Film-DVD: Submarino. Regi: Thomas Vinterberg

jan112012

Skrivet av Sanjin Pejkovic

Film - Filmkritik

Alltför observerande skildring

Jakob Cedergren i Submarino av Thomas VinterbergSubmarino 
Regi: Thomas Vinterberg
Medverkande: Jakob Cedergren, Patricia Schumann, Helene Reingaard Neumann, Morten Rose, Peter Plaugborg, Gustav Fischer Kjærulff, Kate Kjølbye
TriArt Film, DVD, 2011

Filmen tonas ut i en bländande vithet. Ett litet liv föds ut i all sin renhet. Sekunden därpå ser man en hand med smutsiga naglar som ömt rör vid det lilla barnet. Filmens anslag avslutas med att vi får reda på att de smutsiga händerna tillhör Nikolaj och hans lillebror (refereras filmen igenom som lillebror) som tar hand om det nyfödda barnet utan namn. Deras gravt alkoholiserade mamma har lämnat ansvaret för det nyfödda barnet utan namn till bröderna. De letar efter namn de skulle kunna ge barnet och hittar ett båda är nöjda med. Då inträffar en hemsk olycka, barnet dör och bilden tonas ner i svart.

Resten av filmen följer vi bröderna i vuxen ålder. Självklart har uppväxten satt prägel på hur de handskats med livet och vad livet gjort med dem. De råkar träffas på mammans begravning och det uppdagas att båda har beroendeproblem, Nick med alkohol och lillebrodern med droger.

I en intim och tyst skildring av moralfrågor och de förmodade val vi gör i livet, är Submarino en socialrealistisk film i ordets alla bemärkelser. Den pekar på många problem människor kan möta i samhällen som i sin moderniseringssträvan glömt individer som behöver hjälp och vägledning i livet.

Fotot återspeglar karaktärernas inneboende osäkerhet att ta itu med svåra frågor, och skådespeleriet är lika minimalistiskt som nödvändigt. Karaktärerna verkar agera utifrån de svåra premisser som erbjuds och ibland blir det oerhört tungt att bevittna, som när Nicks bror istället för att ge mat åt sonen, injicierar och somnar i lägenhetens toalett.

Självdestruktiviteten i filmen förblir till en självklar del i karaktärernas liv, och många bär på en saknad som driver dem till att skada sig själva eller andra.

Samtidigt kan jag, trots några hjärtskärande scener, inte säga att jag blir helt tagen. Jag borde ju bli det. Men, Vinterbergs värld av kyla och tystnad som byggs upp kan ibland te sig alltför observerande för min egen del. Därför blir även filmen ibland som ett varningshöjande pekfinger som dock inte engagerar på alla plan. Trots de goda intentionerna blev jag under långa delar av filmen – faktiskt – uttråkad.

Sanjin Pejkovic