Film: Barbara; Manus och regi: Christian Petzold

aug102012

Skrivet av Axel Andersson

Film - Filmkritik

De andras verklighet

En film medskådespeleri på den mest intensiva konstärliga nivånBarbara
Manus och regi: Christian Petzold
Medverkande: Nina Hoss, Ronald Zehrfeld, Rainer Bock, Jasna Fritzi Bauer
Tyskland, 2012 Folkets Bio

Christian Petzold, nu kanske Tysklands mest spännande auteur, erbjuder ett ärligt kontrakt till sin publik: jag ger er verkligheten under förutsättning att ni låter den röra sig fritt. I hans filmer handlar inte realismen om att skapa enkla förväntningar, uppfylla modeller eller att drabba oss likt hammarslag. Handlingen rör sig trevande. Avgörande ögonblick passerar i stumt allvar. Människors möten översätts inte till en didaktisk dramatisk dialog. En verklighetens intensitet återfinns i modet att dröja vid detaljen, vid en envis tvekan. I ”Barbara” handlar denna realism också om förmågan att återskapa ett land, Östtyskland, som försvunnit. Filmen låter det förflutna bli en bakgrund och karaktär genom ett filmiskt frammanande av det som nu för tiden endast finns i vår fantasi. De tunna färgerna, de ledsna gatorna och de lite för vildvuxna häckarna har fångats med neurotisk precision.

Läkaren Barbara (Nina Hoss) vill bort. Hon vill överge Östtyskland. Hennes vilja straffas med att hon förflyttas från huvudstadens prestigesjukhus till ett landsortslasarett. Flyktplanerna pågår samtidigt som hennes känslor börjar väckas för kollegan och tillika övervakaren, Andre (Ronald Zehrfeld). Det är sommar, 1980. Liksom i Petzolds ”Jerichow” från 2008 står det nästan omöjliga mötet mellan man och kvinna i centrum. I ”Barbara” lyckas Petzold ännu bättre i skapandet av ett intensivt kammarspel utanför de borgerliga salongerna, mycket tack vare de lysande skådespelarinsatserna av Hoss och Zehrfeld. Den unga rymlingen Stella, mellan flicka och kvinna, kommer in i denna relation likt en tredje part i en triangulation; lika mycket mardröm som dialektisk syntes. Också detta spel med den unga kvinnans roll utanför och i konflikt med ordningen påminner om Petzolds ”Gespenster” från 2005. Petzold tar om sina teman, men gör det noggrant och i en utveckling som leder framåt. Han har funnit ett verklighetsrecept som är lika enkelt som genialt. Koncentrationen ligger hela tiden på avståndet mellan människor, inte på försök att skapa fiktiva subjektiviteter som ska upplevas som mänskliga.

I ”Barbara” tar också Petzold sig an utmaningen att sätta fötterna i den minerade mark som utgörs av filmiska representationer av Östtyskland och dess övervakningssamhälle. Bara den omsorg som har lagts på att återskapa miljöerna vittnar om att uppsåtet här är att försöka skapa något med relation till en mer verklig verklighet. Petzolds film avviker från både den humoristiska utvägen i många av ostalgiefilmerna samt även från det oärliga försöket, i ”Das Leben der Anderen” (2006), att med ett liberalt affektbygge låta oss tro att vi kände förtrycket samtidigt som vi i själva verket endast fick en ideologisk njutning. DDR:s kusliga storebrorssamhälle finns i Petzolds ”Barbara” också, så klart, men som en självklar del. Petzold lyckas med att göra en film om Östtysklands alla specifika problem och samtidigt, i någon slags tvätt av det metaforiska, göra detta landskap alldeles nytt igen, eller snarare: alldeles verkligt. ”Barbara” blir en film om universella frågor som för att visa att den historiska specificitet med vilken vi ser Östtyskland inte nödvändigtvis måste förpassa dess forna innevånare till att bli marionetter i färdigskrivna dramer. Petzolds ansträngningar för att skapa denna bild gör ironiskt nog att det hela slår över lite i skildrandet av de västtyska karaktärerna som vandrar på klichéns rand.

”Barbara” är ett mångbottnad och precist mästerverk som lever och andas genom de två huvudkaraktärernas förmåga att glida undan våra förväntningar. Det är som om Petzold har lyckats gett de fiktiva personerna, med undantag av Barbaras västtyske man Jörg (Mark Waschke), integritet inför deras möte med publiken. Den insats som Hoss och Zehrfeld har använt för att skapa spelet mellan Barbara och hennes kollega är skådespeleri på den mest intensiva konstärliga nivån. Petzold visar att det inte nödvändigtvis är byggstenarna i det klassiska filmbygget som behöver bytas ut, det går att göra något alldeles magiskt med den välgjorda scenografin, manuset och skådespelet. Sällan har verkligheten varit lika filmisk som närvarande på samma gång.

Axel Andersson