Film/DVD: Cirkus Columbia. Regi: Danis Tanovic

jan232012

Skrivet av Sanjin Pejkovic

Film - Filmkritik

Film som tar stöd i ett lättigenkännligt arv av jugoslavisk filmhistoria

Regissören Danis Tanovics film Cirkus Columbia hämtar sin idé från ett fragment ur Ivica Djikics roman med samma titel.Cirkus Columbia
Regi: Danis Tanovic
Medverkande: Miki Manojlovic, Mira Furlan, Boris Ler
Bosnien Hercegovina, 2010 TriArt Film, DVD, 2011

Ivica Djikics roman Cirkus Columbia kommer förhoppningsvis att i efterdyningar av alla efterkrigskriser i det postjugoslaviska kulturområdet bestå som en av få krönikor av ett förebådat olycksfall (för att låna en välpassande boktitel av Gabriel García Marquez). Knappt hundra sidor lång, är Djikics roman en mästerlig, kall, detaljerad, osentimental men melankolisk studie av ett mikrosamhälle före, under och efter kriget i Bosnien. Varenda, för övrigt virtuost skrivna, mening vittnar om en tid då individen väldigt sällan kunde stå emot kollektivismens påstådda etniska uniformitet. Varför skriver jag påstådda? Just för att till skillnad från inhemska och utländska skildrare av kriget i Bosnien är Djikic mån om att framställa karaktärer som individer, inte som representanter för en vidare och större etnisk/religiös grupp. Självbalkanisering och skildringen av den exotiske andre får man söka i Kusturicas filmer och otåliga reseessäer genom det karga Balkan där man inte kan förstå människorna man fascineras av, där folk krigar utan att själva veta varför, och kan minuterna efter ett krig sitta tillsammans för att älska varandra. Djikics cirkus ger inga enkla svar, men har ett självklart antikrigsagenda.

När Tanovic, med hjälp av författaren själv, översätter ord till rörliga bilder, väljer han att – trots bokens lilla volym – bara koncentrera sig på en episod ur boken. Filmen visar ett preludium till kriget. Divko återvänder från Tyskland till en liten stad i Hercegovina, bara någon månad innan helvetet bryter loss. Med sig har han en fru, en Mercedes - kodnamn för gastarbeiter (gästarbetare) som sökte lyckan ibland annat Tyskland/Sverige och andra länder så fort Jugoslavien öppnade gränser mot omvärlden på 50-talet – och en svart katt som Divko påstår har gett honom lycka och pengar. I staden finns Divkos före detta fru Lucija och sonen Martin, som Divko inte sett på 20 år. Jugoslavien håller på att splittras och det framkommer att Divko inte enbart åkt till Tyskland för att han behövde pengar, utan också för att han var kritisk till det titoistiska systemet och stödde kroatiska nationalister. Katten försvinner, Divko blir allt mer missnöjd med sin hemstad, Martin blir mer och mer attraherad av Divkos nya fru Azra, de kroatiska nationalisterna börjar mobilisera sina krafter och misshandlar dem som inte passar in i det nationalistiska narrativet, och Divko inser att det oundvikliga håller på att inträffa.

Det finns en del saker som man kan klaga på i Tanovics filmiska översättning, både när det gäller det man skulle kalla för en ideologikritik, men även när det kommer till ren stilistik och estetik. Dock bör man verkligen inte, som i väldigt många andra fall ens tänka på att jämföra filmen med den litterära förlagan just för att det bara är några brottsstycken som tjänat som inspirationsunderlag. Tanovic ser till att inte ta i alltför kontroversiella teman, så kriget presenteras som ett allmänt ont. Men att sudda ut samhällshistoriska omständigheter under vilka filmen utspelas är ju inte ett svar, att inte presentera varifrån den nationalistiska frenesin faktiskt kommer, att den inte dyker upp som en naturkatastrof, kan ses som ett tecken på att filmen tar ett ljummet ställningstagande. Således, ovanför den övergripande politiska bakgrunden som även omger kärleksproblem i familjeintrigen, hänger en slags mystisk aura – betraktaren är frestad att tro att det faktiskt rör sig om ett slags force majeure som tvingar karaktärerna att bete sig på ett visst sätt. Politiska, materiella, och icke ödesbestämda omständigheter, kyla och pragmatism i politik för etnisk separation förblir orörda frågor i en film som engagerar sig kring den kommande konflikten som till en obskyr företeelse bortom förnuftet. Det finns också en del "Hollywoodiseringar" i filmen som gör att slutet känns påklistrat. Samtidigt ger det en nödvändig dos av melankoli när vi som tittare vet vad som kommer att hända dessa karaktärer och resten av landet bara någon månad senare.

Dock är inte filmen dålig trots vissa brister, och jag finner den mer tilltalande än alla andra Tanovics verk, inkluderat den firade Ingenmansland. Det kan bero på en viss melankoli i bilderna och stämningen, skådespeleriet eller att filmen lutar sig på ett lättigenkännligt arv av jugoslavisk filmhistoria som jag finner intressant. Även efter landets sönderfall har vissa regissörer fortsatt med att blicka tillbaka och inkorporera det en gång gemensamma i de nationella filmproduktionerna. Ingenmansland lutade sig till exempel på ett arv av kritiska partisanfilmer, med filmen ”Tre” av Aleksandar Petrovic (1965) som en förebild. Tanovic lät skådespelare från olika delrepubliker gestalta andra etniciteter, exakt samma strategi som man använde i forna Jugoslavien, främst inom partisanfilmen, som ett sätt att skapa moderna myter om det enade Jugoslavien.

I ”Cirkus Columbia” ser Tanovic till att hämta inspiration från en annan period, sent 70- och tidigt 80- tal. Även om namnet Kusturica förekommer i var och varannan recension av ”Cirkus Columbia”, missar en hel del svenska journalister faktiska kopplingar till regissören. Vad Cirkus Columbia gör är att den blinkar tillbaka till Kusturicas tidiga opus, innan han lät precis alla karaktärer flyga och innan det burleska tagit över berättelserna helt och hållet. Kusturica är inte måttstock för all film från forna Jugoslavien, snarare ett undantag som ofta tar till självbalkanisering. När regissörer från området väl väljer att citera honom använder de sig av filmer som inte är lika kända i väst, som till exempel ”Kommer du ihåg Dolly Bell?” (1981) och som i Tanovics fall ”När pappa var borta på affärsresa” (1985), mestadels för att den sortens intimitet och enkelhet var någonting som kännetecknade den nationella filmen under den här tiden. Klart präglad av tjeckoslovakisk film (flera regissörer, däribland Kusturica, utbildade sig på FAMU), undersökte man ofta små människoöden i en värld full av komplexitet. Cirkus Columbia lånar inte bara den välkända symboliska bilden av den tyranniske pappan, översatt landets ledning, utan även två huvudskådespelare från Kusturicas mästerverk och Guldpalmsvinnaren ”När pappa var borta”. Miki Manojlovic och Mira Furlan har en fullständig närvaro i sina tolkningar av den perverterade socialismens version av Romeo och Julia, som omöjliggjort deras liv tillsammans men som i slutet trots avlägsna explosioner, ändå inger en gnutta hopp.

Sanjin Pejkovic