Några kapitel ur någons dagbok i Falkenberg

sep222006

Skrivet av Jenny Isaksson

Film - Filmkritik

falkenberg.miniposterTitel: Farväl Falkenberg
Regissör: Jesper Ganslandt
Manus: Jesper Ganslandt, Fredrik Wenzel
Fotografi: Fredrik Wenzel
Skådespelare: Holger Eriksson, David Johnson, John Axel Eriksson,Jörgen Svensson, Jesper Ganslandt mfl.
Producent: Anna Anthony för Memfis Film

Svensk biopremiär: 22 september.

Några kapitel ur någons dagbok i Falkenberg

Jag blev lite nervös när jag hörde att Farväl Falkenberg var en slags ny Fucking Åmål. Filmer som härmar andra filmer brukar sällan bli bra. Men faktum är att Farväl Falkenberg inte liknar någon annan film.

Regissören Jesper Ganslandt har tagit hjälp av sina vänner i sin icke-självbiografiska debutfilm. Skådespelarna spelar sig själva rakt av, och det märks. Varje replik känns som om den kommer från hjärtat, och det starka bandet mellan killarna är en stor fördel i den här filmen. David, Jacob, Jörgen, Holger och John är en sammansvetsad grupp. Men det som framförallt slår mig är att de trots deras olikheter, har så starka förbindelser.

Om man ska lyfta fram någon särskild skådespelarinsats tycker jag David Johnson är alldeles briljant som vilsen och deprimerad drogberoende. Han lyckas med konststycket att vara totalt obegriplig (ibland avslutar han inte ens sina meningar) och samtidigt helt oemotståndlig. Hans förhållande till bästa vännen Holger kan kanske ses som lite underligt, men jag tycker att det lyfter filmen. Deras samspel är ömt, intensivt och befriande - man blir lycklig av att det finns en sådan vänskap i en ofta känslokall värld.

Bland de äldre skådespelarna ses Jörgens oroliga och ironiska mamma i en rolig roll. I en minnesvärld scen ondgör hon sig över att man inte riktigt vet vilken Jörgen som kommer hem denna gång.

Det är en dokumentär känsla över hela produktionen, men samtidigt känns den mer som några kapitel ur någons dagbok - vilket det senare visar sig att det är.

Om Falkenberg är så vackert i verkligheten kan jag tänka mig att flytta dit. Grönskande sommarlandskap och ett bostadsområde i soluppgången blir poetik i Fredrik Wenzels hand. Kameratekniken drar ofta åt Dogma-hållet, med skakiga rörelser och super 8-känsla.  Men det förstärker bara äktheten och den nostalgi som följer med en skildring av en förlorad barndom.

På mitten av filmen omkullkastas allt. En av killarna dör, och nu skruvas tempot och agerandet upp en aning. Här blir skådespelandet smärtsamt äkta, varje känsloutbrott så ärligt och välspelat att jag känner mina ögon tåras flera gånger. Det dramaturgiska greppet att låta en död man vara berättarröst (man förstår inte vem som berättar förrän han är död) är så genialt att man förundras över att ingen har tänkt på det förut.

Innan det händer får man ledtrådar att något hemskt ska hända. Berättarrösten säger att det här verkligen kommer bli den sista sommaren. "Ingen mer vinter i Falkenberg". Efter att det har hänt får man också förklaringen varför berättarrösten har låtit så sorgsen och melankolisk.

Jag älskar verkligen den här filmen, och jag tror och hoppas att fler kommer göra samma sak.

Filmen visades på Umeå Internationella Filmfestival, den 15 september.