Film-DVD:The Inkeepers; Regi: Ti West
Inget man gärna brer på sin filmsmörgås
80-talsfeeling i The InnkeepersThe Inkeepers
Regi: Ti West
Medverkande: Sara Paxton, Pat Healy, Kelly McGillis, m.fl.
USA, 2012 Njutafilms, DVD
”The Inkeepers” utspelar sig på värdshuset Yankee Pedlar Inn, centralt beläget i storstan och med inte alltför många gäster, som Claire (Sara Paxton) och Luke (Pat Healy) sköter om under dess sista dagar. Varför det inte går så bra för Yankee Pedlar Inn framgår inte, utan man är mer fokuserad på de dödstysta korridorerna samt på att hotellet inte har någon hiss.
Ti West har skapat en intressant historia och har också lyckats skapa en kombination av realism och skräckfilm, för om ”The Inkeepers” eggar till någonting, så är det tanken på att ”det här kanske har hänt på riktigt”. Detta ger filmen ett mervärde.
Skräckfaktorn på hotellet är skärande kuslig och Madeline O'Malley måste hamna bland de kusligaste av spöken. Det skräckinjagande bloddränkta ansiktet av mörk ton och tomma ögon som symboliserar döden mitt i natten är briljant och om man skulle bestämma sig för att titta på filmen så är det endast på grund av henne, annars är filmen inget man gärna brer på sin filmsmörgås.
Dessvärre är somliga scener orealistiska och man märker hur mycket mer arbete Ti West hade kunnat lägga ner för att regissera filmen; När en dam på hotellet får en handduk när hon står i duschen och kommer ut fem sekunder senare – 100 % torr på samtliga delar av kroppen – tycks missarna alltför stora. Visserligen är det här en skräckfilm och ska inte alla gånger utstråla någon ”vardaglig miljö”. Inte kan man heller förvänta sig så mycket trovärdighet, men de kunde väl åtminstone visa tecken på att de har ”korrekturläst” sitt verk innan de strider till produktion?
Även om ”The Inkeepers” beskriver en ytterst intressant filmidé, så rinner den alltså dessvärre ut i sanden. Man förväntar sig mysterier och gåtor i ett äldre hus som detta, men några sådana finner man inte – trots att Yankee Pedlar Inn visar sig ha en bakgrundshistoria med småkusliga gäster som nu återvänder till värdshuset.
Vad som är bra är det detaljerade arbetet med världshusets renovering; Det målar upp en bild som ger oss chansen att referera till en 80-talskultur. Filmen har en ytterst dyster stil från detta 80-tal och redan från början, en vanlig vardag på hotellet, utstrålar scenerna en direkt energi som säger att något inte är som det ska. Det står inte svart på vitt, men från tavlorna längs värdshusets rum anar man någonting som kan liknas vid en mulen natt.
Tråkigt nog så utvecklas inte Yankee Pedlar Inn till ett värdshus som skrämmer ihjäl den som väljer att betrakta det. I detta skede leder det till att man tröttnar och sitter spänd på att de tusen lamporna som är tända ska släckas eller att i alla fall något händer som kan verka mer abnormalt än att äldre gäster dyker upp. Det är inte förrän i slutet som man hittar någonting av skräckvärde.
”The Inkeepers” bör inte ses av den generella skräckfilmsälskaren, eftersom det finns många fler bättre skräckfilmer som inte har stoppbilder som gränsar av varje kapitel eller skådespelare som håller en monolog för de döda utan trovärdighet alls. Men filmen pekar på en hel del kulturella perspektiv och stoppbilderna som kanske inte hade återväckt ”The Grudge” visar äldre sätt att göra film på, vilket åtminstone är nostalgiskt och intressant.
Sammanfattningsvis är ”The Inkeepers” en samling oplanerad, otrovärdig, om inte icke-önskvärd tid, att spendera på en film. Skådespelarna framför värdelösa monologer, scenerna är dåligt iscensatta och värdshuset med dess delstatsplacering är ett bottenskrap i listan på ”intressanta ställen”.
Jakob Lundin
| < Föregående | Nästa > |
|---|








































