Film/DVD: Wonder Boys Regi: Curtis Hanson

jan032012

Skrivet av Gustav Borsgård

Film - Filmkritik

Ett stort gapande hål av slapphänt författarskap

tav Borsgård funderar över meningen med Curtis Hansons Wonder Boys.Wonder Boys
Regi: Curtis Hanson
Medverkande: Michael Douglas, Toby Maguire, Robert Downey Jr., m.fl.
Njutafilms, DVD, 2011

Det finns filmer som saknar en vettig intrig men ändå kommer undan med det. Historier som inte handlar om någonting, men som låtsas att de gör det, genom att vara fullkomligt obegripliga. ”Weirdness for the sake of weirdness”, som det heter på engelska: ett fält där David Lynch är ständig förgrundsfigur. Eller det lika dräpande ”Style over substance”: en falang av filmer där Wes Anderson bygger innehållslösa fabler på en disträ Bill Murray i ett potpurri av själlös rekvisita. ”Fan vad djupt!” flämtar cineasten som ryggar inför att kallas lättledd och pretentiös, men som skulle tillbe en färgglad näsduk om man viftade den framför hennes ansikte tillräckligt fort.

Curtis Hansons Wonder Boys från 2000 ”handlar” om Grady Tripp (Michael Douglas), en avdankad författare plågad av skrivkramp som lierar sig med en excentrisk ung litteraturstudent (Toby Maguire) och ger sig ut på en marijuanadoftande odyssé genom ett borgerligt, amerikanskt vinterlandskap. Under resans gång tampas de med en mordlysten blind hund, en stulen jacka som en gång tillhört Marilyn Monroe, samt Tripps frivole agent (Robert Downey Jr.) som jäktar Tripp att färdigställa sin nästa roman. När denna spretiga historia når sitt slut har Tripp och hans unga protegé lärt sig en läxa om mentorskap och livet (gissar jag) och kan fortsätta sina respektive levnadsöden med förnyad själslig geist.

Det vore önskvärt om jag kunde ge en bättre summering av filmen än så. En bättre summering kan emellertid inte ges. Wonder Boys är en film som tycks vara uppbyggd kring hugskott och infall utan synbart mål eller poäng. Michael Douglas ser rätt ut i huvudrollen och gör vad han kan med detta underliga manus, Toby Maguire känns ganska tråkigt typecastad som kufisk ynglig och Robert Downey Jr. spelar väl – som han alltid gör – mer eller mindre Robert Downey Jr. Katie Holmes och Frances McDormand fladdrar förbi i avsigkomna biroller som får en att önska att regissören bättre tillvaratagit all denna samlade konstnärliga muskelkraft.

Men som Wonder Boys nu en gång blev är det svårt att uppfatta den som annat än en planlös och uddlös komedi utan skämt. Jag ser en pårökt Toby Maguire gapskratta till under ett tillknäppt litteraturseminarium och kan omöjligt avgöra om det är meningen att jag ska tycka att det är roligt eller ej. En underlig man bucklar till motorhuven på Tripps bil, till synes utan skäliga motiv, och jag är lika perplex inför händelsen som Michael Douglas är bakom ratten. Jag antar att filmens kärna ska utgöras av relationen mellan Maguire och Douglas som dennes mentor, men någon värme eller äkthet är omöjlig att urskilja bakom alla förflugna påfund och skådespelarmanér.

Är Wonder Boys en dålig film? Jag vet ärligt talat inte. Den kanske är jättebra. Men problemet med den typ av filmer som torgförs av sådana som Lynch och Wes Anderson – och som ni kanske redan listat ut anser jag att Wonder Boys har ett släktskap med dem – är att det sällan finns någon högre tanke bakom de ”knäppa” karaktärerna som säger ”konstiga” saker och bär ”knasiga” kläder. Det finns ingen dold mening som går fotfolket förlorad; bara ett stort gapande hål av slapphänt författarskap. Men i händerna på starkt visuella konstnärer som Lynch och Wes Anderson är de i alla fall snygga att titta på. I händerna på Curtis Hanson blir de ett frodigt frågetecken.

Gustav Borsgård