders natur.

Tekniska begränsningar är kanske en fråga om en dåtid som man bara ska lämna bakom sig, men det existerar inte dåtid i bild, endast tid. Bra konst rör sig gärna i ett konstant nu, och i bra konst handlar det inte om valet av medium, utan om var man lägger sitt fokus. Hur man använder sig av olika mediums inre kvaliteter, och till vilka syften. Det finns oändligt många underbara magiskrealistiska bilder i olika reklamkampanjer, vad som saknas tycks vara en möjlighet att komma undan perfektionismen. Brist på spontanitet och improvisation ligger helt enkelt immanent i den digitalt manipulerade bilden. På gott och ont, självfallet.

Det är svårt det där med obegränsade möjligheter, svårt att tänka sig vad det faktiskt innebär. Finns de inte i mediet finns de i fantasin, och finns de inte där finns de hos betraktaren. Alternativt sitter de som ett stigma över en hel konstform, som på ett oturligt sätt blivit kidnappat av sin samtids behov av renhet. Eller också vänder vi på det och ser att det finns en anledning till att vi sitter med just denna form av möjligheter. Att människan i första hand strävar efter just precision och stelhet, och då är det ju bara att gratulera.

Ida Thunström