Film: La source des femmes; Regi: Radu Mihaileanu

jul122012

Skrivet av Anna Nyman

Film - Filmkritik

I mötet mellan Lysistrate och Tusen och en natt

Leïla Bekhti och Saleh Bakri i Källan (La source des femmes)La source des femmes
Regi: Radu Mihaileanu
Medverkande: Leïla Bekhti, Hafsia Herzi, Biyouna, Sabrina Ouazani, Saleh Bakri, Hiam Abbass, m.fl.
Frankrike, 2011 Folkets Bio

I ett fattigt ökenområde råder sedan länge svår torka. Utan någon brunn i byn i dalen tvingas kvinnorna varje dag bege sig till den enda och högt belägna källan för att hämta det vatten de behöver. Men denna livgivande källa kräver också liv. Tidigt framgår det att hälften av de födda barnen är döda vid födseln, orsakat av det hårda arbete som kvinnorna utsätts för under graviditeten, i mångt och mycket orsakat av den påfrestande vandringen uppför en knagglig stig och tyngden av de vattenhinkar som de dagligen tvingas bära på. Så blir vattenoken över kvinnornas axlar en bild av det ok som de också bär inom sig, orsakat av arbetsbördan och sorgen över de förlorade barnen.

När så ytterligare ett barn dör i en moders mage, blir det den unga Leila (Leïla Bekhti), själv barnlös, som tar strid. Ur skuggorna och byns förnekande av den faktiska situationen träder hon fram och bokstavligen, så som traditionen bjuder, sjunger ut, men denna gång om sanningen, om hur det hårda arbetet kräver liv och tär på kvinnorna.

Detta blir starten på en hård tid för Leila som till en början endast får stöd av den äldre kvinnan Mor Gevär (Biyouna). Efter ytterligare en tid förmår de dock övertyga fler kvinnor om att ta strid mot männen för att få sin brunn. Utbryter gör en kärleksstrejk som polemiserar byn och avtäcker och belyser såväl den ojämna maktstruktur som arbetsfördelning som råder i byn mellan män och kvinnor.

På ett respektfullt sätt utgår denna berättelse från kvinnans perspektiv under det att kameralinsen samtidigt problematiserar och avtäcker ett tudelat tillstånd av åtskillnad och skillnad i byn där varje dialektiskt begreppspar under historiens gång har givits sin starkare hälft. Så blir det snart uppenbart, framvuxet ur traditioner och levnadssätt, att mannen råder över kvinnan, döden över livet, sorgen över glädjen och kvinnans arbete över vilan i byn.

Men i stället för att stanna i konstaterandet av begreppsparens befästa maktstrukturer låter Mihaileanu, genom framberättandet av sin historia och kvinnornas intagande av arenan, linsen bli till ett kalejdoskop som bearbetar varje begreppspars traditionellt strukturella och befästa komposition. I och med detta låter han omformulera perspektiven, öppna för nya inneboende förutsättningar i begreppsparen. Så tar kvinnorna strid mot männen, visar sig fulla av kraft och vara den verkliga källan till liv, till skillnad från männens torka och ödeläggande av liv genom sitt stillasittande och sina kraftlösa insatser att dra vatten till byn. Den tidigare mytologiserade befästa begreppsparsstrukturen tar nu i sin motsats konkreta uttryck – i form av handling, verklighet, realism. Sakta utjämnas vågskålarnas ojämna balans och om allt inte är vunnet i och med denna berättelse om vatten, visar den tydligt på en omdaning i flera etapper som komma skall och vars första våg just svept över byn.

Men detta är inte, trots den hårda tid som följer i kärleksstrejkens spår, ett försök att demonisera mannen. I några väsentliga situationer låter Mihaileanu mannen komma till tals på ett sätt som också vittnar om denna berättelses grundläggande strävan efter fred och försoning mellan kvinnor och män, den hårda ytan till trots, för som en man under ett samtal med Leila påpekar: Tror hon att alla män i alla lägen vill ha krig och motsättningar? Antagonism för antagonismens skull i konstaterandet av de dialektiska parens spänningsläge och inre motsättningar är ingenting för Mihaileanu.

Samtidigt tycks det inte heller vara Mihaileanus syfte, trots att hans kalejdoskop bryter ner och omformulerar de traditionella maktstrukturerna, att bryta ner skiljemarkören mellan begreppsparens båda halvor. Även om olikhet och styrkeförhållanden sakta jämnas ut kvarstår skillnad och Mihaileanu förhåller sig därmed, trots sin problematiserande utgångspunkt, respektfullt gentemot många av de muslimska traditioner som råder i denna by när han avstår från att problematisera vardagens detaljer. Så består och står åtskillnaden okommenterad mellan män och kvinnor i många vardagliga situationer, men också högtidligare sammanhang, som i dansen under fester. För Mihaileanu innebär att problematisera inte att traditionen inte också får vara, i egenskap av specificitet. Därmed förmår Mihaileanu harmonisera två levnads- och tänkesätt, i och med samtidigheten i den dialektiska struktur som har sina respektive ursprung i var sin tanketradition, någonting som symboliskt tar sig uttryck genom sammanförandet av de två litterära verkenLysistrate och Tusen och en natt.

En paradoxal och tillika sorglig slutkläm i denna annars så genomtänkta problematisering är att man samtidigt tycker sig skönja ett stråk av drömmen om den Andres anpassning till betraktarens normativa syn; När den stagnerade bynsgode lärare och tillika Leilas man, Sami (Saleh Bakri) träder in i berättelsen är det också han, byns mest upplyste och moderne man, som av en slump går i de västerländska kläder som vi känner oss så hemma i. Som den ende i byn är han den ende som av en slump tycks filmad så att han får en släng av havets blå ögon. (Om dessa ögon i stället – eller också – har som syfte att hänvisa till bildens dubbeltydiga och möjliga andra betydelse, till en karaktärs naivitet, en syn projicerad, av männen, på läraren, framgår inte detta med full tydlighet.) Han blir en man som med sina tankar, kläder och sitt utseende med ett annat ord skulle kunna kallas ”västerländsk”.

Men kanske speglar detta val snarast och tragiskt nog den publik som kommer för att se filmen; Dessa ögon förstår den. Så blir de blå nyanserna den gyllene medelvägen för Mihaileanu att nå fram till sin publik. Och i detta val hos publiken avtäcker sig någonting ännu mer tragiskt; Valet av karaktären som en möjlighet att också locka den västerländske biobesökaren och intressera sig för den berättelse som inte är dess egen. Lockknepet innebär också möjligheten att låta detta filmprojekt gå runt ekonomiskt. Tragiken i ett sådant konstaterande går inte att komma ifrån och skulden är vår.

Anna Nyman

Trailer

http://www.youtube.com/watch?v=wvxyIlq4Q7w