Film-DVD: Pax, Regi: Anette Sjursen

nov242011

Skrivet av Gustav Borsgård

Film - Filmkritik

En timme och elva minuter eller en Oslo-flight med motorstopp

I filmen Pax, en timme och elva minuter lång, spelar bland andra Samuel Fröler och Tomas von BrömssenPax 
Regi: Anette Sjursen
Medverkande: Samuel Fröler, Ellen Dorrit Petersen, Ida Elise Broch, Kristoffer Joner, Tomas von Brömssen, m.fl.
DVD Scanbox, 2011

Om den avlidne amerikanske filmregissören Robert Altman skall beskyllas för någonting är det att hans Short Cuts (1993) fick så många sämre filmskapare att tro att man kan gjuta liv i vilken film som helst genom att konstruera en väv av karaktärer vars öden kopplas ihop vid filmens slutpunkt. Detta är inget dumt grepp, men det är också bara ett grepp, som kräver innehåll för att bli filmiskt fruktbart. I Pax får vi ett paradexempel på hur slött det kan bli när filmmakare vill göra stor konst genom att presentera oss med en rad karaktärer, utan inbördes relation, vars öden flätas samman och som i slutändan visar sig ha mer gemensamt än vi först trodde. Att dessutom försöka hinna med allt detta på en timme och elva minuter – ja, så kort är filmens spellängd – är ett väldigt underligt projekt.

I Pax får vi följa en rad brokiga karaktärer – ett grälande par, en avhoppad nunna, en plågad hjärtkirurg, en dirigent med dålig självkänsla – som hamnar på samma flight från Stockholm till Oslo. Under resans gång krånglar såväl flygplansmotorerna som de mänskliga relationerna ombord, men för att behålla den lilla nerv som finns skall jag inte uttala mig om hur filmen slutar. Passagerarna på planet får vi möta dels i realtid, dels i tillbakablickar som ger oss knapphändig information om deras respektive bakgrundhistorier. På dessa grundvalar förväntas vi som tittare oroa oss för deras öden – ja, så mycket vi nu hinner under en timme och elva minuter.

Mest utrymme får Kathrine (Ellen Dorrit Petersen) och Jon (Samuel Fröler), ett par med bristfällig kommunikation vars samvaro tyngs av minnet från en förolyckad son. Samuel Fröler kör ett slags repris på sin roll som svartsjuk make från Richard Hoberts Ögat (1998), vilket kan få minuspoäng för dålig uppfinningsrikedom, men parets belägenhet rymmer filmens mest intressanta dilemma. Hur kommer man över minnet av ett förlorat barn, och hur skall man lyckas förlåta en partner som inte gjorde allt för att rädda det? Peter (Kristoffer Joner) är en alkoholiserad kvinnokarl som hamnar bredvid en ung dotter (Olivia Nystedt) på väg till sin pappa, och i deras samspel kan man ana en dynamik som tyvärr aldrig riktigt tillåts blomma. Andra karaktärer, såsom Tomas von Brömssens förvirrade dirigent, är så underutvecklade att de lika gärna hade kunnat stanna i avgångshallen på Arlanda.

Pax vill säga oss något om mänskliga livskriser och viljan och svårigheten att övervinna dem. Pax vill visa hur man i stunder av armod kan tjäna på att visa sig sårbar och räcka handen till en annan människa. Våra liv är begränsade och vi har inte all tid i världen till att rätta till våra misstag, vilket blir smärtsamt påtagligt i ett strejkande flygplan tusentals meter uppe i luften. Paradoxalt nog är filmens fundamentala problem också en fråga om tidsbrist. Tittaren kan inte förväntas bry sig om denna fylliga hop av människor eller hinna utveckla sympatier för dem när skådespelarna samsas om – just det – en timme och elva minuter.

Till Paxs försvar kan sägas att den är vackert filmad och har en minst sagt imponerande rollista. Någonstans anar man en stor ambition, en bra film, som hade kunnat bli om mer tid ägnats åt att etablera karaktärerna och om man låtit alla dessa duktiga skådespelare bidra med annat än sitt namn till DVD-omslaget. Men som Pax nu är beskaffad faller den lika platt som en Oslo-flight med motorstopp.

Gustav Borsgård