Två regissörer från Ecuador

aug232011

Skrivet av Roberto Fogelberg Rota

Film - Porträtt

Fernando Mieles: Ecuador är i Sverige inte ett av de mest kända länderna i Sydamerika när det gäller filmindustri, men det finns många intressanta verk som kommer därifrån. Under årets filmfestival i Genua hade man möjlighet att för första gången i Europa (med undantag för Spanien) se den film som har varit den största framgången någonsin utanför spansktalande länder: ”Den fängslade Prometeo” av Fernando Mieles. För att kunna förstå den ecuadorianska filmen och dess tematik har jag haft hjälp av den i Italien verksamma Claudia Savago, som är en före detta skådespelerska som nu regisserar. Hon kom till Italien i början av 1990-talet tillsammans med tusentals andra ecuadorianer. I sin kortfilm ”Brevet” behandlar hon ett stort trauma, nämligen separationen mellan familjemedlemmar.

Intervju med Claudia Savago

Skulle du kunna berätta för oss hur filmen kom till Ecuador och hur den har fungerat och varför den verkar ha varit så viktig för att behandla teman som misär och alkoholkonsumtion?

- Det är ett vanligt problem i vårt land och det har att göra med det koloniala arvet. Ecuador består av flera befolkningsgrupper och det är vanligt med rasism också inom dessa grupper, exempelvis bland ättlingarna till de afrikanska slavar som har blandats med européer, som anser de sig bättre än de som blandat sig med indianstammar.

 - Filmen kom till Ecuador redan 1914 men det var under 1920-talet, tack vare en präst med ursprung i nordöstra Italien, som man började med några dokumentärfilmer, och man utvecklade en intressant filmindustri. Tyvärr försvann den efter ett tag på grund av att ljudfilmen kom, och fram till 1960-talet var det några årtionden under vilka filmskaparna arbetade enbart med dokumentära filmer och filmjournaler. Det var under 1960–talets första del som några vänsterinriktade intellektuella, med den betydelsefulla Ulisse Seteria, började komma med idén att det skulle finnas en nationell filmindustri, som skulle behandla problematiken med den sociala misären och brottsligheten. Samtidigt började det bildas en omfattande televisionsproduktion som lyckades med ”telenovelas” efter den brasilianska modellen, men det var under 1990-talet som dessa var populära, även om de var lite sämre är det som producerades i Brasilien under denna tid. Den mer demokratiska utvecklingen gjorde så att våra unga filmskapare kunde åka till filmskolor på Kuba och när de kom tillbaka kunde de skapa filmteam för att främja den nationella filmen. Förutom det kunde man grunda några filmskolor. Det gjorde så att man började satsa mer seriöst på film.

Berätta om hur idén till din kortfilm föddes och hur ser du på integrationen?

 - Jag har inte velat göra en film om integration, assimilering eller rasism utan om de problem som många av våra landsmän brottas med i sin vardag. Den italienska kulturen har varit mycket viktig i vårt land och att utvandra till Italien har varit någonting vanligt, men man trodde och hoppades att det skulle vara en kort tidsvistelse i det nya landet. Så man började med att inte att ta med sig familjen när man bosatte sig utomlands. Det är just denna problematik som är viktig för oss och som min film tar upp. Jag har även haft det stora nöjet att ha ett mycket duktigt band till filmens bakgrundsmusik. 

Intervju med Fernando Mieles

Tack vare den venezuelanska regissören Maria Eugenia Espargozza har jag haft nöjet att intervjua Fernando Mieles, som har regisserat en av de mest intressanta filmer som någonsin har gjort i Latinamerika och som i sin intensitet och kraftfulla surrealism liknar Luis Buñuels “Dödsängeln”. Plötsligt i en europeisk stad börjar säkerhetsstyrkor att samla alla resenärer från Ecuador i ett väntrum på en flygplats. De blir allt fler och vi lär känna dem, från den timide och gammeldags intellektuelle, som studerar grekisk klassisk litteratur, en sympatisk och överviktig hårfrisörska, några stroppiga kapitalister, en simmästare som ser ut som en fotbollsfan, tre bigotta tanter som vill åka till Rom och Lourdes, några små fifflare som försöker att utnyttja sina landsmäns vilja att åka till utlandet och en vacker modell, som verkar vara en blond och yngre version av Viktoria Beckham. Denna karaktär som har färgat håret blont och har kontakt linser kommer att finna en kärlek i Prometeo-regissörens alter ego, som är en trollkarl som lyckas med att förvandla detta koncentrationsläger till ett småmysigt ställe.

Hur började din filmkarriär och hur du fick idén till denna film?

 - Allt sedan barndomen har jag alltid varit en passionerad biobesökare. På söndagseftermiddagarna när skolan var stängd var jag alltid på bio. Jag kommer ihåg att när jag var fem år såg jag tillsammans med mina föräldrar Jean Cocteaus “Skönheten och Odjuret”. Jag försökte verkligen att se allt som gick att se och blev begeistrad av en då (1984) ny film av Ingmar Bergman, “Fanny och Alexander”. Jag började studera konst. Jag gjorde ett litet busstreck när jag var 16 år, då jag gick med en kompis identitetskort och såg porrfilm. Där såg jag två filmer “Dagfjärilen“ av Luis Buñuel och Ingmar Bergmans “Persona”, som då räknades som porrfilm hos oss. Jag började med tiden att spela teater och där föll jag mest för Ionesco. Min film “Den fängslande Prometeo” är direkt inspirerad av den rumänske författaren, som fick mig att börja tänka på att göra film. Jag hade det stora nöjet att kunna utveckla min skolgång vid filmskolan på Kuba och där mötte jag en mycket intressant filmskapare, Andrej Tarkovskij, och fick se hans filmer.

Skulle du kunna berätta hur du fick idén till denna film och hur har du arbetat med miljön och varför är filmen dels fotograferad med en modern Red-kamera och dels med en äldre videokamera?

 -Jag ville försöka peka på ett stort problem, det med utvandringen, och vårt eviga komplex som ecuadorianer att vara medborgare i ett land som är mest känt för att vara gränsen mellan Nord- och Sydamerika. Afrodite är kanske det bästa exemplet på detta, att många av våra unga tjejer färgar håret blont och använder sig av billiga kontaktlinser så de riskerar att bli blinda för att se mer nordiska ut. Förutom henne har vi andra stereotyper och vi arbetade rätt mycket med många improvisationer. Jag ville få fram de olika nyanserna i våra dialekter. Jag har också velat att en av mina favoritkaraktärer, den intellektuelle, presenterar många paradoxer som visar hur maktlös den intellektuella eliten varit i Sydamerika och den tidlösa dimensionen i min film. När vi ser att han misslyckas att skriva på en dator men istället använder sig av en skrivmaskin, som han är mer van vid, vill jag påpeka tidlösheten. Tillbaka till de fängslade personerna, hur de är direkt inspirerade från den nordiska mytologi den om nornorna, som dikterar människornas liv, gestaltas av de blonda kvinnorna som hela tiden tar resenärernas pass. Jag tror att efter Berlinmurens fall har de europeiska länderna byggt alldeles för många murar runt omkring sig och har stängt ute resten av världen, även sådana länder som Ecuador som har en stor och stark gemenskap med Europa. Jag är inte arg på Europa men vill säga till många européer att vi råkar vara era bröder och systrar och det finns så många av er som Afrodite och Prometeo. Varför skall ni stänga ute oss?

 - När det gäller det sätt som jag har fotograferat filmen på hade jag tänkt i början att använda mig enbart av en Red-kamera, vilket förmodligen hade gjort filmen mycket snyggare och kanske lättare men jag ville i den sista delen, som blir alltmer klaustrofobisk och dramatisk, att vi använde oss av en äldre typ av kamera. Särskilt i Spanien, där min film fick en fantastisk och oväntad framgång, har många klagat på det, men jag står fast vid min idé.

Vilka är dina kommande projekt?

 - Det första är att marknadsföra min film så mycket som möjligt och även andra verk från Ecuador. Sen skulle jag vilja göra en 3-D film. Jag tycker om den nya tekniken och hoppas att kunna göra någonting bra med den.

Roberto Fogelberg Rota