Filmkritik
Film-DVD: I Anneli; Regi: Dan Zethraeus
Förtjusande förlorare som vinner i längden
I Anneli: om konsten att försonas med sig själv
I Anneli
Regi: Dan Zethraeus
Manus: Sissela Benn, Frans Wiklund
Medverkande: Sissela Benn, Simon J. Berger, Sanna Persson Halapi, Jörgen Thorsson,
Cecilia Forss
Sverige, 2010 Scanbox Entertainment, DVD, 2011
Anneli är 26 år och jobbar på ett café. Hon har inga kompisar och ingen pojkvän. Vad hon har är en efterhängsen beundrare – väktaren Don, en kattgalen chef – surtanten Majsan, en cool förebild – divan Rebecka och en olycklig förälskelse – dagdrivaren Joel. Framför allt har Anneli en inre idiot och djävul på axeln, som hon kallar Liket. Runt dessa personer kretsar handlingen i humorserien ”I Anneli”, en feel bad-komedi i åtta avsnitt.
Serien har två stora förtjänster, sin dialog och sina karaktärer. Karaktärerna känns unika och genuina, så när som på den något uttjatade pastischen på en innebrud – Rebecka (Cecilia Forss). Rebecka är en ung kvinna i karriären, en Ebba von Sydow/Blondinbella-typ som är obehaglig från början till slut. Med sin ex-pojkvän Joel (Simon J Berger) fikar hon på Majsans corner, caféet där Anneli arbetar. Caféägaren Majsan (Sanna Persson Halapi) är en riktig satkärring, dock alldeles för tragisk för att hata och dessutom alltför rolig för att låta bli att älska. När hon inte styr och ställer med Anneli på caféet sitter hon hemma i soffan, tittar på tv med sin katt och småäter.
Konkurrensen är hård, men priset för största loser går till karaktären Don (Jörgen Thorsson). Denna hopplösa väktare är Don Juans raka motsats. Hela han är fel. Han ser fel ut, gör fel och säger fel saker. Don lägger hela sin energi på ett jobb han är urusel på, och ger hela sin kärlek till en tjej som inte är kär i honom. Annelis hjärta tillhör bara Joel. Joel är inte direkt överförtjust i Anneli, men väl medveten om att hon har sina fördelar. Hon betalar krognotan, kommer med frukost och middag utan att kräva något i gengäld. Anneli är så rädd för att inte passa in att hon närmast blir smärtsamt fjäskig och självutplånande. En som inte är det minsta skraj för att sticka ut är Annelis andra personlighet, Liket.
Anneli är en ”osynlig mes”, Liket är ett ”jävla mongo”. Tillsammans bildar de en misslyckad kombo som fyller dagarna med strider sinsemellan. Liket är den där rösten inom oss som säger att det är okej att snooza nio gånger, att äta mintchoklad istället för att borsta tänderna och ligga med en kärlekskrank kille för att få lite bekräftelse. Dialogerna mellan Annelis båda sidor bjuder på förstklassig igenkänningskomik. Som i avsnitt två där hippa Rebecka ska ha maskerad för Malmös grädda. Anneli klär ut sig till Marilyn Monroe, Liket klär ut sig till Jeppe på berget – en dansk fyllgubbe från en 1700-talspjäs. Ingen av dem är bjudna, men det stör inte Liket som menar att tänk om spanjorerna hade resonerat så innan de seglade till USA. Sagt och gjort, de åker till maskeraden och festar loss på ett sätt som får koloniseringen av Amerika att likna en tebjudning.
Film: Vi måste prata om Kevin: Regi: Lynne Ramsay
Det ofrivilliga moderskapet
Ezra Miller som Kevin och Tilda Swinton som Eva i Vi måste prata om Kevin. Stillbildsfoto: Nicole Rivelli
Vi måste prata om Kevin
Regi: Lynne Ramsay
Medverkande: John C. Reilly, Tilda Swinton, Ezra Miller, m.fl.
Storbritannien SF Film, 2012
En ung kvinna lever livets glada dagar: hon reser, upplever nya kulturer och festar samtidigt som hon arbetar med det hon älskar. Då hon kommer hem från en resa blir hon gravid, mer av kärlek till sin sambo och som ett bevis för att hon aldrig mer skall resa bort oanmäld igen, än av längtan efter barn. Detta blir början på en helvetesresa utan slut, ty moderskapet är för denna kvinna inte en gåva från Gud.
Temat om modern som inte älskar sitt barn är och har alltid varit ett tabubelagt ämne i ett samhälle som grundar sig på kristna värderingar och där den goda modern under århundraden satts på piedestal och stått som förebild. Ändå är det just detta ämne och olustkänslan över moderskapet som ”Vi måste prata om Kevin”, baserad på en tidigare bok, lyfter upp till ytan.
Men detta är en film som har långt större ambitioner än så, för här lyfts också den nationella tragedi som låtit sig upprepas i USA och andra delar av världen: dödsskjutningarna på skolor och universitet, även om en mer allmän fråga som ställs i filmen också går att uttyda: När föds ondska? På ett lika trovärdigt som skrämmande sätt väver filmen samman ungdomars våldsamma agerande med det ofrivilliga moderskapet och moderns oförmåga att knyta an till sitt barn.
Filmens intressanta perspektiv grundar sig i att den inte utgår från barnet, utan från modern och i stället för att fördöma intar berättelsen snarare en förstående ståndpunkt. Ingenting vittnar om att den traditionsbundna synen på varje kvinnas naturliga önskan om ett uppfyllt moderskap måste gälla alla, ingenting säger att det per automatik måste bli bra så snart barnet fötts. Därmed står det yttre ögat som en motpol till det fördömande samhälle, representerat genom ett antal mödrar, som kvinnan lever i.
