Guldbaggen inte filmskaparnas pris

feb042010

Skrivet av Einar Ehn

Film - Filmdebatt

Cissi Elwin FrenkelReaktionerna på årets Guldbaggegala har varit de vanliga. Att man från Filminstitutets sida måste välja sida: Antingen ägnar man sig uteslutande åt kommersiella filmer och belönar dem som dragit mest publik eller också blir man smalare och blidkar landets kritiker och ger baggarna till "Man tänker sitt" (som sågs av 9.000 betalande biobesökare). SFI:s ovilja att välja mellan dessa två vägar har gjort det svårt att veta exakt vad prisjuryn har för kriterier i sina nomineringsval. Luddiga formuleringar om "kvalitet" hjälper knappast när ingen egentligen har klart för sig vad ordet betyder och ännu mindre vad guldbaggejuryn menar med det. Och att ge "bästa film"-baggen till "Män som hatar kvinnor" skingrar knappast förvirringen.

Men en sak kan vi nog utgå ifrån. För den som bossar för någon av landets två största biodistributörer är kvalitetsnivån hos en film analog med antalet sålda biobiljetter. Och tänk, av en händelse satt Maria Mörner och Eva Svendenius, cheferna för SF respektive Sandrew Metronome i nomineringsjuryn.

Det gjorde också Ingela Torbiörnsson, som har som jobb att bestämma vilka filmer som går upp på Svenska Bios biografer Grand och Victoria i Stockholm. SF:s programansvarige i Malmö, Elin Svärdendahl, satt också i juryn, vilket Voddlers vice VD Zoran Slavic också gjorde. Det här är bara några exempel på personer som sitter i Guldbaggens nomineringsjury samtidigt som de har ett ekonomiskt intresse av att vissa filmer får gratis pr.

Ett annat problem är själva galan. Sedan starten 1964 har den balanserat mellan att å ena sidan vara ett ganska proffsigt arrangemang och å andra sidan en firmafest som rimligen bara kan intressera de närmast sörjande, i förlängningen bara dem som nominerats till ett pris. Känslan att det är något omistligt, större än livet självt som pågår där på Cirkus har, milt sagt, inte infunnit sig de gånger jag sett galan.

Guldbaggegalan tror ju inte heller själv att den är särskilt omistlig. Flamsiga prisutdelare, buskisskämt och usel pausunderhållning. Ju mer jag tänker på det desto obegripligare är det att de enda musikartisterna som engagerats för att spela på årets gala var Fares Fares & co från Stadsteaterns uppsättning av "De tre musketörerna". Jag vet, de är skådespelare, det finns alltså en tydlig länk till film där. Men det är väl inte associationsleken vi leker? Skulle Oscarsgalan inskränka sig till Juliette and the Licks och det där postgrunge-bandet Jared Leto sjunger i?

Hoppet, för dem som inte gillar Filminstitutets årliga teambuilding-fest, står till det nyinstiftade filmpriset Hets. Idén föddes i november i fjol av Svd-kritikern Hynek Pallas och några filmare och de har som syfte att ge ett (1) årligt pris till en enda person verksam inom svensk film. Priset delades ut på Mejan samma kväll som Guldbaggarna bytte ägare, och i år gick det till filmfotografen Fredrik Wenzel för hans foto i "Apan" och "Man tänker sitt". Gruppen bakom Hets vill inte begränsa urvalet till filmer som visats på bio, men vill istället omfatta samtliga distributionskanaler, som festivalvisningar och till och med videoklipp som postas på Facebook.

Så länge regeringen ser Cissi Elwin Frenkel som en visionär, och de underställda på Filmhuset ser henne som en machiavellisk despot, kommer Guldbaggegalan också i fortsättningen mest ägnas publikfavoriterna. Det kanske är dags att sluta tjata om att SFI ska välja vilket ben baggen ska stå på. Filmkritikerna har ju Greta, industrin har Guldbaggen. Nu ser det plötsligt ut som att filmskaparna själva fått sitt eget pris.

Einar Ehn