Film: Små vita lögner, regi: Guillaume Canet

jan202012

Skrivet av Anna Nyman

Film - Filmkritik

Den skadade själen symboliserad av en trasig kropp

Små vita lögner utspelar sig i skärningspunkten mellan livets banala och katastrofala skeenden.Små vita lögner (Les petits mouchoirs)
Manus och regi: Guillaume Canet
Medverkande: François Cluzet, Marion Cotillard, Benoît Magimel, Gilles Lellouche, m.fl.
Frankrike, 2010 Atlantic Film AB

Problem befinner sig inte alltid där man tror att man skall finna dem och det mest katastrofala är kanske inte det som alltid explicit ges en huvudroll i vardagen. I stället riskerar katastrofen att bli en katalysator och närande underström som triggar igång känsloutbrott och irritationer i en rad mångt mer vardagliga situationer där sanningar en gång för alla läggs på bordet. Banala då de ställs i relation till en katastrof, men inte desto mindre faktiska.

Katastrofen låter sig inte vänta i Små vita lögner. Efter en kort startsträcka står vi där på sjukhuset till följd av en trafikolycka som inträffat under småtimmarna på hemvägen efter en utekväll i Paris, men olyckan blir en katalysator och dess offer en implicit huvudroll i form av sorgens ande som när sorgen i vardagen för de andra karaktärerna. I och med detta skapas ett intressant utbyte mellan den skadade och vännerna. Likt en kollektiv karaktär blir de tillsammans all den sorg som vi aldrig får lära känna hos den inlagde. Denne blir i sin tur symbolen för det samlade tillstånd som vängruppen befinner sig i. Detta spel mellan liv och död i dynamiken mellan de två representerade enheterna vägs filmen igenom av en finstilt balans.

Vad som följer är en på många sätt klassisk situation när en årlig och traditionsenlig sommarresa till havet väntar ett kompisgäng och där nära på kammarspelsaktiga intriger lyfts upp till ytan på den avskilda plats 60 mil från Paris som karaktärerna åkt till för att slappna av. Att så inte blir fallet är att alltså förvänta sig. Förvecklingar blir en del av konceptet, sanningar skall komma till ytan och problemen – baserat på en kompott av de tre motiven vänskap, kärlek och ensamhet – mellan de goda vännerna visa sig vara fler än man först kunnat ana.

Det är på inget sätt någon spektakulär eller berättelsemässigt innovativ historia. Tematiken känns igen och skeendena är så nedtonade att åskådaren själv skulle ha kunnat byta plats med karaktärernas situation. Realismen blir stundom så pass trovärdig att filmen riskerar att tappa sin roll just som film, men samtidigt finner uttrycket också sin komiska blick i förståelsen av det mänskliga beteende där det visar sig att ingen av oss någonsin blir riktigt vuxna. Må det gälla kärleksbekymmer eller svårigheten att hantera ilska. Därmed finner Guillaume Canets manus och regi i samma stund och just genom sin modesta positionering också sin styrka och komiska klang.

Även om detta är ett drama som i sin människokännedom tycks universell, går det samtidigt inte att sticka under stol med att det också är ett kulturellt betingat drama, skapat med distans och perception i blicken om sociala strukturer, relationer och vänskapliga förutsättningar i det franska samhället. Utan att framstå som satir fångar skådespelarna sina karaktärer på ett sätt som direkt återspeglar stora delar av en fransk kulturell samhällsstruktur, iscensatt genom karaktärstyper och sociala vänskapsband.

Anna Nyman