film: Oslo 31, augusti. Regi: Joachim Trier

dec122011

Skrivet av John Bernhard Andersson

Film - Filmkritik

Neråtspiralen

”Oslo, 31 augusti” i regi av Joachim Trier. Här Anders Danielsen Lie som huvudkaraktären AndersOslo 31, augusti 
Regi: Joachim Trier
Medverkande: Anders Danielsen Lie, Andreas Braaten, Hans Olav Brenner, Petter Width Kristiansen, Johanne Kjellevik Ledang
Norge, 2011TriArt Film

Tung, deprimerad, återhållsam, fullständigt humorbefriad – ”Oslo, 31 augusti” är omisskännligt nordisk. Joachim Triers uppmärksammade film, som belönades med Bronshästen på Stockholms filmfestival förra månaden, konfronterar med smärtsamt uppriktighet ett smärtsamt tillstånd: olusten att leva. All form av ambition är i filmen gestaltat med avsmak, och denna avsmak når ut till oss på ren knockout; filmens fokuserade inramning kanaliserar en infekterad intensitet, ett obehag som sväller upp i bröstkorgen och envist insisterar på att stanna just där. Men det fokus som gör ”Oslo, 31 augusti” så beundransvärt intensiv gör att den också upplevs begränsad.

Första gången vi träffar huvudkaraktären Anders (Danielsen Lie) håller han på att vakna, sedan röker han en cigarett, går ur sin lägenhet, igenom staden, och ut i skogen, där han lyfter upp ett stenblock och vandrar rakt ner i sjön. Resten av filmen följer Anders kamp att ta sig igenom dagen som inleddes med detta misslyckade självmordsförsök. Dagen involverar ett specifikt ärende: en arbetsintervju för jobbet som redaktionssekreterare på en kulturpublikation. Anders är en 34 år gammal begåvad skribent, men också en nerdekad före detta heroinmissbrukare som vanligtvis bor på behandlingshem. Han känner ingen entusiasm inför jobbet. Under intervjun har han knappt hunnit dissa publikationens krystade analyser av sofistikerad amerikansk kabel-TV innan han fläker upp sitt fula förflutna och stormar ut ur kontoret, en akt som på sätt och vis reflekterar attityden hos hela filmen – och då menar jag hela filmen: i karaktärerna, i handlingen, i tekniken. Anders utsätter sig för en rad skilda sociala situationer. Han träffar en nära vän, träffar tjejer, misslyckas att träffa en syster, går på hemmafester, på utefester; men i alla lägen står samma hypercynism intakt, och alla möten, all potential, nobbas slutligen av hans bittra misspepp. Filmen balanserar på kontrasten mellan en intern statisk apati och en extern dynamisk vitalitet. Och dess energi utvinns i hur fotot - ett per definition externt verktyg - används som om det vore en förlängning av Anders interna sinnebild, en subtil men dramatiskt vridning av vår vardagliga verklighetsuppfattning.

Jakob Ihres kameraarbete är ett stilsäkert hantverk. Den naturella färgskalan och den finkänsligt skakiga linsen ger effekt utan att dra uppmärksamhet till sig själv. Kameran upplevs hålla Anders tyst ledsna ansikte i konstant närbild, och vid de undantag vi inte tittar på Anders tycks vi titta igenom Anders. Bakgrundsmusiken är ekonomiskt utförd; den är oftast taktfullt icke-existerande och slår fullt ut endast när det verkligen passar. Några få gånger – tyvärr för få gånger – får tekniken utökat svängrum. Men även då i är det tjänsten att förstärka ett hos Anders till synes ovanligt sinnestillstånd. Filmen inleds med några lyriska betraktelser, ackompanjerat till ett guldigt, grynigt montage över vad som antas är minnesfragment av Anders ljuva barndom. Bilderna hoppar häftigt mellan vitt skilda intryck: utsikten ifrån ett baksäte längs med en trädallé, ett trampolinhopp, en skidolycka, en fotbollsmatch. I ett annat ögonblick sitter Anders ensamt på ett fik och rofullt tjuvlyssnar på sin omgivning. Vi urskiljer privata mummel, medan Anders och hans anonyma bordsgrannar pendlar flinkt mellan förgrunden och bakgrunden till rytmen av ett lekfullt djupfokus.

Att filmen processas genom Anders är passande: hans svåra depression fungerar som ett slags solipsistiskt helvete. Absolut ingenting över huvud taget som han ser eller hör eller känner eller luktar kan överrösta eller separeras ifrån hans obotliga pina. Vår insyn i denna pina är först värdefull och upplysande, men sedan börjar den kännas monoton. Denna monotoni bottnar i naturen av Anders depression, som är klinisk snarare än manisk. Filmen får mig att undra, vad har klinisk depression för konstnärligt värde? På sätt och vis motarbetar denna apatiska livsmättnad filmmediets potential; det vill säga, att genom ett begränsat antal gester utlösa och förvränga en mängd känslor, intryck och idéer; att få det simpla att kännas komplext och det komplexa att kännas simpelt.

De starkaste ögonblicken i ”Oslo, 31 augusti” – det inledande montaget, självmordsförsöket, flanerandet vid caféet – tillhör också dess undantag. Efter den chockartade öppningen har den inte råd att ta oss till några oväntade ställen. Alla händelser dukar under för status quo. Och inte heller fungerar Anders relationer som bollplank för att bredda filmens omfång. Hans bästa vän Thomas (Brenner) – en akademisk toffel som lever i falsk familjelycka, vilket Anders är inte sen att poängtera, och vilket Thomas i sin tur inte är sen att, efter en utdragen dialog, medge – är snäll och smårolig, men övertalar också en ovillig Anders att senare hänga med på en fest han själv inte dyker upp på. Han har en otrevlig men kort (fast inte tillräckligt kort) lunch med sin systers flickvän, eftersom hans syster, rädd för att bli sårad, vägrar att träffa honom. Det indikeras att han har ett komplicerat förhållande till sina välvilliga föräldrar, som på grund av ekonomiska svårigheter håller på att sälja sitt hus, men som för tillfället semestrar på Rivieran. Avslutningsvis drar han ut i Oslos nattliv tillsammans med en gammal bekant och två studenter. Hans deltagande är muntert men halvhjärtat, och slutligen menlöst. Han flörtar med en av studenterna; hon är ung och mycket vacker, och hon verkar upprymd över ögonblickets nerv. Men denna upprymdhet har liten påverkan på Anders. Stundens skönhet är en fis i hans meningslösa rymd. ”Allt kommer att glömmas”, är hans ärliga men typiska svar på hennes upprymdhet. Sällan ger Anders möten upphov till riktiga kontraster. Sällan upplever vi lust, stimulans, eller lite genuin ömhet – och de få möten som faktiskt har potential till dessa kontraster tycks diskvalificeras på förhand.

Det finns många exempel på minimalistiskt berättande som genererar maximalisk respons. Vitt skilda filmer som ”Who’s afraid of Virginia Woolf”, ”Glengarry Glenn Ross”, Rohmers ”Min natt med Maud”, eller Kiarostamis ”Close-Up” och ”En smak av körsbär” är alla fall där några få, ofta dystra penseldrag lyckas alstra en rikedom av sensationer, men dessa filmer drivs av en intern dialog, en inre spännvidd som ”Oslo, 31 augusti” saknar. Och för bara några år sedan producerades en svensk tragedi som med samma typ av uppriktighet berör samma typ av frågor som ”Oslo, 31 augusti” berör, fast Jesper Ganslandts ”Farväl Falkenberg” gör detta med mer nyans och estetisk vigör. Båda filmerna skildrar unga män som brottas med rollen som ansvarstagande vuxna, men Ganslandt bearbetar dessa kval genom en brokig ensemble som ger frågan andrum och studs. I ”Oslo, 31 augusti”, å andra sidan, bärs frågan av ett rått egensinne som imponerar – men också av ett trångsinne som vägrar ge vika.

John Bernhard Andersson