Film: Möhippan; Regi: Leslye Headland
Urspårad möhippa i noir-genrens tecken
Tre unga kvinnor på möhippa i noir-filmens tecken i filmen ”Möhippan”Möhippan
Regi: Leslye Headland
Medverkande: Kristen Dunst, Isla Fischer, Lizzy Caplan, Rebel Wilson, Kyle Bornheimer, Adam Scott m.fl.
USA, 2012 Scanbox Entertainment
Leslye Headlands ”Möhippan” är en rolig film, en fars, som kännetecknas av ett snabbt tempo, av en rik klippning och en djupgående undersökning av de olika karaktärerna. Det är en film som vänder sig till den som är lite för gammal för en collegefilm, men även till de lite yngre, anhängare av serier som ”Sex in the city”.
”Möhippan”, som introduceras genom förföriska bilder och lite för kitsliga inledningstitlar, är ingenting annat än en möhippa som spårar ur. Becky (Rebel Wilson), den lite överviktiga och roliga tjejen, ska gifta sig. Allt verkar först frid och fröjd, men sedan sipprar undertoner av någonting mörkt och melankoliskt ur hennes förflutna.
Beckys bästis Regan, elegant, seriös och alltid välstrukturerad, spelas av Kristen Dunst (som tidigare har förfört många åskådare genom sin roll i Sofia Coppolas ”Marie Antoinette”). Men hon är samtidig den som med ständigt nyfikna blickar och roliga skämt får åskådaren att falla för henne.
I tjejgänget som har hängt ihop sen gymnasieåren finns också Katie (Isla Fischer). Hon är en aning vulgär, alltid med för tajta kläder, naiv in till absurdum och alltid intresserad av sex. Samma kan sägas om Gena (Lizzy Caplan) som är mer sofistikerad till utseende och utstyrsel, men rå i munnen och lever ett ”sex, drugs and rock’n roll”-liv, sniffar kokain och kan vara skoningslös i sin sarkasm.
Så händer en liten olycka och filmen förvandlas plötsligt till ett slags krigs- och actionfilm, förvisso utan sprängladdningar och döda kroppar, men uppstår gör en mängd stressiga och för de inblandade verkligen dramatiska situationer. För åskådaren ter de sig dock snarare som överladdade situationer. De blir komiska och lägger sig på gränsen till slapstick.
Klippningen (Jeffrey Wolf) blir här plötsligt snabbare och fotot (Doug Emmett) mörkare och mer kusligt. Filmen bär i dessa sekvenser mycket av noir-filmens tradition, med kameran ofta placerad i grodperspektiv (på marknivå), men filmen innehåller samtidigt ironiska kommentarer till den genre som den tar sig an.
Det är först riktig uppfriskande att se hur tjejerna sexualiserar alla killar som ser ut som Barbie Ken-dockor, förutom den töntige Joe (Kyle Bornheimer).Ju längre in i filmen vi kommer desto mer fastnar skrattet i halsen när de många problemen sakta uppdagas: ensamhet, bulimi, anorexi och prestationsångest.
Filmen är inte moraliserade men visar det mänskliga eländet på strip tease-klubbar och längtan efter kärlek, som Gena aldrig kommer att få på grund av hennes hemlighet. För Regans del finns alltid en känsla av att hennes öde är att vara arbetsnarkoman och kontrollfreak. Frågan är varför hon överhuvudtaget fortsätter trivas med att bo i USA.
Förutom den ystra och irriterade, kommersiella popmusiken, är filmen ett litet mästerverk i sin genre. Samtidigt uppvisar filmen dock andra negativa sidor som starkt drar ner intrycket av den, givet den rasism som filmen kanske omedvetet presenterar genom Regans grymhet mot en asiatisk amerikansk tjej, men också hur det i den överklassmiljö som skildras överhuvudtaget inte finns några afroamerikaner representerade. En etisk humansammansättning som för övrigt inte är helt olik den i 1940-talets noir-filmer…
Roberto Fogelberg Rota
| < Föregående | Nästa > |
|---|








































