Film/DVD: Råttfångaren. Regi: Lynne Ramsay

jan132012

Skrivet av Marcos Ciscar

Film - Filmkritik

I nöden prövas vännen

Råttfångaren, en parafras på Råttfångaren i Hameln.Råttfångaren 
Regi: Lynne Ramsay
Medverkande: Tommy Flanagan, Mandy Matthews, William Eadie, Michelle Stewart m.fl.
England, 1999 TriArt Film, DVD 2011

I ”Ratcatcher”, Lynne Ramsays långfilmsdebutfilm från 1999 som visades vid Cannes filmfestival, följer vi James (William Eadie), en skotsk pojke genom livet i en förfallen del av staden Glasgow 1973. På grund av strejk hos stadens sopåkare ligger det säckvis med avfall utanför husen vilket är en fest för råttorna som frodas i stort antal. Barnen leker ohämmat med dessa och genom hela filmen överförs det via råttorna en virtuell stank liksom en hård rå ton som genomsyrar berättandet om livet för James och hans familj i denna hopplösa del av Skotland. Modern (Mandy Matthews) försöker med sin milda moderliga natur hålla liv i familjen medan den ömsom hårt arbetande, ömsom hårt drickande fadern (Tommy Flanagan) ser ut att brytas ner av omständigheternas hårda prövningar.

Tidigt i filmen skildras en märklig incident där en av James kamrater drunknar i den förorenade ån mitt framför ögonen på honom – en händelse han både lastar sig själv för och bär tyst inom sig under resten av berättelsen. Detta skapar en om möjligt ännu dystrare stämning i kvarteret och får sedermera James att regelbundet ta till flykt så långt han kommer med den lokala bussförbindelsen. Denna bussresa gestaltar även den inre resa James gör i sina drömmar då han fantiserar om ett bättre liv och rent konkret en ny, modern bostad. Märkligt nog finner han just detta vid bussresans slut. I ett nybyggt och ännu inte bosatt område hittar han här sina drömmars bostad med utsikt över ett stort, gyllene fält.

Och det är nu den poetiska ådran som man tidigare anat i filmen får sin naturliga näring och hopplösheten i hemkvarteret sin välbehövliga motvikt. För på ett märkligt vis skildras dessa människoöden med kärlek och hopp. Det finns trots elakheter och umbäranden en stark sammanlänkande kraft mellan dessa trasiga människor och faktiskt så andas deras gärningar ibland både kärlek och respekt mellan alla de glåpord, tecken och grimaser som ständigt figurerar i deras vardagliga kommunikation. Särskilt märks James mjuka sida i sina respektfulla känslor för den flicka som av de andra pojkarna utnyttjas för att tillfredsställa sina erotiska behov. Flera gånger ges James chansen av de större pojkarna att liksom dessa utnyttja och kränka henne – något han med tydlighet och stark integritet tar avstånd från.

Till slut anländer kamouflageklädda män i stora lasbilar för att ta sig an den gigantiska mängd sopor som nu täcker stora delar av gatorna. På ett symboliskt sätt används den klassiska sagan om Råttfångaren i Hameln som en parafras. Det är inte råttfångaren som tar barnen från byn – det är smutsen och tragiken. Och den stora indignationen gestaltas på ett lysande sätt av den i filmen genomsyrande tystnaden som endast stundtals avbryts av Rachel Portmans stämningsfulla musik.

Slutscenen är magisk då James inre önskan får sin yttre manifestation i form av den stora flytten man talat om under hela filmen. Och på något sätt bekräftas även en återkommande sanning – nämligen den att i människans natur vilar en ständigt närvarande ådra av hoppfullhet och styrka. På ett märkligt sätt tycks den ådran väckas till liv av de mest groteska och hopplösa livsvillkoren. I nöden prövas vännen – ur misären reser sig människan.

Marcos Ciscar