Film-DVD: Black Butterflies, Regi: Paula van der Oest

dec042011

Skrivet av Tim Sterner

Film - Filmkritik

Poesi, kärlekstörst och censur i skuggan av Apartheid

Black Butterflies, om den Apartheid-kritiska diktaren Ingrid Jonker, här spelad av Carice van HoutenBlack Butterflies
Regi: Paula van der Oest
Medverkande: Carice van Houten, Liam Cunningham, Rutger Hauer, m.fl.
Nederländerna, Sydafrika, Tyskland
Noble Entertainment, DVD, 2011

Under 2010 hade Nyhetsmorgon i TV4 ett inslag som hette ”Veckans par”, vilket gick ut på att man vid varje program bjöd in en partiledare tillsammans med en av denne utvald gäst. När turen hade kommit till Vänsterpartiets dåvarande partiledare Lars Ohly tog han med sig poeten Jenny Wrangborg, vars dikter han reciterat vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang. Att poesin får sådant utrymme i politiken är förhållandevis sällsynt, och det är synd att inte fler har insett att en dikt kan göra skillnad. En bra dikt kan förändra, som Ohly uttryckte det.

En annan politisk gestalt som insett poesins makt är Nelson Mandela, som vid invigningen av Sydafrikas första demokratiska parlament reciterade en dikt av den sydafrikanska poeten Ingrid Jonker (1933-1965) vars Apartheid-kritiska diktning blev en megafon för den röstlösa färgade delen av befolkningen. Mandela blåste nytt liv i hennes arv och introducerade henne för en helt ny publik.

Under våren 2011 hade filmen Black Butterflies premiär, som utspelar sig under den senare delen av Jonkers alldeles för korta liv. Den är skriven av Greg Latter, som tidigare bl.a. skrivit manuset till Goodbye Bafana (2007) som är en sann berättelse om en rasistisk fångvaktare som fick sitt perspektiv förändrat av den då fängslade Mandela. Regissören bakom Black Butterflies är holländska Paula van der Oest, vars film Zus & Zo (2001) blev oscarsnominerad i klassen ”Bästa utländska film” 2002, och berättelsen om Ingrid Jonkers livsöde är regisserad med samma kirurgiska precision. Det är rakt igenom glittrande filmkonst.

I rollen som Jonker ser vi holländska Carice van Houten, som på ett övertygande sätt balanserar mellan eufori och melankoli. Den emotionella bergochdalbanan Black Butterflies inleds med att Jonker räddas från en säker drunkningsdöd av den äldre brittiske författaren Jack Cole, som med beundransvärd pondus gestaltas av Liam Cunningham. De inleder ett förhållande som inledningsvis präglas av inspiration och sensualitet men som med tiden blir alltmer infekterat. Jonker är en oerhört intensiv kvinna med starkt libido och ett komplicerat känsloliv som trasslar till det mesta.
Starkare än allt annat är dock hennes dröm om att hennes far Abraham, som porträtteras briljant av Rutger Hauer, ska acceptera hennes livsstil och känna stolthet över hennes skrivande, vilket är problematiskt då Abraham är en envis Apartheid-supporter som till råga på allt är Sydafrikas censureringsminister. Han vill till och med bannlysa hennes diktsamling, men avråds av sina kollegor eftersom det skulle innebära en skandal om han gjorde så mot sin egen dotter.

Det är tveklöst den ansträngda relationen mellan Ingrid och Abraham som är den största behållningen med den här filmen. Hur hon tvingas välja mellan kärleken till sin far eller kärleken till det fria ordet. I en av filmens starkaste scener står Abraham i hennes skrivstuga. Väggarna är täckta av ord. Han sträcker ut handen och stryker långsamt sin hand över ett specifikt diktfragment, så att det bleknar. Raderna lyder:
“for the sun that/ I now cover/ forever with/ black butterflies”

Tim Sterner