Film: Vi har en påve, Regi: Nanni Moretti

nov242011

Skrivet av Jonas Wennberg

Film - Filmkritik

Gudomliga människors kval

Vi har en påve rör sig mellan det profana och det gudomliga. Vi har en påve
Regi: Nanni Moretti
Medverkande: Nanni Moretti, Michel Piccoli, Jerzy Stuhr
Italien, 2010 TriArt Film, 2011

Påven har just dött och det är upp till de 108 röstberättigade kardinalerna att stänga in sig från allmänheten och välja en ny talesman för Gud. Innan valet är gjort och den valde har framträtt för den stadigt växande folkmassan nedanför Vatikanens stora balkong, får ingen av de inblandande lämna isoleringen. Något som blir svårare och tar längre tid än någon kunnat gissa.

Nanni Moretti, som tidigare har gjort den fina The Son's Room och bland annat vunnit Guldpalmen, har regisserat, skrivit manus och spelar även en av de största rollerna, rollen som den psykoterapeut som ska försöka lösa det problem som uppstår med den nyvalda men inte officiellt utannonserade påven. Vi har en påve nominerades till Guldpalmen 2011.

När de högt uppsatta gudstrogna männen ska sätta sig ner och välja påve sätter de sig alla i ett tyst och mörkt rum. Vid första anblick osar det distingerad solemnitet kring dem, men snart får vi se deras riktiga och mänskliga jag. Den yta de visar upp för allmänheten är en helt annan än vilka de faktiskt är. Ganska snart efter dörrarna har stängts och kamerorna är långt borta börjar det tisslas och tasslas. Alla vill veta vad de andra ska rösta på, de försöker snegla på varandras lappar så att de inte själva behöver göra ett val. Trots deras närhet till Gud är de lika ängsliga som en 18-årig förstagångsväljare och lika larviga som dagisbarn. De är människor, varken mer eller mindre. De må vara heliga men de är också mänskliga.

Det är oväntat och uppfriskande att se en sådan ärlig och öppen tolkning av den katolska trons högsta säte, inte minst från en italiensk regissör. Efter några valomgångar utan att kunna utse en efterträdare faller så småningom valet oväntat på den lite skygge men vördade Kardinalen XXX. Han emotser deras utnämning med viss tvekan och nervositet, men vem skulle inte det med det ansvar som medföljer? Han ska vara överhuvud för den katolska tron i världen men kanske framför allt se till att tron återfår sin forna glans, som numera döljs bakom flera skikt av damm, smuts och skam. Katolicismen måste bli ren igen och moderniseras för att inte förlora sin inflytelserika roll.

Men den nye påvens tvekande inställning visar sig vara en djupt rotad ångest, både över det ansvar som tjänsten medför och osäkerheten inför han fortfarande känner lika starkt för sitt kall. Oron minskar inte och de tvingas ta in en psykolog för att lösa den stores problem, något som visar sig dra ut på tiden. Folksamlingen utanför och katoliker över hela världen blir alltmer rastlösa och pressen på alla inblandade växer.

Jag visste inte vad jag hade att vänta mig, men Vi har en påve är en fin, charmig och varm film som ser på ett uttjatat ämne från en ny synvinkel. Berättelsen känns som att den har sin egen lunkande takt. Det är härligt och engagerande många gånger och långsamheten känns, likt de gamla gubbarna i filmen, fridfull och avslappnad. Tyvärr blir den sista tredjedelen av filmen för sliskig och sockersöt för min smak, vilket är synd. Om Moretti bara hade vågat låta bli att flörta med publiken till den höga grad mot slutet av filmen, hade den antagligen kunnat påverka och gett en nyanserad bild av ett viktigt ämne, som alltför ofta bara visas upp i svartvitt.

Jonas Wennberg