Feministiska serier – en ny typ av uttryck

okt242011

Skrivet av Sara Broström

Konst - Essäer om konst

Nina HemmingssonDe senaste åren har kvinnliga tecknare som Liv Strömquist, Sara Granér och Nina Hemmingsson blivit omskrivna och hyllade i kulturvärlden, ofta i litteratursammanhang. Jag vill dock se dessa tecknare ur ett konstnärligt perspektiv, och ifrågasätta varför vi väljer att se deras alster som ”serier” och varför det blir problematiskt att göra så. De nämnda tecknarna har alla blivit publicerade på förlaget Galago, ett förlag som under många år gett ut tecknade serier i olika format. Men kan man verkligen kalla deras verk för ”serier”? Är det inte att simplifiera verkens innebörd?

Man kan givetvis inte klumpa ihop alla dessa tecknare under samma kategori, bara för att de är kvinnor – deras bildspråk skiljer sig givetvis åt. Liv Strömquists verk har ett klassiskt serieformat som består av seriestrippar och pratbubblor. Vissa av hennes serier lägger således mer fokus på en slags berättande tråd än på bildspråket. I verket 100 % fett beskriver hon själv att linjerna är sneda på grund av att de till största delen är tecknade på en persisk matta. I hennes senare verk Prins Charles känsla kan man se att bildspråket är mer städat och utvecklat. Här jobbar Strömquist även mer med bildmässiga referenser, som till Nils Dardels Den döende dandyn eller till en klassisk pieta med Jesus och Maria. Även om Strömquists format påminner om klassiska serierstrippar, skiljer det sig från det traditionella serietecknandet därför att det bär på andra intressanta kvalitéer. Strömquist ifrågasätter medvetet i sina serier patriarkala strukturer utifrån ett teoretiskt perspektiv med stöd i litterära referenser.

Nina Hemmingson och Sara Granér har båda ett väldigt särpräglat bildspråk med många detaljer. Helhetsformatet i Sara Granérs verk bär en typ av estetisk karaktär som drar åt det konstnärliga, där bildspråket har en viktig funktion. Det finns någonting otroligt lockande i Sara Granérs bildspråk, bilden tar ofta mer fokus än texten i hennes verk. Eller kan man säga att texten och bilden samverkar, texten ingår i bildspråket . Vad är det för bild vi möts av? Är det en seriestripp man ser, är det en illustration eller en målning? Sara Granérs bildspråk är starkt. Genom grälla färger, tjocka linjer och ofta groteska figurer lägger Granér fokus på att gestalta sociala orättvisor och fenomen.

Sara Granér, ur Med vänlig hälsning, Ordfront, 2010Jag brottas lite med hur jag skall ställa mig till begreppet ”serie”, det är nämligen detta begrepp som ställer till det. Ordet ”serie” tenderar att simplifiera exempelvis Sara Granérs men också Liv Strömquists verk. Man kan dra slutsatsen att konstnärliga uttryck expanderat tack vare postmodernismen, är det då verkligen nödvändigt att särskilja de ”feministiska serierna” från övriga serier och bilder? Jag anser att vi behöver det, begreppet ”serieteckning” är inte tillräckligt. Ordet ”serie” bär på konnotationer som dessa teckningar inte borde förknippas med. Ordet ”serieteckning” för tanken till mer barnlika uttryck och stereotypa manliga serier.  De feministiska serierna skiljer sig markant från det traditionella manliga serietecknandet. Till det manliga serietecknandet vill jag räkna Fantomen, Kalle Anka, Tin-Tin, Modesty Blaise, Rocky med flera. Dessa serier utforskar inte alls bildspråk eller sociala frågor ur ett intressant humanistiskt perspektiv som Sara Granér och Liv Strömquist gör. De manliga serierna jag tagit upp, har ett bildspråk som är antingen effektsökande, eller ointressant i och med att det enbart är till för att föra en enkel historia framåt. Bildspråket i Fantomen består av enkla former och färger som bidrar till myten om den manliga hjälten, bildens uttryck säger egentligen inte någonting annat än att Fantomen är en stor, muskulös manlig hjälte.

Nina Hemmingson och Sara Granérs bildspråk är på så sätt mycket mer nyansrikt, och för fram ett mer intressant intryck av bildernas karaktärer. Jag tänker speciellt på hur Nina Hemmingsson brukar gestalta sina kvinnliga karaktärer med stora hålögon, gråa ansikten och svart hår. Även interiören bidrar till den ångestmättade stämningen i bilden, genom till exempel lövlösa träd och isblå himlar. Är inte denna typ av bild mer intressant och porträtterande än gestaltningarna i till exempel Fantomen eller Rocky?  Och är den inte mer intressant framförallt ur kvinnoperspektiv, om man jämför med hur kvinnor porträtteras i serier som Fantomen och Rocky?

Sara Granér, ur Det är bara lite aids, Ordfront, 2008Feministiska serier kan alltså betraktas som ett specifikt medium med intressanta uttryck och frågeställningar. Det är problematiskt att kategorisera bilderna, därför att formatet påminner om serier men ändå förmedlar ett annat intryck. Detta beror på att bilderna går att uppfattas som en slags pastisch på det traditionella manliga. Detta är ett tillvägagångssätt som använts även inom feministisk konst. Fotokonstnären Cindy Sherman har ifrågasatt den gängse kvinnorollen genom att göra pastisch på hur kvinnan traditionellt sätt gestaltats i olika fotografier där hon iscensatt klassiska motiv med sig själv som huvudfokus – iförd mask. Jag kommer också att tänka på konstnären Marianne Lindberg De Geers bildserie Jag tänker på mig själv, där hon klippt in ett ganska groteskt målat porträtt på sig själv, på alla möjliga olika sorters redan kända bilder. Genom denna enkla handling utmanar hon det traditionella perspektivet på kvinnan, trots att det är en enkel pastisch. På samma sätt är det med feministiska serier, även om formen påminner om det traditionella serietecknandet, så särskiljer de sig just av anledningen att de använder det traditionella mediet men med ett annat perspektiv. Det är därför dessa serier är mycket intressanta.

Fältet för serietecknande har givetvis utvecklats och det finns även manliga serietecknare och illustratörer som utmanar serien och dess bildspråk. Ändå bär dessa kvinnliga serietecknares verk på någonting särskilt. Det tror jag bero på att verkens skapare är just kvinnor. Verken ifrågasätter en manlig bildspråksnorm, genom att gestalta en annan typ av kvinnobild, men de utmanar också strukturella koncept genom de berättelser som framförs genom bild och text. De feministiska serierna är således en helt ny typ av uttryck – som inte bör kopplas samman för mycket med det man traditionellt förknippar med serieteckning. Det kan verka konservativt att vidhålla någon slags kategorisering, men det är viktigt i just detta sammanhang för att lyfta fram kvinnliga, begåvade tecknare och samhällsskildrare.

Sara Broström