Film: A Dangerous Method, Regi: David Cronenberg

nov172011

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Filmkritik

En klassisk film med ett triangeldrama

En film som inte riktigt liknar Cronenbergs andra filmerA Dangerous Method
Regi: David Cronenberg
Medverkande: Michael Fassbender, Viggo Mortensen, Keira Knightley, Vicent Casell, Sarah Gadon m.fl.
Land: USA, 2011 Svensk distribution: Scanbox

David Cronenberg är mycket uppskattad av Stockholms filmfestival, som 2005 prisade honom med ”Life Time Award”. Scanbox har visat sig vara ett av de bästa distributionsbolagen i Sverige även när de nu distribuerar Cronenbergs senaste film som bygger på ett manus av Christopher Hampton. I Stephens Fears ”Farligt begär” analyserade Hampton allt det ynkliga som fanns hos den franska 1700-talsaristokratin. Nu hjälper han Cronenberg att göra detsamma i den euroepiska övre medelklassen i Freuds sfär och i ett verk som enbart delvis påminner om Cronenbergs andra filmer.

Visserligen är kameraarbetet av Peter Suschitzky mycket bra och kallt, men till skillnad från den vanligtvis snabba rytmen, föredrar Cronenberg ett långsammare tempo och i det utforskar han och åskådaren, med hjälp av Ronald Sanders klippning, denna så kallade medelklassidyll. Många av tagningarna verkar som hämtad från Carl Larssons måleri. Cronenberg lyckas återskapa samma känslor som vi finner i Liliana Cavanis verk eller i Luchino Viscontis tyska trilogi. De borgerliga miljöerna, deras ritualer och den bakre fasaden blir ständigt analyserad och bryts ned. Det syns tydligt genom den manliga huvudpersonen, den självsäkra och en aning arrogante doktor Carl Jung. Michael Fassbender presenterar honom på ett utmärkt mångsidigt och intensiv sätt. Vi ser hur hans värld med vetenskaplig säkerheter bryts ned i profetiska drag.

Inte oväntat kommer Jung att byta plats med den ”hysteriska” älskarinna Sabina Spielrein spelade av Keira Knightley. Personligen tycker jag att miss Knightley alltid har gjort bra ifrån sig oavsett roll. Här lyckas hon gestalta en mycket komplicerade och varierande karaktär. Vi tycker synd om henne och är betagna av hennes problem, sen finner vi henne självbelåten och egoistisk. Det finns i hennes varierade kostymeringar och olika roller alltid någonting sexuellt och mycket förföriskt som ses tydligt i de sado-masochistiska scenerna med Jung. Miss Knightley har som bekant ett gummiansikte och precis som Jonny Depp kan hon på ett äkta teatralt sätt ändra sitt utseende.

Den stora skillnaden i förhållande till den präktiga och ariska skönheten som presenteras av Sarah Gadon, är att Sabine genomgår ett slags initiationsrit. Hon är alltid en liten flicka. Detta gör henne sympatisk och sårbar och den enda positiva karaktären i filmen.

Sigmund Freud spelas av Viggo Mortensen. Åskådarna kan jämföra rollen mycket lätt med den roll som han presterade i Peter Jacksons ”Sagan om ringen trilogin”. Precis som Aragon var hjälte med stor H är Freud en lika stor anti hjälte: ynklig, hycklande och full med pondus som ses tydligt i hans vilja och försök att styra och ställa. Hela hans studio verkar ha designats av samma scenografer som designade Doktor Mabuses studio. I själva verket är den en fasad; Allt som denna person har är en auktoritär överlägsenhet som springer ur hans vältalighet. Mortensen lyckas trots allt göra en mänsklig figur som är lagom charmig. Hans hårfina tvivelaktiga artighet ses i den mäktiga tagningen i flygperspektiv när vi ser Freud ensam vid Prater parken i Wien.

I denna värld verkar den mest modiga vara Otto Gross galant gestaltad av Vincent Cassell som är porträttlik Vincent van Gogh. Han kan inte göra en dålig roll. Faktum är att hos denna självupptagna satyr finns det mycket av Dionysos och dennes destruktiva krafter men även av Mefistofeles i hans roll som frestande demon. I själva verket är Jung ett slags Faust och det ses tydligt i dialogen mellan Gross och Jung.

Den mest uppmärksamme åskådaren kan i en av de roligaste scenerna iaktta när Jung och Freud knuffas vid matbordet. Här chockerar Freud Jung genom att tala om sex. En annan kvalitet i filmen är hur Cronenberg lyckas att ge liv åt föremålen. Det kan vara frågan om Freuds spatserkäpp som får en att tänka på ett slags kungastav till officieraruniformen som Jung som packar ner.

Att se Cronenberg psykoanalysera dessa figurer är som att se ett litet smycke.

Roberto Fogelberg Rota