Filmdebatt
Från fornfynd till actionhjälte – vikingatiden är inne
History gör tio nya avsnitt av dramaserien Vikings där Gustaf Skarsgård medverkar. Foto: HistoryMed genomarbetad dramaturgi, kända skådespelarnamn och digital teknik har forntidens skandinaver fått nytt liv i en påkostad irländsk/kanadensisk tv-serie. Innehållet anknyter till det intresse för mytologi som sedan tidigare förekommer inom populärkulturen. Samtidigt turnerar en utställning om vikingar i Europa.
Den amerikanska betalkanalen Historys ägare meddelar att man beslutat göra tio nya avsnitt av dramaserien Vikings. Gustaf Skarsgård medverkar här vid sidan om den internationellt kände skådespelaren Gabriel Byrne. Redan nu kan svenska tittare glädja sig åt första säsongen, som går på HBO Nordic.
Spin-off från populärkultur
Allmänheten har alltid haft ett intresse för vikingatiden, men just nu befinner vi oss på en vågtopp. Det hävdar Jon Anders Risvaag, docent vid institutionen för arkeologi och kulturhistoria vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Trondheim.
– Det finns inget enskilt fynd som förändrar bilden radikalt. Detta är bilder och tolkningar som har förändrats under lång tid. Mängden arkeologiska fynd är nödvändigtvis betydligt större än tidigare. Det har bidragit till att ge en mer komplex och nyanserad bild.
Roberto Rossellini och Ingrid Bergman. En kärlekshistoria
Ingrid Bergman och Roberto Rossellini under inspelningen av StromboliMötet mellan Ingrid Bergman och Roberto Rossellini är mer kärlekshistoria än filmhistoria.
Filmerna de gjorde tillsammans är som ett långt kärleksbrev skrivet med filmkameran.
Italienaren Rossellini var inte ännu världsberömd när han träffade den svenska Ingrid, å sin sida redan världsberömd. Rossellini var en egoist och en dåre, besatt av en underlig idé om det gudomliga, men till Ingrid Bergman gav han en stor gåva: likt Paulus på väg till Damaskus gick hon och möttes av en stråle av kärleksvåld som fick henne att falla från Hollywoodfilmlivets illusoriska häst. Och i gengäld gav hon honom någonting ännu större: möjligheten att möta kvinnan bortom illusionernas fabrik.
Att se Stromboli (originaltitel: Stromboli, terra di Dio, 1949) är som att bli vittne till en sorts våldtäkt. En diva, men ändå okomplicerad och annorlunda vacker och fri kvinna möter en man som tvingar henne till isolering, utanförskap och klaustrofobiska upplevelser på en liten vulkanisk ö i Medelhavet. Samtidigt är det tydligt att detta våld var menat som en gåva, ett försök att ge offret en Ariadnetråd ut ur labyrinten i vilken hon befann sig, detta trots glorian som stannat kvar från tiden i Hollywood. Detta gäller också de andra filmerna de gjorde tillsammans.
Frågan är: hur kunde Ingrid Bergman missa storhetsvansinnet hos en regissör som då befann sig i kreativ kris? Var hon så naiv att hon välvilligt offrade en strålande karriär i USA, ett relativt lyckligt familjeliv, för att följa en hyperintellektualiserad man från ett land som hade bidragit till en av 1900-talets största tragedier?







































