Film: The Girl with the Dragon Tattoo, Regi: David Fincher

dec212011

Skrivet av Jonas Wennberg

Film - Filmkritik

Fincheraktigt bildspråk tittar fram då och då

Finchers filmer är ofta lätt eklektiskaThe Girl with the Dragon Tattoo
Regi: David Fincher
Skådespelare: Rooney Mara, David Craig, Stellan Skarsgård, Robin Wright
USA, 2011 Sony Pictures

 Om du inte redan kan berättelsen om den egensinnige Lisbeth Salander och journalisten Mikael Blomkvist har du en enorm popkulturell lucka. Mikael blir smutskastad och behöver komma ifrån sin egen yrkeskårs ihärdiga frågande. Mikael anlitas då av den rika Henrik Vanger för att hitta hans sedan länge försvunna styvdotter. Till sin hjälp har han Lisbeth, en begåvad men annorlunda undersökare.

För att vara en film av David Fincher är det oväntat normalt och även troget den litterära, och till viss del cinematiska, förlagan. Ibland skiner det Fincheraktiga igenom och bilderna omgärdar åskådaren och påverkar mångt mer än det som sägs eller berättas, men oftast är det en aning fegt. När Mikael för första gången kommer till den lilla orten som han ska bo på, för att undersöka det misstänkta mordet på Vangers styvdotter, viner snön kraftigt och det känns som att jag måste dra på mig halsduken för att skydda mig från vinden och den kalla snön.

Fincher är en nyskapare som alltid har en fot i filmhistorien. Hur nydanande det än må verka går det ofta att se vad han inspireras av. Vid ett tillfälle när Wennerström, en vidrig socialhjälpare, får all Lisbeths hämndfyllda vrede över sig glimtar ett släktskap till Eisenstein till. Klippningen och användandes av bilder är både en hyllning men också en modernisering och vidareutveckling av Eisensteins revolutionerande montageteknik.

Finchers filmer är ofta lätt eklektiska och detta verk är inte annorlunda, men trots den varierade berättartekniken känns det aldrig spretigt. Om Fincher även kommer göra de andra två delarna av trilogin hoppas jag att han känner sig tryggare och tar ut svängarna lite mer. Han är en av de mest intressanta regissörerna som finns just nu och det känns lite bortkastat att han gör en så här vanlig film.

Även om han är en av de bästa när det kommer till att berätta med bilder skulle det ibland vara mer påverkande utan bilder. I de scener som Lisbeth blir våldsamt våldtagen av den man som är tillsatt för att hjälpa henne är det lite stelt och artificiellt, det kommer aldrig i närheten av den omedelbarhet som en scen som till exempel när Monica Bellucci blir våldtagen i tunneln i filmen Irreversible, den är omöjlig att värja sig ifrån.

Vid andra stunder i filmen har berättelsen istället fått kliva åt sidan för bilderna, något som ger filmen ett själsligt djup som Niels Arden Oplevs version saknade. En av de bästa stunderna är i slutet när Lisbeth jagar den man som djuriskt och besinningslöst mördat unga kvinnor. Hon åker på sin motorcykel genom skogen och det ser ut som hon flyger fram, likt en superhjältinna som osjälviskt tjänar männskligheten utan tanke på sin egen säkerhet. Det är en kort sekvens men den stannar kvar länge, i denna korta stund skymtar Finchers unika talang fram. Något som lovar gott inför de andra filmerna i trilogin.

Trots vissa tillkortakommanden är den amerikanska versionen klart bättre än den svenska, även om det inte riktigt är en helgjuten och bara ibland originell film utan den där lätt magiska Finchertouchen.

Jonas Wennberg