Film_DVD: Howl, Regi: Rob Epstein & Jeffrey Friedman

dec052011

Skrivet av Tim Sterner

Film - Filmkritik

Övertygande och dynamiskt porträtt av Allen Ginsberg

”Det är inte Franco man ser. Det är Ginsberg.” skriver Tim Sterner om den trovärdiga gestaltningen i Howl.Howl
Regi: Rob Epstein & Jeffrey Friedman
Medverkande: James Franco, Todd Rotondi, Jon Hamm, m.fl.
Noble Entertainment, DVD, 2011

Jag minns när jag hörde en inläsning av den legendariske beatpoeten Allen Ginsbergs långdikt Howl första gången. Under tjugo minuter satt jag som trollbunden. Det var inte bara litteratur. Det var en revolution. Dikten Howl vände upp och ned på litteraturen fullständigt, och den rättegång som följde öppnade en dörr till ett friare litteraturklimat där man inte låter sig hämmas av litterära regelverk, utan helt enkelt väljer de ord som verket kräver. Den har lärt världen att ingen bär rätten att kröka poesins rygg.

Jag rekommenderar alla att se den fantastiska filmen Howl (2010), som ger en minst sagt fascinerande inblick i Ginsbergs händelserika liv med särskilt fokus på sedlighetsrättegången mot Howl. I rollen som Ginsberg ses ingen mindre än James Franco (Spider-Man, 127 timmar, m.fl.) som gör ett oerhört övertygande och dynamiskt porträtt. Han har fångat Ginsbergs uttryck in i minsta detalj. Han både ser ut och låter som en ung Ginsberg. Den i särklass bästa huvudrollscasting som gjorts sedan Sam Riley valdes till att gestalta Joy Divisions frontman Ian Curtis i Anton Corbijns mästerverk Control (2007).
Howl är skriven samt regisserad av de dubbelt oscarsbelönade kollegorna Rob Epstein och Jeffrey Friedman, som tidigare uteslutande arbetat med dokumentärfilm.

De ligger bland annat bakom dokumentären The Celluloid Closet (1995) som handlar om hur homosexuella har porträtterats på vita duken genom åren. Om de hade gjort den dokumentären i dag så skulle deras porträtt av Ginsberg tveklöst finnas representerat. Att homosexualitet mötte starkt motstånd i 1950-talets USA till följd av lagar mot sodomi stoppade inte Ginsberg från att leva ut sin sexualitet. I filmen får man bland annat följa hur han blir olyckligt kär i sin vän Neal Cassady, och hur han träffar Peter Orlovsky, som förblev hans livskamrat ända in i slutet. Man får även ta del av hans relation till den minst lika legendariske beatpoeten Jack Kerouac, som blev en mentor för honom.

Med Howl har Epstein och Friedman lyckats skapa en helt unik struktur som i fel händer hade kunnat resultera i en mängd lösa trådar, men det faktum att filmen är gjord av två erfarna dokumentärskapare gör att allting binds ihop på ett genialiskt sätt. Filmen utspelar sig på fem olika nivåer; den första utgör den första offentliga uppläsningen av Howl, den andra består av en intervju, den tredje är fragment ur Ginsbergs liv, den fjärde är animerade tolkningar av dikten och den femte är sedlighetsrättegången som väcktes efter att boken släppts. Det är lätt att tro att man ska få ett osammanhängande intryck av att det alterneras mellan dessa olika lager, men faktum är att man får ett betydligt bättre helhetsintryck än man hade fått om Epstein och Friedman enbart tillämpat ett enda perspektiv. De olika delarna kompletterar varandra på ett utmärkt sätt.
James Francos gestaltning av Ginsberg blir som mest träffsäker i de scener då han intervjuas. Det är i dessa segment det även blir som mest tydligt att de som ligger bakom filmen är väl bevandrade inom dokumentärgenren. Intervjun känns inte det minsta iscensatt.

Alltifrån Francos tonlägen och mimik till miljön och klippningen är så övertygande att man glömmer att det är en gestaltning man får ta del av. Det är inte Franco man ser. Det är Ginsberg. Och på samma sätt som filmens realistiska delar tilltalar intellektet griper de animerade sekvenserna tag i ens fantasi. Alla delar av hjärnan stimuleras. Vad mer kan man önska sig?

Tim Sterner