Film-DVD: Drömmarnas fält, Regi: Phil Alden Robinson

nov092011

Skrivet av Jonas Wennberg

Film - Filmkritik

Gudsförhärligande mumbojumbodravel

Ett gudsförhärligande mumbojumbodravel endast användbart att fördriva tiden medDrömmarnas fält
Regi: Phil Alden Robinson
Medverkande: Kevin Costner, Amy Madigan, Ray Liotta, James Earl Jones, Burt Lancaster
USA, 1989 Svensk distributör: StudioS, DVD 2011

Ray (Kevin Costner) och Annie Kinsella (Amy Madigan) är före detta hippies som tog studenten från Berkley i slutet av sextiotalet. De två väljer att, istället för att ta ett jobb på ett, som de tycker, vinstdrivande och själsligt utsugande företag, flytta till Iowa och bli bönder. En dag när XXX är ute på åkern och lite tafatt pular med grödorna hör han en röst som säger; "Om du bygger den, så kommer han". Denna mening sagd av en mystisk röst får XRay att plöja ned åkern och bygga en baseballplan, något som får familjens ekonomi att handlöst dyka ner i vattnet och slå huvudet i en sten och byborna att tycka att han är en knäppgök. Efter byggandet fortsätter rösten att säga mystiska saker och han väljer att göra som han blir tillsagd vilket leder honom in på spännande och livsfördjupande men osäker mark.

Drömmarnas fält fick flera Oscarsnomineringar när den kom, bland annat för bästa film. Nu, mer än 20 år senare, är det svårt att se vad folk tyckte var så bra med den.

Den första tredjedelen är seg, i mitten tar den fart och man tror att det nu blir bra men i den sista tredjedelen blir det bara gudsförhärligande mumbojumbodravel för hela slanten.

Det är omöjligt att inte tänka på Richard Kelly när man ser Drömmarnas fält. Ganska tidigt i filmen sitter familjen och äter frukost och sneglar på teven. På teven går Harvey, filmen med James Stewart i huvudrollen, om en man som har en imaginär vän som är en 180 centimeter lång kanin. I Richard Kellys debutfilm Donnie Darko följer protagonisten Donnie en mystisk röst som säger åt honom vad han ska göra och han ser en skum kanin i sina drömmar. Inte helt olikt vad som sker i Drömmarnas fält. The Box, Kellys tredje film, har exakt samma läskigt okritiska och hyllande känsla av tro som Drömmarnas fält. Som boende i ett land där sedan länge majoriteten lämnat Gud bakom sig blir det lite skrämmande och frånstötande när någon försöker skövla in sin salighet i munnen på en.

Hur någon kan få ut något annat av den här filmen än att fördriva tiden är för mig oförståeligt. Den är dåligt skriven och hyllar ohejdat baseball, något som för de flesta utanför USA:s gränser inte betyder något, och Gud, ett ämne som för väldigt många endast bär ringa mening om ens det. Jag har inget emot och kan verkligen tycka om en film om tro, Gud eller liknande men när det skildras totalt onyanserat och påtänt blir det mest konstigt och kanske framförallt ointressant.

Jonas Wennberg