Innehåll: Tidningen Kulturens kategorier Konst Essäer om konst
Essäer om konst
Tyra Lundgren ─ Hon med fåglarna
Tyra LundgrenI likhet med många har jag alltid fascinerats av lera, detta fantastiska och härligt formbara material. Keramik är en sammanfattande benämning på alla föremål av lera som bränts till så hög temperatur, att de blivit hårda och olösliga i vatten. Av de konsthantverkliga produkter, som uppfunnits till människans nytta och glädje, har väl inga så troget följt henne genom århundradena som dessa ting skapade av jordens eget material: lera, sand och fältspat. Jord, vatten och eld är förutsättningen för detta hantverk som varit en del av människans liv sedan urminnes tider. Under senare år har jag särskilt fängslats av en viss specialitet inom keramiken, nämligen stengodset. Det är ett material som både i hårdhetsgrad och massans färg och glasyrerna många gånger för tankarna till den naturliga stenen eller ädelstenen. Stengodset känns ursprungligt och primitivt. Det tycks stå i samklang med naturkrafter, vilket lockar mig mycket.
När man i Europa, närmare bestämt Frankrike, under slutet av 1800-talet greps av ett starkt intresse för Japan, kom man också i kontakt med dess keramik som hade en påtagligt individualistisk karaktär som man särskilt uppskattade. Senare kom också intresset för det kinesiska stengodset från Sung-perioden (960-1279 e. Kr.). Så växte det fram en östasiatiskt inspirerad stengodstillverkning som något alldeles nytt i den dåtida västerländska keramiken. Föregångare för det nutida skandinaviska stengodset var Höganäskeramikern Patrik Nordström. Han mottog avgörande intryck från fransmännen. Enkelhet och självklarhet i formgivningen är utmärkande för Nordström, liksom glasyrernas dämpade färgskala. Den keramiker som jämte Wilhelm Kåge varit bland banbrytarna är Gunnar Nylund, vars riktiga stengods med starkeldsglasyrer introducerades på marknaden 1932. En särställning bland de svenska stengodspionjärerna intar Tyra Lundgren som koncentrerade sin keramiska verksamhet till skulpturer, främst fåglar men även figurala monumentalskildringar.
Eftersom beteckningen stengods ofta förekommer vill jag i korthet beskriva vad stengods är. Stengods innehåller huvudsakligen lera, kvarts och fältspat. Skärven är ogenomtränglig och godset tätsintrat eller vitröst, dvs. icke vattenupptagande. Stengods förekommer både glaserat och oglaserat. Många betraktar stengodset som det ädlaste av alla keramiska material, men länge användes det enbart till vaser och andra traditionella kärlformer. Nylund blev mycket omtalad för sina effektfulla djurskulpturer i stengods. Keramik är allt från porslinsserviser till unika prydnadsföremål. Det är med andra ord ett mycket omfångsrikt begrepp.
Konstens kiasma – korsning
Eija-Liisa Athila, Where Is Where?, 2008 Eija-Liisa Ahtila/BUS 2012/Crystal Eye Ltd, Helsinki. Courtesy of Marian Goodman Gallery, New York and Paris. Photographed by Marja-Leena HukkanenRäta linjer kallas parallella, om de äro i samma plan, och ej kunna råkas ehuru långt de än må utdragas. Utställningen ”Parallella världar” med finska samtidskonstnären Eija-Liisa Ahtila på Moderna Museet i Stockholm ifrågasätter den euklidiska geometrins definition nummer 23 genom att skapa en konstupplevelse som ständigt genomskär utställningens parallella världar.
I den aktuella utställningen på Moderna möter man en konst som återger territoriella, perceptuella, textuella, religiösa och politiska världar, som existerar och löper parallellt bredvid varandra i ett ömsesidigt beroende. Ahtila tematiserar och synliggör denna beroenderelation, genom att ständigt visa hur människan i sin tillvaro är begränsad perceptuellt, kulturellt, geografiskt och teknologiskt. Konstverken som presenteras i utställningen blir i flera avseenden försök till att överkomma människans begränsningar och beroendeförhållanden. En plats där vi kan växla perspektiv mellan till synes analoga världar och upprätta skillnader i vårt sätt att betrakta vår omgivning.
För att upprätta denna geometriskt odefinierbara zon, där centralperspektivet destrueras i en mångfald av sinnliga intryck, använder Ahtila framförallt filmens tekniska möjligheter att sammanfoga bild, ljud, och text till en upplevelse som förskjuter tidsliga och rumsliga gränser. I verket Huset, 2002, upprättas en domesticering av sinnena, där huset förvandlas till en rumslig inhägnad som stänger in och försluter sig mot den omgivande världen. Kvinnan i filmen låter sina visuella perceptioner av omgivningen inskränkas till husets rumslighet, som ett avgränsat och skyddat territorium från alla visuella intryck utanför hemmets sfär. Avsaknaden av det spontana, vilda och främmande tenderar paradoxalt att förstärka kvinnans inre föreställning om det yttre hot hon försöker fly undan.
Videoinstallationen upprättar, i samspelet mellan de tre olika videoprojektionerna, ett förhållande där samma perspektiv centreras genom visuella förskjutningar och skillnader i avstånd. Denna växelverkan som upprättas mellan närhet och avstånd förstärker filmens dramaturgiska uppbyggnad, själva berättelsen om kvinnans kamp att begränsa sin perceptuella räckvidd. Avsaknaden av en sinnlig kontakt med det främmande och oförutsägbara utanför huset, med följden av en stegrande isolering som gradvis leder till ett alltmer psykotiskt tillstånd, väcker oundvikligen frågor om vilken betydelse som det sinnliga har för en politisk gemenskap av öppenhet och erkännande.
