Film: The Umbrella Man, Regi: Errol Morris

dec092011

Skrivet av Olavi Linna

Film - Filmkritik

Vem var paraplymannen?

Mannen med paraplyet The Umbrella Man
Regi: Errol Morris
Medverkande: Josiah Thompson
USA 2011

Klockan 12.30 Den 22 november 1963 kör president John F. Kennedys bilkortege genom ett soligt Dallas. Ett avslappnat presidentpar vinkar i den öppna limousinen till de jublande massorna som står längs vägen. Dagen innan hade regn sköljt över staden, men denna förmiddag och dag är himlen blå, luften är varm och de flesta är klädda i lediga, svala kläder. Några viftar med flaggor och allt är så där khakifärgat lätt, ledigt och jublande amerikanskt som vi föreställer oss att denna tid och denna plats var.

Men precis när presidenten kör in på Dealey Plaza och gevärsskotten ljuder genom denna stad och denna värld kan man på bilder se en man helt klädd i svarta kläder stå helt orörlig på gräsplanen bara några få meter från bilkortegen och presidentens död. På denna molnfria dag står han där, klädd som en brittisk gentleman med ett uppslaget svart paraply och det är om denna man Errol Morris knappa sex minuter långa film, som går att se på NY Times hemsida, handlar om. För vem är han och vad har han med mordet att göra?

Enligt all konventionell konspiratorisk logik måste en man som är klädd som någon som klivit direkt ur en bok av Agatha Christie på något sätt vara direkt knuten till det som hände. På något sätt. Allt annat vore för konstigt.

Kanske att det var han som sköt det sista skottet med ett gevär som på ett sinnrikt sätt var monterat i paraplyet, eller att det var han som fungerade som någon form av riktmärke för andra skyttar anlitade av CIA, Kubanerna, Påven eller, ja, alla på en gång. Han måste helt enkelt vara en del av den stora konspirationen som gör hela världen begriplig.

Errol Morris låter i filmen den tidigare Kierkegaardforskaren och filosofiprofessorn, numera privatdetektiven Josiah ”Tink” Thompson, komma till orda. I sin bok om mordet: ”6 seconds in Dallas” nämner Tink denne man som han döper till ”The Umbrella Man”. Han lämnar dock konspirationerna därhän och ödslar ingen extra energi på att trassla sig vare sig in i eller ut ur det väv av paranoia som omgärdar denna händelse. Istället ber han ”paraplymannen” träda fram ur skuggorna och förklara sig själv, vilket denne också gör år 1976 och för en förbluffad förhörskommité resonerar han om sina motiv denna soliga dag.

Paraplymannen förklarar att det han gjorde var att stilla och fredligt demonstrera sitt missnöje mot John F. Kennedys pappa Joseph Kennedys eftergiftspolitik under dennes tid som ambassadör i London. Paraplyet och de svarta kläderna skulle referera till dåvarande brittiske premiärministern Chamberlain, men att han utöver att vara en aningen sur på både det ena och det andra i samhället inte hade något som helst att göra med själva mordet.

Errol Morris intresserar sig för JFKEn förklaring som är så otrolig att ingen vettig, skyldig, människa skulle komma på tanken att ljuga ihop den. Och därför, konkluderar Tink, måste den vara sann. För, resonerar han vidare: Under den matta av ondskefulla (eng. ”sinister”) komplotter och teorier som skapar den mediala värld vi människor trivs att gräva ner oss i, den som skapar våra fantasier och föreställningar, finns ett helt hav av helt rimliga förklaringar, vilka dock alla är så sinnrika och osannolika att ingen kan komma att tänka på dem. En värld som på sitt sätt är mer förunderlig än den vi i vår medelmåttighet upprätthåller. En värld som är mer komplex än våra stackars hjärnor kan klara av oavsett hur många kurser i allehanda teoribildningar vi plöjt igenom på både dag och kvällstid.  

När jag ser det lilla mästerverket av Morris påminns jag av filmen ”Man on Wire”. Filmen i vilken vi får uppleva Philippe Petit gå på en utspänd stålvajer mellan de två ”World Trade Center”-tornen. I sig själv en orimligt dum handling som ingen vettig människa skulle hitta på att göra, men också en handling som upphäver all konventionell logik och därför upplevs som djupt mänsklig. Det är så dumt och så osannolikt att våra stackars hjärnor inte kan göra annat än stänga av för en stund. En obegriplig handling i en begriplig värld. Eller en begriplig handling i en obegriplig värld. Välj själv. Min hjärna gav upp när jag tänkte på vilket - den tiltade - och tillät mig istället att för några korta ögonblick uppleva världen som den är: förunderlig. Petit och paraplymannen sopar för några ögonblick bort det filter av fördummande teorier jag orienterar mig genom och tillåter mig att se.

Olavi Linna

Filmen, som enligt regissören, skall vara en del av en större och längre film om mordet på JFK finns att beskåda på: 

video.nytimes.com/video/ playlist/opinion/op-docs/100000001150263/index.html