Film:Martha, Marcy, May, Marlene Regi: Sean Durkin

nov162011

Skrivet av Jonas Wennberg

Film - Filmkritik

Likt en espressokokare som inte tillåts släppa på trycket

Martha, Marcy, May, Marlene uppvisar goda skådespelarprestationer.Martha, Marcy, May, Marlene
Regi: Sean Durkin
Medverkande: Elizabeth Olsen, John Hawkes, Sarah Paulson, Hugh Dancy
USA 2011

Martha har flytt från ett sektliknande boende som har tärt ner hennes personlighet till en rädd och skygg människa, hon har förvandlats till inte mer än en svag skugga av hennes forna starka och trygga jag. Efter flykten hämtas hon upp av sin syster Lucy och de åker till hennes och hennes mans, Ted, landställe i idylliska Connecticut. De två har aldrig, sedan deras föräldrar dog, stått varandra särskilt nära och allra minst nu eftersom Martha har varit borta i två år utan att höra av sig. Återanpassningen till ett självständigt liv, samhället och alla dess förväntningar och att söka återknyta banden till sin syster blir mångt svårare än hon någonsin hade trott och längtan efter det trygga i sekten känns ibland lättare än att leva i friheten.

Stämningen är i hela filmen tryckande och likt en espressokokare som inte tillåts släppa på trycket känns risken att en explosion kan ske i vilken sekund som helst, ständigt närvarande. Alla ljud är antingen förhöjda eller dämpade, ett knarr från taket blir nästintill överrumplande högt och ljudet från en telefon som ringer precis intill smyger lätt fram längs golvet. Likt det världsfrånvända liv hon levt ska inte vi heller veta vad vi ska förvänta oss. Vår värld ska te sig lika främmande för oss som för henne.

Genom tillbakablickar förstår vi alltmer vad som skett på gården och vad som lett till att Martha, eller Marcy May som hon kallades i kollektivet, blivit den sköra vingklippta och nerviga stare hon är idag.

I början av hennes vistelse i kollektivet är stämningen bra och det upplevs som en fritänkande och socialt och ekologiskt ansvarsfull grupp, lite som ett modernt och aningen trendigt kollo. I rollen som deras ledare ser vi John Hawkes som gjorde en enastående rollprestation som Teardrop i Winter's Bone, och han är inte sämre här. Hawkes gestaltar en person som med sin övermäktiga karisma och sin starka personlighet kan få människor att följa honom blint över valfri klippas kant. Han spelar på sin flöjt så vackert och öronbedövande att de alla gladeligen skulle dränka sig i havet utan att blinka.

Martha får tidigt lära sig att vissa saker inte är okej, mycket av det som accepterades ute i den andra världen ses inte med blida ögon i denna. Precis som Derrida sade att tecken är en tyst överenskommelse över tid som ständigt förändras måste hon lära sig språket på nytt, alla tecken och rörelser har andra betydelser i sekten. Innan trodde hon att våldtäkt var fel men här får hon lära sig att det är rätt. Hon får inte klä sig som hon vill, gå upp när hon känner för det, tala med vem hon vill eller säga emot männen i gruppen. Hon uppmanas att se mord som rätt och gott, för döden är den ultimata och renaste formen av kärlek eftersom livet bara är en väntan på döden och det själsliga crescendo som då infinner sig. Gruppens regler är de enda som är värda att följa, alla andra är felvisande och onda. Medlemmarna får lära sig att den yttre världen ständigt söker förstöra deras unika och oförstörda sfär.

De som i god tro vinglat in på osäkra och desillusionerade ben till sekten ges snabbt nya namn och identiteter, så att de snabbare ska glömma sina forna jag. Habermas teori om offentligt kontra privat åsidosätt helt inom gruppen. Männen har sex med vilka och hur många de vill, var de vill och när de vill. För kvinnorna är ingenting längre privat, de ägs och kommenderas runt av männen likt boskap. Martha och henne nya väninnor indoktrineras att inte se något fel med att inte tillåtas ha någon åsikt eller egen vilja. De är slavar men kan inte hoppa över den verbala inhägnaden som omger dem.

Att följa Martha i hennes kamp för att försöka glömma allt det avskyvärda hon har varit med om, trots att hon även längtar tillbaka till det enkla och ansvarslösa livet i sekten, är hela tiden hjärtskärande spännande. Det är fel att jämföra filmer men jag hoppas att Martha, Marcy, May, Marlene blir detta åres Winter’s Bone, när det kommer till antalet besökare, för det förtjänar den. De har båda lika starka kvinnoroller, Elizabeth Olsen är fantastisk i huvudrollen, och skådespelarprestationer men den här filmen anser jag är bättre.

Jonas Wennberg