Film: Shame, Regi: Steve McQueen

jan062012

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Filmkritik

Misslyckad berättelse om sexberoende ung man

Om en sexberoende ung man och om en syskonrelationShame 
Regi: Steve McQueen
Medverkande: Michael Fassbender, James Badge Dale, Carey Mulligan, Elizabeth Masucci, Nicole Beharie, m.fl.
UK, 2012 Nonstop Entertainement

Michael Fassbender fick priset i Venedig som bästa skådespelare för sin insats i filmen ”Shame”. Jag tycker personligen att hans insats har varit mycket bättre i andra filmer som ”A Dangerous Method” och ”Inglorious Basterds”. I ”Shame” spelar han en ganska tacksam och tidstypisk roll: den unge och framgångsrike yuppien, Brandon. Dock är han beroende av sex och så totalt avtrubbad att han inte ens kan njuta av livet.

Sexproblematiken, porrintresset och förförelsekonsten är vad en stor del av berättelsen handlar om, men den är också en berättelse om en bror och en syster. Förmodligen är idén att göra denna kille så sympatisk som möjligt samt att föra fram den moraliserande idén om att det var bättre förr, men den når aldrig fram och hela historien känns irriterade liksom påståendet att även rika människor gråter. Just nu när ansvarslösa och hänsynslösa finanspirater håller på att ta bort det fackliga samarbete som har byggt upp välfärden i hela världen känns det fel att det görs en snyftversion av bankvärlden.

Filmen bygger på att man skall tycka synd om huvudrollsinnehavarens karaktär och man presenterar omgivningen som om den skulle vara så konstig, bisarr och hycklande som möjligt. Det känns tydligt dels i porträtterandet av de kvinnor som huvudkaraktären umgås med, ofta dumma och slampiga, men det är även ett karaktärsdrag hos chefen (James Badge Dale), en man som ingen kvinna, med ett undantag (jag vill inte avslöja för mycket), kan få. Denne chef söker ständigt kvinnor trots att han är gift och tillrättavisar Brandon för att ha tittat på porr på arbetsdatorn. Här avslöjas Brandon med en kamerainställning ovanifrån när vi ser att han kollar på datorn.

Filmen är fotograferad i 35-millimeter med användning av strålkastarljus, men i postproduktionen har man arbetat på att filmens färgsättning ska bli så grå som möjligt. Filmen spelas in New York och många sekvenser verkar som ett slags ”deja vu” från andra filmer, inte mist från Stanley Kubricks ”Eyes Wide Shut”, som Steve McQueen plagierar. Som regissör av skådespelare är det Steve McQueen gör i denna film under all kritik, förutom när det gäller Brandon, som Michael Fassbender lyckas ge några stunder av mycket intensiv känsloladdning. Det ses tydligt i den svåra dialogen mellan honom och Sissy Sullivan (Carey Mulligan) när han avfärdar henne genom att ignorera henne. Visserligen är han otroligt känslokall och nästan föraktfull mot henne, men hon har varit så konstig och krävande mot honom att vi håller på honom. Dialogen sker under tiden som Brandon kollar på en tecknad film som vi, suddigt, ser i bakgrunden. Något av Hanna och Barbera. Här verkar McQueen knyta an till den kritik som många andra samtida filmskapare ägnat sig åt, exempelvis den som Quentin Tarantino har gett flocken av amerikaner från vaggan till graven, men McQueen har inte humor nog, åtminstone inte i ”Shame”, för att kunna förmedla budskapet. Det finns för mig, förutom en kvinnosyn som är från stenåldern, också en misstänksamhet mot alla människor i denna film.

Visserligen skulle man även kunna ha förebrått Stanley Kubrick i minst tre av hans filmer; I ”Clockwork Orange” är en liten skurk, Alex, hjälte, i ”Barry Lyndon” är hjälten Redmond Barry som bara är en äventyrare och i den sista, ”Eyes Wide Shut”, är hjälte är en ömklig figur, men Kubrick hade förmågan att göra alla så mångsidiga, någonting som McQueen inte kommer i närheten av. Han verkar i stället gilla enkla schablonmässiga karaktärer. Det värsta exemplet är kvinnan Elizabeth (Elizabeth Masucci) som Brandon har sex med och som chefen halvt på skoj försöker få i säng. Hon verkar vid första ögonkastet vara stark, självständigt och kapabel, men samlagen sker alltid på Brandons villkor. Samma gäller för samlagen med Marianne (Nicole Beharie).

Det är en film som genomsyras av ett starkt hat mot mänskligheten och där själva finkulturidén verkar förknippas med perversitet. I början av filmen ackompanjerar musiken ständigt alla händelser och den ger en form av styrka och i de första tagningarna lyckas det mycket väl, som när vi ser Brandon ligga ensam i sängen efter en av hans sexlekar i en tagning i flygperspektiv. Men så fort man börjar med melodier av Frédéric Chopin blir effekterna komiska eller högst schablonmässiga, eftersom klassisk musik i stora delar av Hollywoods subkultur är en betäckning för någonting som är perverterat och sexuellt sjukligt. Jag tror att McQueen kanske ville kritisera detta tänkesätt liksom det rent rasistiska perspektivet, alla horor som Brandon nästan våldtar är från Sydostasien eller från Östeuropa, men kritiken når inte fram.

”Shame” handlar om en mans sexuella missbruk och hans problem med systern. Sex presenteras i filmen endast som lidande och missbruk. Det är en film som för mig känns som slöseri på tid och kraft.

Roberto Fogelberg Rota