Film: At Night I. Regi: Michel Wenzer

nov262011

Skrivet av Anna Nyman

Film - Filmkritik

Poesin bakom det hermetiskt slutna

 Michel Wenzer undersöker projektet Arts in Correction i filmen At Night I FlyAt Night I  
Regi: Michel Wenzer
Medverkande: Jim Carlson, Spoon Jackson, Rick Misener, Charles ”Big C” Owens, Fred Schroeder, Ernest ”E-Clipse” Shoemaker, Marty Williams
Sverige, 2011 Folkets Bio

Efter att ha gjort kortfilmen Three Poems by Spoon Jackson för SVT/Dokumentär 2002, har Michel Wenzer nu tagit sig an en långfilmsdokumentär där vi återigen möter bland andra Spoon Jackson. I At Night I Fly tar Michel Wenzer oss innanför murarna till det hermetiskt slutna New Folsom Prison (California State Prison), ett Maximum Security-fängelse där många av fångarna avtjänar livstidsstraff.

Här, innanför murarna och bland en liten grupp interner prunkar det av litterärt och poetiskt uttryck tack vare det konstnärliga projektet Arts in Correction under vägledning av Jim Carlson. Åtminstone var detta fallet fram till 2010, innan projektet på grund av besparingar lades ned. Vad åskådaren bevittnar är sålunda historia.

At Night I Fly är en välgjord dokumentär som mitt i sin realism samtidigt anspelar på en kunskapshorisont av litterära, poetiska och spelfilmsreferenser, vilka på ett lika tragiskt som vackert sätt förmår balansera det mörka mot det ljusa i den verklighet Michel Wenzer låter oss möta.

Det är genom de symboliska referenserna, i kontrasten mellan internernas faktiska tillstånd och hypotetiska drömmar, som dokumentärens utvecklingslinje tar sig uttryck. De svarta fåglar som i dokumentärens inledning sveper som horder över landskapet tycks bära sin filmiska anspelning på den mörka realism vi möter i Hitchcocks The Birds, för att senare bytas ut mot vita fåglar som icke fjättrade lyfter över murarna.

Med fågeln som ett slags kombinerad symbolisk metonymi för summan av ord och bilder framsprungna ur internernas berättelser, spelas svart mot vitt, dupliceras utvecklingslinjer och perspektiv, görs verkligheten grå och varje rak väg till en som tar sig såväl framåt i drömmen som bakåt i återvändsgränden. Sålunda utmynnande i en tillståndsbeskrivning där endast tanken får möjlighet att sväva fritt.

Att At Night I Fly just är tankens skildare råder det inget tvivel om där bildspråkets styrka genom internernas dikter och sånger bär huvudrollen. I auran av det poetiska arv som världen bär från Woody Guthrie, Bob Dylan, Allen Ginsberg och många fler tycks de dikter som internerna framför vara skapade, frambringande ett bildspråk som på många sätt är mer intressant än det vi tar del av i Sverige genom lyriken idag.

Det är också här filmens fokus ligger; I den konstnärliga dimension som projektet Arts in Correction förmått väcka till liv hos de intervjuade samt i reflektionen kring vikten av konstens närvaro för individens välbefinnande. I detta perspektiv gömmer sig dokumentärens grundläggande styrka. Den står bortom strävan att i sin publik skapa en skara av gråterskor. I stället strävar den efter åskådarens nyktra blick. Detta inger förtroende för Michel Wenzer i dennes förhållningssätt till det återgivna.

Anna Nyman