A propos filmfestivalseminariet Extreme Politics in Film: större frihet i samtalet efterfrågas

dec052010

Skrivet av Jonas Wennberg

Film - Filmdebatt

Chris Morris (Storbritannien), aktuell med filmen Four Lions, deltog även i en seminariediskussion under Stockholms filmfestival.Förra året var miljön det som togs upp i Stockholms Filmfestivals spotlight, i år var det extreme politics som strålkastarna riktades mot. I sektionen visades det bland annat filmer om terrorism, nya och gamla diktaturer, genocid, främlingsfientlighet och medborgarrättsrörelser. Det ingick även ett seminarium som hette Extreme Politics in Film (på Klarabiografen).

På seminariet medverkade den rappkäftade Christopher Morris, "Four Lions", den hyllade musikvideoregissören Romain Gavras (son till Costa-Gavras), "Vår dag skall komma", den omtalade Erik Gandini, "Videocracy" och debutanterna Moa Junström och Ingrid Holmberg, "Vi bryr oss egentligen inte om midsommar". Med den uppställningen och ett så hett tema borde det inte kunna gå fel, men med fel taktik kan även det bästa laget falla platt.

Moderatorer var Jan Holmberg (filmforskare) och Kyle Verboomen (Cinema Politica). På pappret låter det som att de både skulle kunna locka till intressanta diskussioner men det kändes tyvärr mest som att de var intresserade av att lyfta fram sig själva och deras eget intellekt. Frågorna var alldeles för långa och invecklade för att locka filmarna till engagerande svar. Det upplevdes mest som att deltagarna, framförallt Morris, blev irriterade på Holmbergs och Verboomens överintellektualiserande försök till spörsmål.

Trots eventets tillkortakommanden sades det ändå några intressanta saker, dock endast på grund av regissörernas förmåga att bortse från frågorna och istället prata om saker som kändes relevanta för dem och det ämne som det handlade om. Alla var väldigt eniga om att all film är politisk och en del av den rådande hegemonin - allt från en Britney Spears video som visar upp och propagerar den amerikanska livsstilen till "Rädda menige Ryan".

Efter en högst filmteoretisk och icke svarbar fråga från en åskådare kom ämnet om film som ett historieskrivande redskap upp. Det var mest Gavras och Morris som pratade här, men alla var återigen eniga om vad som sades. De menade att det inte medvetet går att skriva historia, en filmskapare som ämnar göra en film som aldrig kommer glömmas bort är en dåre utan självinsikt. Vad som kommer att bestå och kommas ihåg är inte upp till oss utan de kommande generationerna, det som ses som oviktigt och substanslöst nu kan uppfattas på ett annat sätt senare i tiden.

Som så ofta på seminarier eller paneldiskussioner i anknytning till film blev det stelt, trögt och tungt. Nästan alltid är det moderatorernas fel att det inte blir något naturligt flyt i samtalen, de fungerar mer som ett farthinder än att ha den smörjande effekt de bör vara avsedda att bidra med. En av anledningarna till detta kan vara att uppdragsgivaren, i det här fallet Stockholms Filmfestival, ställer för specifika krav på vad det ska pratas om och därigenom inte ger moderatorn tillräckligt mycket spelrum.

Jag skulle hellre se ett samtal där regissören, skådespelaren, gästen ges utrymme att prata fritt och inte behöver känna sig begränsade av frågornas snårighet. Visst behövs det någon som driver på, kommer med samtalsämnen och avlastar den person som är i fokus, men den personen ska inte försöka att blända publiken med sin kunskap och inte heller söka överglänsa den som bör vara medelpunkten.
Som åskådare är jag säker på att många skulle våga ställa frågor om inte stämningen var så krystad och konstlad, alla är vi väl rädda för att uppfattas som dumma. Om inte konversationen upplevs som någorlunda naturlig känns det inte heller inte lika lockande att komma med åsikter när man inte är expert utan "bara" en i publiken.

Bortsett från problemen med moderatorerna så kan det sammanfattningsvis sägas att det för mig var ett nöje att se och höra den valtaliga och nästintill överintelligenta Christopher Morris, trots att "Four Lions" är årets kanske mest överskattade film.

Jonas Wennberg