Problem bakom den spanska medelklassidyllen

maj032010

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Filmdebatt

amor idiotaDen Spanska filmfestivalen är en av de bäst organiserade festivalerna i Stockholm och har arrangerats av Instituto Cervantes. Spanien är med sina "två stora upphovsmän" Pedro Almodóvar och Alejandro Amenábar en av de ledande filmindustrierna i världen. I Spanien produceras diverse filmgenrer som exakta vackra historiska dramer med spektakulära fäktningsscener som Agustin Diaz Yanes "Alatriste" (2006) med Viggo Mortensen samt en hel del thrillers och andra verk. Hollywoodproduktioner som Milos Formans "Goyas Ghoast" (2008) med bland andra Stellan Skarsgård och Woody Allens "Vicki Christina Barcelona" (2008) har spelats in i Spanien. Även dessa filmer har, i likhet med de spanska produktionerna, fått den färgrikedomen som är typisk för spanjorerna.

När det gäller fotografi i exempelvis nordeuropeiska länder, som Tyskland och Sverige, arbetar man mest med få färger av vilka grått är den viktigaste. I Spanien blir den röda färgen allt mer central. I motsatsen till vad man skulle kunna tro, enligt vissa författade meningar, föredrar de spanska skådespelarna mindre rörelser och beskriver karaktärerna utifrån Stanislavskijs utforskning av karaktärerna. Jag kommer att vidare utveckla mina diskussioner om tre filmerna.

Amor Idiota

Filmfestivalen skulle ha invigts av den spanska skådespelerskan Cayetana Gullién Cuervo. På grund av askmolnet och vulkanutbrottet på Island kunde hon inte närvara, men vi kunde beundra henne i den mycket vackra "Amor Idiota", som hade premiär 2004. Jag är kluven när det gäller denna film, eftersom den har en underbar historia, starka skådespelarprestationer och mycket vacker klippning av Pere Abadals, men fotografiet med enbart digital handkameran är bedrövlig. Jag kan förstå att man skall ge en känsla av närhet, men det blir nästan lite för arbetsamt och till slut skär det sig med huvudrollen, Pere-Lluc, som innehas av Santi Millán. Han är väldigt övertygande med sin "voice over" som ger brechtliknande effekter. Hans rollprestation är mycket intressant genom att han försöker att pendla mellan två extremer: ett nertonat nästan naturalistisk skådespeleri och en vilja att ta ut olika svängningar genom att bland annat visa sig naken.

Amor idiotaRegissören Ventura Pons visar från filmens början det anarkistiska och sexuella draget i filmen. Det roligaste är att Pere-Lluc, en till synes välanpassad ynglig, är ett tomt skal av laster som finner sin frälsning i relationen med Cayetana Gullién Cuervo. Hon är en stark och självständig kvinna som lyckas förvrida huvudet på Pere-Lluc utan att göra någonting särskilt enbart genom att vara naturlig. Det mest intressanta med filmen är att Pere-Lluc har en argentinsk dubbelgångare, Nicco, den duktige Gonzalo Cunill. Pere Lluc och Niccos liv löper parallellt och deras livsöden verkar vara en spegelbild av varandra. Ventura Pons stora merit är att det sker naturligt. Det är ingenting med det som känns omotiverat i berättelsen.

La vergüenza

Mer linjär i sin struktur är David Planells "La vergüenza" (2009) som handlar om svårigheten för den i övre trettio års ålder Pepè, väl gestaltad av Alberto San Juan att mogna i sin faders roll. Han är en rockproducent, som lever i en fin lägenhet i centrala Madrid med sin fru Lucia (Natalia Mateo). Paret befinner sig i en allvarlig kris. Miljön är viktig och filmen är ett typexempel på två kännetecken av den samtida spanska filmindustrin: att den nästan enbart spelas in i studio och att den använder sig av en mycket detaljerad ljussättning och skådespeleri. För ljuset ansvarar Monica Bernuy. De spanska skådespelarna är de som bättre har tagit till sig den stanislavskijinspirerade actingmetoden: de presenterar sin roll med få gester och har alltid ett normalt tonläge. Det är ett skådespeleri, som den ryska författaren Anton Tjechov skulle ha gillat.

La vergüenzaLite i taget upptäcker vi att problemen inte beror på sonen Manu (Brandon Lastra), adopterad från Peru, utan på grund av parets stora osäkerhet. Modellen för denna berättarform kan ses i noir-filmer från 1940- och 1950-talen, mest i Billy Wilders "Kvinnan utan samvete" (1944) som även påverkat den spanska filmaren. Det ses tydligt i mjuka kameraåkningar och Charly Planells fotografi ger oss känslan av att vi befinner oss där utan att vara påträngande men ständigt närvarande.

Tyvärr förekommer några mindre lyckade slapsticksinslag för att mjuka upp filmens spänning. Det stora problemet är musiken som i Christopher Slaskis tolkning nästan spränger filmen med redan välkända melodier. "Amor Idiota" och " La vergüenza " är mycket lika vad gäller detta.

8 Citas

Filmen som är mest påverkad av Almodòvars filmkonst, är Peris Romano och Rodrigo Sorogoyen "8 Citas" (2008). Filmen utforskar samma miljöer som Almódovar: problematiska familjer och trevligt diskoteksliv men lyckas även med att smälta samman den litterära förlagan. Filmens struktur är mycket lik den av Arthur Schnitzlers berömda pjäs "Ringlek" filmatiserad av Max Ophüls i "La Ronde" (1950). Den österrikiske/ franske mästarens bästa film är citerad i kameraåkningar och i David Pinillos klippning. Det finns även mycket av den klassikiska spanska teaterns humor. Den spanska klassiska teatern skulle även komma att påverka den italienska Commedia dell'arte. Även hos Molière finns vissa komiska inslag, som är underställda de olika unga adelsmännens äventyr som dueller och romantiska möten men till slut lyckas hjältarna erövra kattliknande ädla "jungfrur".

8 CitasI Peris Romano och Rodrigo Sorogoyens film är det nästan samma sak. Luis (Gabriel Chame) har precis blivit dumpad av sin flickvän eller den blyge Jesus (Raúl Arévalo). Han kommer ironiskt nog att förvandla en tillfällig relation med den osäkra Nuria (Cecilia Freire) till ett romantiskt förhållande.

Den kvinnliga frigörelsen är typisk i filmen. Det ses tydligt i kamerans inställning, som tillåter kvinnorna att röra sig fritt i rummet och att behärska det samt nästintill att behandla männen som sexuella objekt och ha samma villkor som männen.

Den finns två tydliga exempel i "8 Citas"-relationen mellan den vackra medelålders damen, lärarinnan Sofia (Belén López) och den blyge halte Antonio (Fernando Tejero) där är det hon som tar initiativet. I den andra relationen mellan Pablo (Jevjer Rey) och Maria (Marta Nietro) försöker den lyriske förälskade yngre mannen förföra den självständiga kvinnan (avsexualiserad klädd i pyjamas) genom några påhittade historier. Peris Romano och Sorogoyen använder sig i av "flash back" - samma teknik som i musikvideos, en bildlek med några foton och till sist i en "pastiche" med super 8-film.

"8 Citas" citerar även den mest mytiska figuren i den spanska historien Don Juan Tenorio, som gestaltas av Alfonso Bassave i rollen som den unge konst kuratorn. Alfonso bjuder sin före detta, Ana, den bildsköna María Ballesteros på middag, som kommer med Torre Sergi (Arturo Valls) och deras två vänner. Episoden är ytterst välspelad med starka och roliga ordväxlingar och vi ser hur viktig maten är för den nya tidens spanska filmer en blandning av traditionellt spanskt kök och "nouvelle cuisine". Visst är Alfonso mycket charmigare och roligare än Sergi, men han är extremt självcentrerad och leken "sanning och konsekvens" blir lite tung och sanningen kommer inte upp till ytan.

I "8 Citas" är sekvenserna mycket roliga och fulla av vitalitet, men även den melankoliska sidan får sin plats.

Utan användning av musik och enbart med stillastående kamera är dialogerna ansvarsfulla och melankoliska så att åskådaren nästan blir gråtfärdig, eftersom alla har någonting som vi ångrar. Det är en film som är rolig utan att vara ytlig och som skulle kunna passa mycket bra i svensk TV.

Naturligtvis gäller samma för "Amor Idiota" och " La vergüenza" intressanta filmer som är nästan  fläckfria  när det gäller den tekniska kvaliteten, och den ypperliga gestaltningen. Filmernas färgrikedom och ofta ovanliga men även allmänt giltiga teman om mänskliga relationer och människan utveckling borde passa utmärkt för den svenska publiken.

Roberto Fogelberg Rota