Internationell Fortfilmfestival i Uppsala och på nätet - pärlor och problematik

nov122010

Skrivet av Jonas Wennberg

Film - Filmdebatt

Normal 0 21 false false false MicrosoftInternetExplorer4

altI år presenterades Uppsala Internationella Kortfilmfestival (25-31 oktober) i samarbete med Svenska Institutet Watch Audience Award 2010 med en prissumma på 15 000 kronor. På www.sweden.se/watch finns alla tävlingsbidrag och alla som besöker sidan kan se filmerna och rösta.  Så här lyder en kortfattad presentation av Watch Audience Award ryckt ur pressreleasen:

"Uppsala Internationella Kortfilmfestival i samarbete med Svenska Institutet presenterar i år för första gången den webbaserade filmtävlingen Watch Audience Award. Tävlingsbidragen är tio tidigare vinnare från Kortfilmfestivalens svenska tävlingssektion i kategorierna Bästa Kortfilm och Bästa Foto."

Nu när den korta presentationen är avklarad kan vi tala om det faktiska filminnehållet och upplägget i tävlingen.

Det är en bra idé att låta personer som kanske inte har möjlighet att gå på Uppsala Internationella Kortfilmsfestival eller de som helt enkelt inte vet om den. Men jag anser inte att det har gjorts någon direkt reklam för detta pris. Om jag inte mottagit pressreleasen, hade jag helt missat detta event. Det känns lite som att de når samma människor som går på festivalen eller vill gå dit, de redan invigda, de som redan är intresserade. Varför inte försöka nå en ny publik? Lägg upp det på aftonbladets hemsida eller något, då kommer oväntade människor ta en titt och kanske slänga iväg lite röster. Resultat kanske inte blir det väntade men det blir överraskande.

Ett annat problem jag har med priset är att det är gamla filmer, filmer som redan har vunnit priser. Skulle det inte vara intressantare att se nya filmer, sådana som inte redan har visats uppskattning? De behöver inte vara lika välproducerade som de vinnare vi ser eller så kan de välja ut filmer som finns med på festivalen men som hamnade utanför prispallen. Bara för att juryn inte fann dem tillräckligt bra behöver inte andra tycka likadant. Varför kan inte vi webtittare få ta ett eget beslut istället för att bli tillsagda vad som är bra? "Här, det här är bra. Välj bland dessa".

Som så ofta när det kommer till webbaserade alternativ så satsas det inte lika hårt, det antas duga med lite sämre. Om det är sämre i kvalitet, urval eller något annat spelar ingen roll, det är mindre bra.

Men nog om det som stör mig. Nu till det som är bra, för det är bra trots de brister jag anser finns. De filmer som fastnade mest var "This is Alaska", "June", "Scratches" och "Autobiographical Scene Number 6882".

"Scratches" är en film om ett gäng ungdomar som bor i en övergiven fabrik, utanför samhället. Det framgår aldrig varför de bor där eller hur länge de bott där, men det behövs inte för ovissheten bygger på spänningen. Det hänger undergång i luften, man känner med dem som spenderar sin tid på denna gudsförgätna plats. De letar skrot, röker cigaretter och det är en konstant hård men ändå hjärtlig stämning dem emellan. Ingen av ungdomarna verkar vilja vara hårda men har så blivit av tiden, de är nästan rädda för var de själva blivit. Jag hade mer än gärna sett "Scratches" i långfilmslängd, det känns som att man slets ur protagonisternas liv för tidigt.

"This is Alaska" skildrar ett fåtal människor som vill leva sitt liv utanför samhället, inte för att de stör sig på samhället utan mer för att de älskar att vara ensamma med sig själva. De har flyttat till Alaska för att leva ett narcissistiskt liv, utan att hindras av andra störande personer. Det är en snygg film byggd av nästan abstrakta fragment, som vore filmen sammansatt av upphittad film av en expedition som gått fel.

I "June" ser vi tre olika historier som det klipps fram och tillbaka emellan. En är om en fest med fem medelålders människor, två par och en ensam man, som spårat ur. En annan visar två kompisar som ska spendera några dar i en stuga, dock visar det sig att de inte är så bra vänner som man först, av vana, kan tro. Den sista är om två unga tjejer som går på en fest, om man kan kalla det fest när det bara är tre personer, hos sin karatetränare. Den röda tråden är att alla är de personer som hamnat fel, antingen i livet eller för stunden. Vissa vill ta sig ur den tärande situationen, andra finner sig i det och lever hellre ett själaförstörande liv än att ta risken att prova något nytt.

"Autobiographical Scene Number 6882" är den kortaste av de fyra men längden gör också att det aldrig slutar kännas som att man sitter i en tryckkokare när filmen spelas. Några fulla unga vuxna går på en bro någonstans på landet. En av dem ska hoppa för att visa sig modig, men är det för högt?

Det var njutbart att se dessa pärlor, även de som inte nämnts. Dock känns det lite konstigt att rösta på en film från 2005...

Jonas Wennberg