Film: Weekend; Regi: Andrew Haigh

jun292012

Skrivet av Anna Nyman

Film - Filmkritik

Ett farväl till kärlekenDrömmen om att leva

Weekend
Regi: Andrew Haigh
Medverkande: Tom Cullen och Chris New
Storbritannien, 2012 Folkets Bio

”Det är fredag. Efter en uppsluppen middag med sina straighta vänner går Russell ut på gayklubb där han träffar Glen, en utåtriktad kille med konstnärliga ambitioner. De närmaste 48 timmarna utbyter de idéer och bekännelser, har sex, röker hasch, äter, och utvecklar mellan sig ett oupplösligt band. Ett band som kommer att påverka framtiden.”

I den korta beskrivningen av filmen, hämtad från Folkets Bios hemsida, ges ett filmiskt löfte om en för Russell omvälvande händelse i dennes liv i och med mötet med Glen – ett filmiskt löfte som pekar mot det ännu icke sagda, i den framtid som insinueras och som enligt formuleringen skall komma att bli så påverkad. Dessvärre lovar beskrivningen mer än filmen klarar av att hålla eller har ambition att föra fram.

Det är visserligen sant att Russell i och med den slumpmässiga händelsen kommer lite närmare sig själv och sin homosexualitet, att han blir en aning öppnare gällande sina preferenser, låter avtäcka sin uppväxt och yppa vissa relationsdrömmar. Kanske är syftet en verfremdungseffekt. Filmen håller sig till den realistiska tradition som överexponerar sig själv, utsläcker vad som är magisk berättelse och sedan studsa tillbaka och landa i den realism som vi lever varje dag, bortom filmen. Men om syftet med denna överexponering är att göra verkligheten mer påtaglig, blir effekten denna gång snarare förlorad intensitet. Inga av de djupare realistiska insikter som annars är de filmiska utökade, intensifierade vinklarnas styrka kommer till en; Denna film förmår aldrig göra ont. 

Denna uteblivna avgrund och det brutna filmiska löftet bottnar lika mycket i det förlorade framtidsperspektiv som hade kunnat ge filmen en ytterligare vändpunkt. I och med att filmen lämnar oss i separationen får vi inte följa Russell i efterdyningarna av denna skilsmässa och därmed inte heller genomleva den påverkan på framtiden som mötet och uppbrottet har på honom. Den emotionella etablering som hittar sin språngbräda först i filmens avslutning får aldrig sin uppföljning och rinner därmed ut i sanden.

Kanske ges den mest intressanta bilden och den som bäst och mest koncist förklarar hela denna films grundläggande idé och filosofiska bakgrund under ett köksbordssamtal mellan Glen och Russell. Glen, den ofödde konstnären som arbetar på galleri och har drömmar om konstprojekt, talar om den homosexuelles position, i liknelsen mellan målandet av sig själv på en målarduk. På denna duk målar man, genom det konstnärliga uttrycket, den man vill vara, men i och med detta uppstår också ett glapp mellan den man är och den man vill vara, mellan verklighet och konst. Det är i glappet mellan den man är och den man vill vara som problemet avtäcks, menar Glen. Här tydliggörs, synliggörs, uttrycks och förklaras det glapp som hindrar den skapade att vara den som han eller hon vill vara. 

Plötsligt är det som om Adorno fladdrar förbi, som om hans tankar i ”Om lyrik och samhälle” åter diskuteras. I denna artikel, där Adorno använde ett negerande, men samtidigt ett slags komplementärt dialektiskt tänkande, framhävde han lyrikens uttryck som ett uttryck från den individuelles (och i förlängningen det allmännas) negering av det samhälleligt (ideologiskt och strukturellt) rådande. I sin förlängning skulle lyriken genom sin vägran att uttrycka det rådande samhälleliga tillståndet just peka på det den hade för avsikt att inte nämna och negera. Förlängingen av denna avtäckta klyfta skulle i slutändan vara uttrycket för önskan om ett och närmande av de två positionerna.

Det är som om Glen under detta resonemang, samtidigt som han också lyfter fram glappet mellan den heterosexuelles och den homosexuelles utrymme att agera i det offentliga rummet, låter översätta Adornos resonemang när han med bilden och i akten av den målade tavlan både negerar den han är i den rådande samhälleliga strukturen och ideologin, men i och med det också avtäcker och synliggör glappet i en strävan att belysa bilden, för att göra denna bild möjlig, det vill säga föra den närmare det samhälleliga, varmed den också påverkar det samhälleliga och ger upphov till en ny samhällelighet, så som Adorno pekar på.

Allt detta skulle, i vardagliga, förenklade termer kunna förklaras i en nära relaterad mänsklig dröm och illustreras med ett citat ur boken Irma Voth, skriven av Miriam Toews, ”Art […] comes from the […] desire to live.”

Anna Nyman