Film: Den sista mammuten, Regi: Gustave de Kervern, Benoît Delépine

dec182011

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Filmkritik

Fransk nostalgisk och komisk roadmovie

En Mammut på sitt likasinnade fordonDen sista mammuten 
Regi: Gustave de Kervern, Benoît Delépine
Medverkande: Gérard Depardieu, Yolande Moreau, Isabelle Adjani, m.fl.
Frankrike, 2010 Njutafilms 

När man om något århundrade tittar bakåt i tiden kommer man att fokusera på två filmer med Gérard Depardieu, en kommer att vara ”1492” av Ridley Scott och den andra den nyproducerade ”Den sista mammuten” som är en fransk version av ”Easy Rider”, men filmen säger även otroligt mycket om vår egen tid och om de olika problem som mängder av européer möter under dagens kriser, den ger en sann bild av dagens situation.

Depardieu spelar en man, Serge Mammuth Pilardosse, som arbetar i ett slakteri och hela livet igenom haft kroppsarbetaryrken, något som numera inte är så vanligt. Han är stor, nästan för stor, orsakat av den stora kroppshyddan och köttmassan. När han slaktar stora vuxna grisar verka de i proportion till honom nästan som små kycklingar. Han får sin välförtjänta pension vid en högtidlig ceremoni. De andra feta kollegorna på hans avdelning som inte känner honom (han talar inte med någon och tar sitt arbete på allvar) ger honom i avskedspresent ett pussel.

Nu börjar det riktiga ”dramat” som får mer och mer komisk innebörd inte minst för hans omgivning, som finns i det lilla prydliga hus där han bor med sin fru Catherine Pilardosse, gestaltad av Yolande Moreau, som verkar vara en modern version av i den fru som Jeppe på berget hade.

Händelserna faller sig så, att Serge måste ge sig ut på en resa för att söka alla sina före detta arbetsgivare. Han tar fram sin motorcykel, Mammuth, och i sina tankar besöker han sin ungdom som inte är någonting mindre än ett spöke, en mörk hemlighet. Mammuth syftar inte enbart på motorcykelns modell, utan även på det förhistoriska håriga elefantliknande djur som förekom även i Norden. Som bekant försvann dessa enorma djur som inte desto mindre är närvarande i vårt minne.

Tillsammans med motorcykeln Mammuth börjar en komisk och melankolisk odyssé med hjälp av en mycket lämplig finkänslig musikalisk bakgrund och med spektakulär klippning. Fotografiet är filmens både sämsta och bästa kvalitet. Filmskapare i filmhistorien som Robert Bresson har sagt att filmens foto enbart skall föra fram handlingen. Så är fallet med ett foto som bara använder sig av naturligt ljus och av en gammal VHS kamera som med sina konstiga färger blir ännu dunklare när man överför dem till en bioskärm.

Serge kommer att möta mängder av cykloper, sjöjungfrur och en kvinna som rånar honom, gestaltad av Anna Mouglais. Hon är roligt, men vi får aldrig se hennes ansikte, allt sker i ett hastigt ökande tempo. I en scen blir Serge själv även själv kvinnliggjord när han i likhet med många av de féer som finns i den keltiska mytologin badar i en sjö och tvättar sitt långa hår.

Serge reser runt i ett avsides Frankrike, inte på motorvägar med fina panoraman utan på enkla platser små slitna vägar, dåliga tomma hotell och en modernitet som har tynat bort. Gérard Depardieus spel är varmt fantastiskt och intensivt och måste älskas, precis som det trevliga och delikata spöke som Isabelle Adjani gestaltar. ”Den siste mammuten” är en intressant och mycket rolig film även om fotot kan irritera, ja till och med reta, några liksom stora delar av filmen kan uppfattas som lite för mycket påverkat av andra franska filmer, som ”En kammarjungfrus dagbok”.

Roberto Fogelberg Rota