Radikal realism

nov262011

Skrivet av Giuseppe Di Lecce

Konst - Essäer om konst

Vasilji Perov, ”Den drunknade kvinnan”, 1867Varje konströrelse är i sig banbrytare när det gäller både tekniken och det så kallade samhällsperspektivet. En efter en bryter rörelserna successivt och progressivt mot konservatismen inom konst och ger plats åt förnyelsen och modernisering, enda ut till samhällssynen. Naturligtvis är denna process subtil och receptionen av den från samhällets sida kan vara långsam. Upproret är inte likt revolution: dess acceptans i samhället kan vara svårare och svagare.

Gruppen Peredvizjniki – i översättning gruppen för vandringsutställningar – är ett sådant exempel i konsthistorian. Gruppen och dess måleri har spelat en mycket viktigt roll för den ryska konstutvecklingen under 1800-talet, vilken man skulle kunna betrakta som en logisk följd av det befrielsebehov som präglade delar av det ryska samhället. Dock började gruppens inflytande och effekter inom konst och samhälle synas först i efterhand, när oktoberrevolution omvände värderingar och strukturer i landet; då började man hylla Peredvizjniki och rörelsen betraktades som en vändpunkt som kunde förebåda den senare statsomvälvningen.

Peredvjziniki var Rysslands första verkligt oberoende konstnärsgrupp. Den bildades till följd av ett tidigare försök att skapa en oberoende konstnärsgrupp, nämligen Artel som upplöstes 1870, och som i praktiken var i opposition mot den av tsarfamiljen styrda Kejserliga konstakademin i S:t Petersburg – grundad 1757. Denna reaktion blev alltmer tydligt från 1800-talets mitt, då man började agera för att bryta mot institutionernas repression som inte tillät konstnärer att vara fria och tänka självständigt. Akademin var en spegel av samhället och såsom den strikta uppdelningen i klasser präglade landets autokrati, karakteriserade den överdrivna kontrollen från akademins sida av konstutbildningar rysk konsts orörlighet. I dåtidens Ryssland representerade för övrigt de två lägsta samhällsklasserna – bönderna och småborgerskapet – majoriteten av konstnärerna och akademistudenterna, något som ger en idé om yrkets låga ställning och av de få chanser man hade att främja frihetsutvecklingen och oavhängighet inom konstarterna.

Vladimir Makovskij, ”Ungkarlshotellet”, 1889Man kan påstå att gruppen Peredvjziniki var politisk och därtill politiskt aktiv i den mån att dess radikalitet markerades konstant. Namnet är redan ett klart tecken på viljan att presentera sig som en nationell vandrande rörelse som skulle komma till landets alla orter, utan skillnad mellan små bondbyar och stora städer. Naturligtvis var detta bara ett begrepp, som inte blev verklighet i 1800-talets Ryssland, med ändå var det ett kulturellt försök att inte utesluta sig från samhället inom de vanliga konstnärliga anstalterna. Dessutom bekämpade gruppen byråkratin inom konstvärlden med utgångspunkt i tanken att konstnärer bör sträva efter frihet, nå en bredare publik och inte lyda akademins order. Gruppen stötte också genom sitt måleri landets upproriska krafter, framför allt studenternas revolter under 1800-talets andra hälft som kulminerade i mordet på tsar Alexander II, 1881.

Gruppens politiska engagemang är mest tydligt i deras skildringar av de samhälleliga förutsättningar som präglar böndernas och de fattigas liv. Detta är utan tvekan det mest intressant aspekten av gruppens måleri och även om det uppenbarligen finns skilda intressen och perspektiv mellan olika konstnärer, präglar det i högsta grad gruppens arbete att skildra de som inte syntes, de osynliga.

Peredvjziniki har som mål – som konstkritikern Alexandre Nikolayevich Benois har hävdat – att ”konsten i sig skulle tjäna mänskligheten och bidra till att förstå och förklara livet” (A.N. Benois, Memoirs, övers. Moura Budberg, London, 1998, s.110). I detta påstående finns inskrivet gruppens politiska program och vad som skulle kunna kallas gruppens metafysiska realism; alltså en kulturell riktlinje, snarare etisk och moralisk.

Ilja Repin, ”Pråmdragare vid Volga”, 1870-1873Verkligheten, den objektiva och nästan vetenskapliga skildring av vardagen, är motivet i det mesta av gruppens produktion. Det allra tidiga exemplet på återgivandet av det vardagligas hårdhet är Vasilji Perovs måleri, som verkar komma direkt från Dostoevskijs Anteckningar från källarhålet; en perfekt känsloladdad mètexis visas bland annat i ”Den drunknade kvinnan” (1867). Illarion Prjanisjnikovs ”Skämtare. Gostinij Dvor i Moskva” (1865) återger det sociala hån låga klasser fick utstå från högre klasser. Den extrema sociala ojämlikheten i det jordreformerade Ryssland är bakgrunden till Grigori Mjasojedovs ”Zemstvos middag” (1872); en noggrann och subtil påminnelse om att frigörelse inte består i reformer uppifrån.

Fattigdomen syns inte och ser inte. Isolering och ensamhet är den effektfulla association som ges i gruppens målningar där man skildrar fattigt folk. Desperation och livets sorg visas tydligt i figurernas ögon, som inte tar kontakt med varandra, vilket uttrycker de få möjligheterna att övervinna det närvarande läget. I Vladimir Makovskijs ”Ungakarlshotellet” (1889) är ingen framtid tänkbar, här finns bara överlevandets tragedi som består av att vänta på att dörren till natthärbärget ska öppnas. Den i gruppen mest kände konstnären Ilja Repin, skisserar en av de mest akuta och intelligenta samhällsskildringarna – ”Pråmdragare vid Volga” (1870-1873) – där han porträtterar människans fysiska, nästan episka ansträngning i ett slitsamt och omänskligt arbete. Här försvinner medlidandet för att ge utrymme åt en osentimental redogörelse av underklassarbetarna. Även den akademiska elegansen och perfektionen, som ändå tillhör Repins måleri och i synnerhet denna målning, känns det som den inte har någon viktig plats i detta tragiska spektakel av verklighetens drama.

Peredevizinjkis grupputställning ger en stark bild av kraften konst har när den förhåller sig till att framställa det konkreta livet. Den är inte enbart en samling av sena 1800-talets ryska målningar utan en tillgång till historien och aspekter av den som vanligtvis inte är framställt i historieböckerna med samma styrka med samma intryck som följd.

Giuseppe Di Lecce

 Peredvizjniki visas på Nationalmuseum i Stockholm fram till 22 jaunari 2012