Film: Moonrise Kingdom; Regi: Wes Anderson
Produkten av en upphovsman som utvärderat sin konstnärliga identitet
Moonrise Kingdom, i scouternas värld
Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
Medverkande: Jared Gilman, Kara Hayward, Edward Norton, Bruce Willis, m.fl.
USA, 2012 NonStop Entertainment
Få regissörer polariserar filmnötter med samma shvung som Wes Anderson. Min gissning, ingen särskilt vågad sådan, är att denna motsättning bottnar i Andersons pedantiska bildspråk. (De meningslösa detaljerna - cigarettkasetten, skjortknäppningen, ansiktsbehåringen, alla förbannade näsplåster - vittnar de om ett utpräglat konstnärskap eller om ytlig maskering av mediokert grundmaterial?) Nåväl, i så fall bör hans senaste film “Moonrise Kingdom”, som han skrev tillsammans med Roman Coppola, kunna driva filmnötternas fejd till den grad att blodvite uppstår: de inledande minuterna gjorde mig lamslagen av stilistiskt överdåd.
Denna inledning tar in den sociala och arkitektoniska interiören i den (förutsägbart dysfunktionella) familjen Bishops trävilla på New Penzanze, en ö utanför New Englands kust, och den gör så med ett upplägg av hysterisk symmetri. Alla rum ramas in, en bild var, från samma vinkel, med rekvisita och karaktärer i samma sorts placering: huvudverksamheten filmas rakt framifrån, i perfekt centrering. Scenen ser ut att vara utförd i en enda tagning, med en kamera som skjuts från rum till rum med kirurgisk precision. “Moonrise Kingdom” är testamentet av en filmskapare som, trots den blandade kritiken mot hans senare spelfilmer, tycks ha blivit bara allt mer självsäker i sin personliga stil. Ännu mer krut har lagts på att utkristallisera finess i meningslösa detaljer; ännu mer energi har investerats i att framställa ett foto som spänner över den exakt rätta beigeskalan. Nästan varje bild tycks vara komponerad med ett absurt sinne för balans; på ett ytligt plan påminner “Moonrise Kingdom” inte om dramatisk film så mycket som ren renässanskonst. Och jag finner detta förtjusande.
Men Andersons radikala hantering av scenografi och fotografi ställer onekligen krav på filmens övriga komponenter. Här finns en tydlig nisch som manuset och skådespelarna måste fylla ut på lämpligt vis; och i stora mått utförs denna anpassning med beundransvärd kontroll. Den uppfriskande rollistan innehåller en nätt dos veteraner (Bill Murray och Jason Schwartzmann) och en skrämmande kompetent ansamling Wes Anderson-rookies (Frances McDormand, Tilda Swinton, Ed Norton, Bob Balaban, Harvey Keitel och, ehm, Bruce Willis). Dessutom har Anderson och Coppola varit visa nog att koka ihop en plot som faktiskt passar den radikala formen.
Filmen startar sommaren 1965, tre dagar innan en historisk storm ska drabba nordöstra USA (vilket Balaban, utstuderat ekiperad i klarröd duffel, berättar i en charmig men farligt quirky roll som något slags ceremonimästare). Scoutledaren Randy Ward (Norton) upptäcker att tolvåriga Sam Shakusky (Jared Gilman) - som är föräldralös, socialt missanpassad, och scoutgruppens i särklass minst populära medlem - har rymt ifrån lägret, knyckt en kanot, ett luftgevär, och tolvåriga Suzy Bishop (Kara Hayward) - som har föräldraproblem, är socialt missanpassad, och familjen Bishops i särklass minst populära medlem. De flyr deras oförstående omgivning och utnyttjar Sams scoutskills för att existera på egna villkor. De slår läger vid en avlägsen vik som de döper till Moonrise Kingdom. De blir kära.
Samtidigt blir Sam och Suzy efterlysta. Ett brokigt gäng - bestående av Randy, Randys scouttrupp, mamma och pappa Bishop (McDormand och Murray), en ensamvarg till lokalpolis vid namn Captain Sharp (Willis) - börjar söka efter de unga älskarna. Inre spänningar bildas; hemligheter blottas; och det annalkande ovädret hänger tungt över scenariot som ett mäktigt, märkligt hot.
Detta centrala katt-och-råtta-schema ger handlingen fokus och dramaturgisk upptrappning. Det är våldsamt effektivt på ett vis som är svårt att finna i Andersons tidigare alster - men samtidigt har filmen en textur som vi omedelbart associerar till hans hantverk. Just därför fann jag “Moonrise Kingdom” så stimulerande. Den är produkten av en upphovsman som verkar ha utvärderat sin konstnärliga identitet, betonat styrkorna, finjusterat (åtminstone de flesta) bristerna, och injicerat den med nytt liv.
Utvecklingen är kanske allra mest tydlig hos karaktärerna. Brådmogna barn (och barnsliga vuxna) är inget ovanligt inslag i Andersons repertoar; det är en karaktärstyp som han behandlar väl, men som hittills mest har agerat i periferin.
Denna gång, däremot, är handlingen centrerad kring två tolvåringar. Det är en slug taktik. Många av de vuxna karaktärerna i “Life Aquatic”, “Darjeeling Limited”, och “The Royal Tennenbaums” är lite väl upptagna av förflutna besvikelser, och bär på drag av kufhet som allt för ofta känns mer störande än bedårande. Dessa karaktärer figurerar även i ”Moonrise Kingdom” - en biplot som behandlar en otrohetsaffär mellan McDormands Laura Bishop och Willis Captain Sharp, är av samma virke - men genom att placera Randys scoutkids i centrum får Anderson inte bara ett mer naturligt utlopp för knivskarpa dialoger och lekfull excentricitet; den Norman Rockwell-stöpta atmosfären ger honom dessutom licens att ge efter för sina mest perversa böjelser för hornbågade glasögon och nystrukna, kakifärgade skjortor.
Samma sorts justering är också uppenbar i filmens estetiska utformning. “Moonrise Kindom” må utspela sig på 60-talet, men mycket av det 60-talssnitt, som i hans tidigare filmer tenderade att trissa upp twee-faktorn ett par snäpp för högt, lyser här med sin frånvaro. Borta är den skojfriska modernismen ifrån typsnittet Futura, som har förföljt Anderson sedan debuten “Bottle Rocket”; borta är också, tack och lov, soundtracket av alla tolvsträngade janglegitarrer ifrån den brittiska invasionen. Snarare känns “Moonrise Kingdom” som ett saftigt stycke nyklassicism. Istället för Futura så får vi läsa en elegant, edwardiansk skrivstil; istället för brittisk gitarrpop så får vi lyssna på Benjamin Brittens förkrossande vackra gosskörer. Det är en talande förändring, dels för att Brittens musik också behandlar barndom; men främst för att den klär Andersons bildspråk i ett nytt och välkommet filter av allvar.
John Bernhard Andersson
| < Föregående | Nästa > |
|---|








































