Film: Linnea i Målarens trädgård; Animation: Jonas Adner, Jan Gustavsson

okt252012

Skrivet av Anna Nyman

Film - Filmkritik

Linnea åker till Paris och till Monets trädgård för att lära sig mer om Claude MonetDet blir aldrig lika mycket nu som just nu

Linnea i Målarens trädgård
Manus och regi: Lena Anderson, Christina Björk
Animation: Jonas Adner, Jan Gustavsson
Musik: Luciano Scalercio, Albert Zabel
Röster; Lovisa Lamm, Sven Lindberg
Scanbox Entertainment, DVD

Min brorson sade en gång med emfas och med tonvikt på P när jag frågade honom om han visste vilken stad Råtatouille utspelade sig i, att det var Paris. Samma exalterade, ivriga och hänförda uttal går att återfinna i Linneas uttal när hon i filmen ”Linnea i Målarens trädgård” sätter sig för att återberätta sin resa till Frankrikes huvudstad och till målaren Monets trädgård utanför Paris, en resa som tycks ha berett henne mycket glädje.

Konflikterna är också få i denna berättelse – på sin höjd måste man lära sig att man ibland måste nöja sig med det som är nästan lika fint, nästan lika bra, inte perfekt, som när Linnea inte får pick-nicka i Monets trädgård. Några omvägar till berättelsens kärna tas inte heller när vi får veta hur hon en dag hamnade i Målarens trädgård:

Hos Blomkvist passar det som alltid finfint när Linnea kommer på besök. Tillsammans dricker de kaffe och saft. Blomkvist gör allt för att Linnea skall trivas. På Linneas önskan tittar de i den stora fotoboken – den som innehåller den franske målaren Claude Monets tavlor. Linnea drömmer sig bort; tänk om det vore möjligt att åka till Målarens trädgård. Det är det naturligtvis. Beredd att göra Linnea glad ser Blomkvist till så att resan kommer till stånd.

Genom den unga Linneas önskningar kan dock också Blomkvist leva ut sina drömmar; stående på Japanska bron i Monets trädgård tåras hans ögon. I samma ögonblick närmar sig den unge och den gamle i en gemensam dröm. Så blir den gemensamma drömmen hos de två också symbolen för ett upphävande av den västerländskt befästa bilden om den diametrala motsättningen mellan ung och gammal; i den gemensamma drömmen konvergerar de två åldrarna, låter dem blir en.

Förebådat av filmens inledningsscen från Stockholm åker Linnea och Blomkvist till Paris charmerande kvarter för att bo på ett traditionellt hotell med utsikt över Notre Dame. Och i Paris berömda salar, värsta buse franska talar. Detta vet vi sedan Pyttans ABC. Nu är Linnea dock ingen buse och Andersons och Björks berättelse har ytterst lite att göra med Albert Engströms kritiserade verk, men en sak står klar: att förstå franska är en lätt match för den livsglada Linnea och den luttrade Blomqvist.

Så står de plötsligt där, i den store målarens trädgård, på bron bland alla näckrosor och blommor som faktiskt finns på riktigt och inte endast i den stora fotoboken hos Blomkvist. Animationen börjar nu blandas med dokumentära still- och rörliga blomsterbilder ur Monets trädgård. På så sätt följer filmen de instruktioner som Linnea i filmen får sig tilldelade: tillåtet att fotografera i trädgården, men inte inomhus.

Didaktisk är denna film också då den bygger på en igenkänningsprocess där möjligheterna till igenkänning inte bara har med sådant som berör det som är nära i vardagen utan också rör sig i en utökad sfär. Kända bilder i en bok från en främmande värld behandlas med en okonstlad naturlighet. Så blir steget ut i världen heller inte någonting som är att betrakta som avlägset, det son finns i den inte någonting som skulle vara svårtillgängligt. Sett ur ett utökat perspektiv säger denna film att kunskap och kunskapsinhämtning inte bör betraktas som någonting främmande eller svårt.

Därmed förklaras impressionismen också enkelt. Innebörd samt samtidens kontextuella målarsituation kontrasteras mot dagens syn på Monets tavlor. Mötet med en målare är fött. Kanske skulle filmens inre natur och beskrivningen av impressionismen enklast kunna beskrivas med Linneas ord när hon tittar ner i dammen i Monets trädgård: ”Det blir aldrig lika mycket nu som just nu.”

Anna Nyman