Konceptfilm som söker det nordiska uttrycket - Tidningen Kulturen

Filmens porträtt
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

 Regissör och fotograf i nära samarbete. Foto: Marcus MöllerFilmen Vilsen handlar om att släppa taget om det förgångna, därav titeln. Projektetstartades av Göran Sjögren för flera år sen och utgick från ett koncept som skulle berättas. Manusförfattaren Omar Fye togs efter ett tag in i projektet och fick då i uppgift att tackla konceptutvecklingen.

Jag fascinerades över den mörka tonen och de mörka inslag som Omar tog in i historien och som jag inte sett i en svensk miljö tidigare: uppbyggnaden av och till en actionscen är mer spännande än själva våldet.

Detta är en intervju med Vilsens regissör Rasmus Tirzitis och musiktonsättare Simon Kölle.

Skulle du kunna presentera projekten Vilsen?

- Som många andra svenska independentproducenter har vi tröttnat på det svenska utbudet av genrefilm och vi vill att Vilsen ska kunna inspirera en ny våg filmer som siktar på en högre nivå.

Varför har ni kört mera en undergroundmarknadsföring än en officiell?

- Det hela har till stor del att göra med vilka projekt som finansieras. Det sägs att det finns väldigt många etablerade filmskapare i Sverige som vill göra skräckfilm, men som inte får några pengar till detta, eftersom man inte räknar skräckfilm som "kvalitetsfilm", vilket är det stora problemet idag. Det ska kännas svenskt och det ska vara något som man känner igen sig i. Man kan inte göra de där coola amerikanska filmer på deras vis. Vi behöver hitta vårt nordiska sätt att uttrycka liknande situationer. Jag avskyr verkligen när folk säger att man ska göra en "seriös film". Jag tycker att man ska göra film som man kan vara stolt över oavsett genre. 

Varför blev ni intresserade av ett brotts historia och har ni några förbilder?

- Tekniskt och visuellt har vi inspirerats av filmer som 22 bullets, Gran Torino och Mannen på taket. Vi vill att publiken ska känna som om de befinner sig i händelsernas centrum. När jag gör film strävar jag efter att hålla ordet fritt för mina medarbetare så att de ska kunna ge sina idéer och tankar till filmen. Så listan på inspirationsfilmer är nog betydligt längre än de jag nämnt ovan. Jag försöker väl alltid sätta min egen prägel på saker, men man är ju trots allt i ett system och ska berätta de här historierna från A till Ö, det kommer man inte ur. 

Publiken är van vid att se filmer som berättas ur en polis synvinkel, därför har vi tagit in flera karaktärer som står utanför polissystemet för att ge ett mångsidigt perspektiv på det som händer. Polisfilmer är en svensk motsvarighet till t.ex. cowboys eller för den delen de aktuella trikåklädda superhjältarna som dyker upp titt som tätt. Jag vill att publiken till en början ska känna sig bekanta med miljön och den situation som vi valt för att berätta vår historia, för att det därefter gradvis vrida den till att bli något helt ovanligt.

Under inspelningen av Vilsen. Foto: Marcus MöllerSkulle du kunna berätta till mig hur du har använt dig av dem tekniska medel?

- Vilsen är den första långfilm som vi filmar med en DSLR på en axelrigg (Swedish chameleon SC3:LARGE). Detta ger lite av en dokumentärkänsla på filmen. Tillvägagångssättet i flera scener har varit att vi på inspelningsplats repar samtidigt som vi placerar ut vår fotograf Stefan Bommelin mitt i scenen för att fånga det han kan – spontant. Vi brukar kalla det en ”vild tagning” eller en ”rock n’roll tagning”. Vi kompletterar självklart med andra vinklar som behövs för att berätta scenen, men det är just under dessa vilda tagningar som det ibland kan hända riktigt spännande saker. Speciellt om inte fotografen är 100% beredd på vad skådespelarna ska göra – det kan överraska honom och det gör att scenen känns mer äkta, som om kameran bara råkade vara där och fånga upp händelsen.

Funderade du på att spela in filmen analogt istället för digitalt?

- Det har aldrig varit uppe för diskussion att filma Vilsen analogt istället för digitalt. Jag har spelat in flera kortfilmer på film tidigare och känner till både fördelarna och nackdelarna med detta. Det finns en hel del friheter som följer med att filma digitalt jämfört med att filma analogt på film så som 16mm eller 35mm. Den digitala filmarenan i dagens mått börjar mer och mer likna den analoga filmlooken och de senaste åren har storfilmer gått över mer och mer till att filma digitalt. Att filma digitalt är också ett billigare alternativ för en independentfilmskapare än film. 

Fanns det några extra svåra scener att spela in?

- Varje produktion har sin dos av utmaningar och i och med det också nya lärdomar. Från dag ett handlar det om att lösa problem, stora som små. Det är därför viktigt att man litar på sitt team och det kan jag med det här teamet. Dyker det upp problem gör alla sitt yttersta för att lösa uppgiften på bästa sätt, även när vi har meningsskiljaktigheter delar alla ett gemensamt mål. Det har varit en tuff men rolig inspelning hittills, inget snack om den saken. Det är jättetufft att göra lågbudgetfilm, eftersom du tävlar mot de bästa. Vår producent Henric Brandt brukar säga att när man ser på en film struntar man i hur mycket den kostade att göra. Det enda som man bryr sig om är om filmen är bra eller inte och det är det enda som ska spela roll.

Rasmus Tirzitis ger regi åt Göran Sjögren i rollen som Kriminalinspektör Lidman. Foto: Marcus MöllerSkulle du kunna presentera dem skådespelaren som du har arbetat med och berätta lite grand om castingen?

- Det har varit en både spännande och en utmanande process att hitta de rätta skådespelarna för filmen. När vi väl har hittat en skådespelare som vi vill arbeta med har vi fått arbeta runt folks scheman hela tiden och när allting väl klaffar ser vi till att köra på. Jag vet också fall där skådespelare egentligen varit upptagna med annat, men gjort sig tillgängliga för att de varit intresserade av vårt projekt. Jag har tidigare nämnt projektets uppstartare Göran Sjögren som också spelar Kriminalinspektör Lidman. Christian Kinell, som förutom att vara djupt involverad i att tillverka rekvisita och hitta inspelningsplatser, gestaltar Lidmans kollega Nordström. 

Alexandra Zetterberg blev intresserad av projektet på grund av att hennes karaktär, Pastorn Gabriella, har en riktigt mörk och plågsam väg att gå genom filmen. Hon tyckte att det var något helt nytt och hon tilltalades av hur vi valt att inkludera de kvinnliga karaktärerna på ett annorlunda sätt än i vanliga svenska filmer. Jag och Yohanna Idha, som gestaltar Siri, har känt varandra i flera år och försökt hitta ett lämpligt projekt att samarbeta i tillsammans. Yohanna är en otroligt begåvad skådespelerska som inte räds att kasta sig in i nya utmaningar. 

Förutom Vilsen håller du på också med ett fan-film om Star Wars. Vilka är svårigheterna för den?

- Det stämmer. Hyllningsfilmen till Star Wars Threads of Destiny har jag jobbat på i nästan nio år. Vi spelade in huvudparten av filmen 2005, sedan dess har det varit en enorm inlärningsprocess för att förstå hur vi skulle kunna få ihop filmen med den enorma mängd effekter som filmen har. Det är en långfilm på 1 timme och 40 minuter och strax över 2000 dataeffektsklipp som görs av volontärarbetande människor över hela världen. I och med den här filmen har jag fått en enorm kunskap om post-produktionens möjligheter och begränsningar. Den enorma fördelen med att filma skådespelare mot greenscreen är att man aldrig är låst i en praktisk miljö. Om jag anser att vi vill byta plats och låta scenen utspela sig någon annanstans eller om jag vill lägga in flera karaktärer i bakgrunden i scenen, så går det att lösa. Man kan mycket väl säga att filmen har skapats vid klippbordet och under post-produktonen. Där har den hittat sin ton och rytm. Eftersom filmen har arbetats på under så lång tid har den också utvecklats tillsammans med mig. När jag började med filmen var jag 18 år och hade precis tagit studenten, nu nio år senare är jag nybliven familjefar och har helt andra värderingar än vad jag hade då. Det stående skämtet under nio års tid har varit ”När är Star Wars filmen klar då, Rasmus?”. Och nu, efter snart ett decennium av blod, svett och tårar, så kan jag säga att den snart är färdig att kunna släppas.

Postern till filmen Vilsen, under produktionDu har arbetat som klippare på Helena Bergströms film Fröken Julie. Hur var denna erfarenhet?

- Jag arbetade på Mikael Bergs och Mattias Dimfelts Fröken Julie som spelades in 2011. Därefter hade vi en lång period där vi arbetade med filmen vid klippbordet för att hitta rätt ton. Med tanke på att det är en väldigt dialogtät historia har vi gått in och varit väldigt fria i vad vi vill berätta. Vi ville komma åt kärnan i historien. Den erfarenhet som jag bär med mig från det projektet var att jag var på plats när den spelades in i Halmstad under sex veckor, vilket var en ny erfarenhet för mig. Jag hade en tät dialog tillsammans med regissören och fotografen under hela processen. Det var mitt förslag att så fort vi filmat något skulle det klippas så att vi kunde se vad det var för film vi fick ihop och utifrån det kunna åtgärda och styra filmen i den riktning som vi ville. Detta kallas för en ”damage controll”. När man skriver sitt manus är det den idealiska versionen av filmen man berättar, men så fort som man börjar arbeta med materialet ute på inspelningsplatsen, så behöver man fatta beslut, beslut som ibland kan förändra filmen man vill berätta. Om man klipper på plats kan man ha större koll på att de beslut man fattar är de rätta för filmens vision.

Har du någon kommande projekt?

- Jag utesluter ingenting. Jag har ett par idéer jag skulle vilja pröva men jag kommer troligen inte att börja med något nytt förrän vi filmat klart Vilsen. Sen, när vi är i post-produktion, kommer jag börja snegla efter nya historier. Jag har träffat flera människor under inspelningen som jag gärna arbetar med igen. Sen, om det blir ett svenskt eller utländskt projekt, beror det på hur det här går och vad som händer med Vilsen och Threads of Destiny

Vad skulle kunna göras mera när det gäller att få ut ung svensk film?

- Min uppfattning är att det största hindret idag är att folk inte verkar bryr sig.

”Wanting people to pay attention, you can't just tap them on the shoulder.  You have to hit them in the head with a sledgehammer. Then, you have their strict attention.” John Doe, Seven (1995).

Vill man få folks uppmärksamhet gäller det att sticka ut hakan. Man behöver pusha sig själv och sin produktion för att den ens ska synas på radarn och till och med då är det tufft. Eftersom det blivit ekonomiskt tillgängligt för så många att göra film är det fler som tävlar om samma tittare. En ung svensk film har störst chans att nå ut om den når en internationell publik. 

Så även några avslutande frågor till musiktonsättaren Simon Kölle.

Hur blev du indragen i detta projekt?

- Jag jobbade med att göra musiken till Drakar och Demoner - Tronländaren och i den är Stefan Cronwall med som skådespelare. Stefan är också med i Vilsen och det var via honom jag fick nys om det här spännande projektet. Att få jobba med en thriller med ockulta inslag är för mig en ynnest och när jag såg att det inte fanns någon kompositör, så kontaktade jag Rasmus och på den vägen är det. Det visade sig av en slump att jag och Rasmus snackat om ett annat projekt för ganska många år sedan, dessutom. 

Hur går ditt arbete som filmtonsättare till?

- Filmen är ju inte helt färdigfilmad än, men jag har gjort musik till 12 minuter som visades på Filmhuset i Stockholm i syfte att finansiera det sista som behövdes.

Rasmus är väldigt lätt att jobba med och det gäller alla i det här projektet. Ofta känns det som att vi är inne på samma idéer och tankar redan innan vi sagt något.

Det kommer vara ett otroligt kul projekt att sätta tänderna i och jag har en hel del planer att ta in musiker och hur jag ska jobba med teman, explicit kontra implicit musik. Först och främst kommer filmen ha icke-diegetisk musik, men jag ska även leka lite med det.

Jag kommer undvika de allra vanligaste elementen, som man så gott som alltid kan höra i exempelvis Beck-filmerna och liknande, och satsar mer på ett mörkare och mer specifikt thrillersound. Att jobba ihop också med den talangfulle ljudläggaren Danijel Djuric känns också bra. Att jobba med honom känns som en match made in... Hell. (haha)

Det finns stor potential i det här projektet och en sak är säker och det är att det är väldigt ovanligt för att vara svenskt. Hela produktionen, manus osv. har en internationell touch utan att det blir klyschigt och ett försök att vara ”Hollywood”.

Det kommer bli grymt intressant att göra många av de spännande och mörka delarna i filmen. Det som kommer göra arbetet grymt och som kommer göra att det kommer fungera extra bra, är hur filmen är skriven (av Omar Fye), regisserad och inte minst hur den klipps; med stor baktanke att musik och ljud kommer spela en stor roll. Även det känns ovanligt inom svensk film.

Roberto Fogelberg Rota

 

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen